13.10.2017
Shout Out Louds // Supportakt: The Hanged Man
Uebel & Gefärlich, Hamburg

Allsångsvänliga tyskar, mycket hög lokaltemperatur och ett nattligt test av Hamburgs bilversion av det göteborgska cykelutlåningssystemet Styr & Ställ var bara några av ingredienserna av en riktigt trevlig kväll med Shout Out Louds och supportakten The Hanged Man i bunkerklubben Uebel & Gefärlich.

Uebel & Gefärlich står åter som klubbvärd för kvällens tillställning, redo att bidra till det fjärde besöket på tre veckor. Dock, till skillnad från spelningarna under Reeperbahn Festival var kön obefintlig vid framkomst sisådär trekvart innan spelningsstart och därmed behöver inte telefonsamtal till bakdörrsöppnande genomföras – tjänster som inte skall utnyttjas för ofta.

Shout Out Louds i all ära men inledningsvis bör fokus vara på Stockholmsbaserade supportakten The Hanged Man. För egen del har jag ett halvtaskigt intryck i minnet från en spelning på Pustervik i Göteborg några veckor tidigare, som support åt Riddarna, men i efterhand bör det nog tillstås att det var pilsnern som avgjorde det intrycket. The Hanged Man lirar inte upptempopop och skall därför upplevas med alla sinnen i behåll och intrycket efter kvällens spelning är raka motsatsen till Göteborgsspelningen. The Hanged Man är Rebecka Rolfart’s – födelsedagsbarn dagen till ära – soloprojekt dock utsmyckat med två briljanta scenmusiker på trummor och klaviatur/analog synthpark. Rolfart har redan ett imponerande musikbransch-cv och The Hanged Man är bara ännu en i raden av akter bland t.ex. Those Dancing Days och Moon City Boys. Vi snackar knappast någon som fått ett plötsligt genombrott utan snarare en blåställsarbetande karaktär som slagit sig fram i en tuff bransch med hjälp av enorm talang och möjligtvis en och annan vass armbåge (dock utan att ge intrycket av det).
Personligen är jag bedrövligt inlyssnad men faller snabbt för melankolin och det något mörka soundet som ändock har en vacker underton. Det är svårt att beskriva de musikaliska influenserna men visst ramlar det in en och annan ton av progrock utan att det minsta låta som progrock, med infärgning av dova analoga ljudlandskap. För att vara av lågmäld karaktär måste synthparksmästaren Elias Jungkvist – från Side Effects – ha en fet eloge då han rullar runt med extatiska synthposer och lyckas böja kroppen runt elektronikparken på ett sätt som skulle medgett en given plats i Cirkus Scott’s akrobatikshow. Trummisen Dennis Egberth är därtill av den riktigt tajta karaktären vilket för en halvdan trummis som undertecknad leder till ett mentalt idoliserande framme vid staketet. Rolfart har därmed en bra uppbackning på scen och lyckas få med sig den alltmer tilltagande publikmassan, både med hjälp av milda, melankoliska toner och ett charmigt mellansnack som präglas av genuin glädje att gå haka på en turné med Shout Out Louds. Rolfart ser också osedvanligt trygg ut bakom micken. För egen del trycks senaste albumet ”Of Blood Is Full” in i ”Att lyssna på”-listan i Spotify, vilken redan visat sig passa alldeles utmärkt för artikelskrivande i ett mörkt rum med enbart tre stearinljus svajande i en billigt isolerad tysk lya – kul spelning!

En snabb paus, gratulation av födelsedagsbarnet samt en klapp på axeln på synthkillen för fantastisk scenakrobatik står slutligen Shout Out Louds på scenen. Det tar sannerligen tid mellan SOL’s album, i genomsnitt fyra år vilket i den digitaliserade musikbranschen där en ombytlig publik kräver skivsläpp ofta sannerligen innebär svårigheter med att behålla sin publik. Uppenbarligen verkar en sådan tumregel inte gälla SOL.
Från den briljanta debuten ”Howl Howl Gaff Gaff” 2003 har det gått hela fjorton år för att släppa fem album. Det kan jämföras med Kent som på kortare tid rullat ut hela sju album. Dock, vilket skall betonas med eftertryck, när Shout Out Louds släpper album så genomsyras de av mycket hög kvalitet. Det nya albumet ”Ease My Mind” har emellertid inte mottagits med samma stora hyllningar som vanligt av musikkåren. Aftonbladet dristar sig till och med att påtala att SOL låter som ”en trött repris av sig själva”. Frågan är därmed hur många nya låtar som kommer radas upp från scen och hur dessa kommer att mottas. Svaret är att hela sex av elva albumlåtar körs igenom med mycket gott resultat. Publiken är inlyssnad och, som alltid, blir SOL’s låtar snäppet bättre live än på album även om de redan från start är radiohitslåtar. Inledningslåten ”Paola” från nya plattan fungerar exceptionellt bra live. Adam Olenius har alltid imponerat med sin scennärvaro, Carl von Arbin har utvecklat sitt gitarrspel över åren till att bli exceptionellt bra och står också för kvällens bästa poser, basist Ted Malmros vars scengester och –mimik varit skälet till att se flera spelningar under turnéerna är till fotografens stora förtret aldrig stillastående och Bebban Stenborg måste vara klaviatur- och dragspelsföreningens bästa posör – finns det någon annan som kan få ett dragspel att se så coolt ut på scen? Banddynamiken, hur alla kompletterar varandra, är för bövelen något av det bästa som tryckas fram från den svenska indiescenen – se och lär nykomlingar och andra mindre lyckade popsnören!

Redan i låt två exploderar den tyska publiken. ”Very Loud”, en personlig favorit dras igenom i ett rasande tempo och publikhavet böljar fram och tillbaka på ett sådant otäckt sett som enbart ungdomar utan känningar av dåliga ryggar, en och annan trasig fotled samt ett par hjärnskakningar för mycket kan kosta på sig att göra utan efterkostnad. Själv kryper jag bakåt i publikhavet med det svaga argumentet ”det är tamjefan för varmt här framme” även om ingen i entouraget för ett ögonblick ingav en blick av att sanningen bretts ut framför dem. Blandningen av nytt och gammalt är perfekt avvägt; ena stunden ramlar ”Throw Some Light” ur högtalarna för att snabbt bytas till klassiker som ”Tonight I Have To Leave It” och ”You Are Dreaming”. Och allsångspsykosen är total. Även om det råder en och annat felskär angående den tyska publikens engelskspråkliga sånginsatser så skall de ha beröm för allsången. ”Please Please Please”, ”The Comeback” och framförallt avslutande ”Impossible” hade inte behövt Olenius vid micken, det löser sig ändå. Ibland blir både Bebban och Carl något överentusiastiska i sitt hantverk och en och annan felton strömmar ur Uebels finfina ljudsystemet men vad gör det när de ändå överröstas av en ungdomskör med ett och annat målbrottsinslag. När Bebban drar upp glada tyska ungdomar på scenen under avslutande ”Impossible” så stoppas jag enbart från att dra av mig tröjan av medföljet som anser det vara ”too much” för en 43årig man trots kvällens finfina avslutning.

Någon skrev i en albumrecension om Shout Out Louds anno 2017 behövs och svaret efter kvällens spelning är ett rungande ja. Det är få svenska band på popscenen som kan bemästra scenkonsten på ett sådant sätt som SOL lyckas med; det är få band som kan uppvisa en sådan dynamik som SOL har; och det är sannerligen få band som har en uppsättning livehitar så som SOL har. Shout Out Louds 2017 kommer att behövas för ett album om fyra år också, så är det.

Kvällen avrundas också med att spontant nyttjade av den lokala snabbilpoolen. Uppenbarligen hade det bestämts att u-banan hem skulle vara avstängd i två veckor och istället för att vandra åtta kilometer ordnades ett snabbkonto med ”Drive Now”, en slags bilversion av städers cykelutlåningsverksamhet.  Sagt och gjort, en knapptryckning senare hittar vi en mini 300 meter från bunkern och är hemma på tio minuter och 8€ (!) fattigare. Ett hett tips för framtida besök i Hamburg.

FOTOGRAF: Wiebke Grunhold

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras