Tears of the Fatman i Linköping. Ett band från Katrineholm – kan det vara något? Det är lite uttjatat att klaga på Katrineholm, men jag har fan tolkningsföreträde. Det är även mina gamla hoods. Men hur lät det då?
Låt oss backa bandet. Första gången jag hörde talas om Tears of the Fatman var i en bil på väg hem från punkfestivalen Punk Illegal. Två väldigt trasiga, smutsiga och ynkliga oi-punkare talade sig då varma om bandet. Det var därför med viss förvåning som jag senare noterade att John Doe hade bokat dem. John Doe är varken oi-iga, ynkliga eller smutsiga – många av dem luktar dessutom rätt gott. Nå.
Men hur var då Tears of the Fatman? När jag hörde dem i den där bilen tyckte jag att de påminde om The Jon Spencer Blues Explosion. Live hittade jag någon låt som påminde om Sex Pistols. Eller Turbonegro. Och så fanns det väl stråk av något nytt HC-band – säg High Vis. Sångaren hade dessutom någon form av Svullo/Micke Dubois-aura. Men ni hör ju själva: det är omöjligt att fånga musiken på några få rader. De här referenserna går ju inte att få ihop till en enhet. Ni får helt enkelt söka upp musiken och lyssna själva istället. Så här såg de i varje fall ut:
