Sveriges ”best-dressed rockers” heter Royal Republic om tyska Visions Magazine får säga sitt. Royal Republic är bandet som jobbat stenhårt för att etablera sig internationellt under de senaste tio åren genom intensivt turnerande i Europa, och i de tysk-språkiga länderna har bandet byggt upp en kultstatus via vansinniga liveshower levererade med en stor dos humor. Det är därför inget konstigt alls att de kungliga republikanerna har lyckats samla en enorm fanbase var de än ankrar skepp.

I maj 2019 släptte malmöiterna sitt femte album, ”Club Majesty”, med ett förvånansvärd retroinspirerat 80tals-sound och när bandet parkerade bussen i Hamburg för att spela sin största headlineshow någonsin, ett utsålt Sporthalle – 5 000 personer – satte vi oss i intervjusoffan med Per Andreasson och Jonas Almén och pratade europeiska framgångar, hur ett discorockband hamnade på metalbolaget Nuclear Blast och uteblivna framgångar i Sverige.

”Vi är inget rockband men vi rockar”

Kul att ni kommer förbi Hamburg ett år efter att ni egentligen skulle lirat här. Det blev förseningar vid inspelningen av ”Club Majesty” om jag förstår det rätt?
Per: Det gick väl åt helvete kan man säga. Skivan blev sen för att vi saknade ett skivbolag och vi försökte få ordning på allt samtidigt som det var väldigt stökigt runt omkring oss, och sedan väntade vi på rätt producent. Vi ville väldig gärna jobba med Christian [Neander] igen och då blev låtarna sena.

Precis, ni jobbade återigen med det starka producentparet Christian Neander [Selig] och Michael Tibes [Pohlmann] två giganter på den tyska scenen. Hur kommer det sig att ni började arbeta tillsammans från början?
Per: Christian hade varit i kontakt med vårt management för att dom skulle göra management åt honom, så tror jag att det var.

Samtidigt gjorde vi  massor av co-writes under den perioden. Jag och Hannes gjorde ett race ihop med Joy & Linnea Deb i Stockholm som skriver schlagerlåtar – dom gjorde ”Heroes” – men vi sa bara att det här kommer aldrig att funka. Och det gjorde det inte heller, men det var ganska kul och väldigt lärorikt.

Jag och Adam stack sedan till Los Angeles och gjorde massor av co-writes uppe på Mulholland Drive, men vi blev faktiskt mest förbannande. Samtidigt var du [vänder sig mot Jonas] och Hannes i Tyskland och jobbade med Christian och ni tyckte väl att det var skittrevligt och hade jättekul ihop, så när vi letade producent något senare så landade det på honom – och vi kom väldigt bra överens. Han är precis den där bandpappan som vi behöver och Michael är hemliga Arne med alla sina boxar och gizmos. Han ser verkligen ut som hemliga Arne och uppför sig som hemliga Arne.

”Club Majesty” skiljer sig avsevärt från ”Weekend Man” framförallt har ni ett tydligt discosound med en 80tals-saxofon i nästan varje låt. Var det bandet eller någon som tyckte att det låg i tiden?
Per: Det var inte tänkt att det skulle bli så utan var ett finger åt vår manager, ett skämt helt enkelt. Adam började spela saxofon och lade det på en demolåt och då sa vår manager ”Om ni har sax på någon låt kommer inte radio spela något”, och då la vi saxofon på alla låtar som sedan blev kvar.

En annan sak som förändrats är er estetik. Ni har ju gått från en rockoutfit till att föra ut svenska dansbandskostymer på en internationell arena. Är det ett finger åt dansbandsgenren?
Jonas: Det är nog vårt sätt att provocera skulle jag säga.

Per: Vi pekar inte fingrar men däremot tycker vi om att vara en nagel i ögat på folk. En nagel i örat och en nagel i ögat. Allt för att provocera folk och leka med alla normer som finns i musikbranschen.

Redan från början var det ett jävla tjat om att skapa skandaler och storys och då satte vi oss ner och snackade och sa ”Hur ska vi skapa några stories eller skandaler? Vi som är sådana jävla helyllegrabbar”. Visst, vi dricker sprit, vi ligger med tjejer men det gör väl alla.

Det är ju också så som ni målas upp i media, jävligt trevliga snarare än bandet som skapar skandalrubriker eller är för seriösa – det finns en stor portion humor i vad ni gör. Och så hamnar ni på mytompsunna metalbolaget Nuclear Blast med idel arga tatuerade män. Hur hänger det ihop?
Jonas: Jag förstår verkligen att folk tänker så och det är lite komiskt att vi landade på det bolaget.

Per: När vi gick in på deras kontor första gången, någonstans utanför Stuttgart i en liten by, med väggarna fulltapetserade med metalband som Cannibal Corpse och Slayer, så möter vi någon långhårig stor man med grov röst som kommer fram och säger ”Hello, nice to meet” [metalröst]. Jag tror helt enkelt att de behöver ha något till sina after works.

Jonas: Sedan går det ju inte obemärkt förbi att folk köper biljetter till våra spelningar. Den sub-label vi hamnade på, Arising Empire, ville väl kanske ha ett flaggskeppsband

Plattan kom ju ut redan sista maj. Hur har den mottagits med tanke på att det var en rejäl förändring av soundet? Det är ju trots allt en discorockplatta.
Jonas: Jag tycker nog att den har mottagits förvånansvärt väl. För varje platta blir det en liten evolution i musiken, för vi tycker verkligen att det är tråkigt att göra samma platta flera gånger om så vi känner alltid ”Vad ska vi göra den här gången?”.

Per: Man kan väl säga att vi börjar med att sikta någonstans eller mot någonting och så landar vi nästan alltid en bit därifrån.

Vi har väl alltid tyckt att vi har dansmusik i vårt DNA med ”Tommy Gun” och ”Full Steam Spacemachine”, så har det varit från början, och det har alltid känts som vår starka grej är att lira rock n’ roll som man kan dansa till.

Men folk har tagit emot den väl, eller snarare hör vi inte så mycket från dom som inte tagit emot den så väl.

Jonas: Det var nog några som kände att ”Det var inte riktigt den riktningen vi önskade”.

Per: Vi var tvungna att försöka sälja disco till en rockpublik och till folk som verkligen identifierar sig som rockare, och det kan vara lite svårt att sälja in discoglittret.

Det är ju just det; ni blir ju ofta bokade till rockfestivaler, t.ex. lirade ni på Download Fest i somras.
Per: Helt ärligt, när vi spelar ett gig så är vi kanske inte ett rockband men vi rockar.

Jonas: Och vi är oftast ett fantastiskt komplement på rockfestivaler, någon som bryter av all vemod och ondska men som ändå har attityd.

Per: Och som folk uppfattar som ”Det här var faktiskt mycket hårdare än jag trodde det skulle vara”. Det känns när vi spelar live att vi är ett rockband.

Men ni har aldrig varit rädda för att hamna mellan genrer. Jag tänker på att många festivaler vill ha en headliner som är ”det tunga rockbandet” eller något popfenomen – genreklassat helt enkelt – och när man som ni har ett eget sound kan det blir ett problem.
Per: Vi pratade med vår bokare om det, hon har har varit vår bokare i Tyskland sedan vi började här nere för tio år sedan. Jag frågade henne rakt ut ”Finns det något annat band som spelar dom här scenerna som vi spelar utan att ha någon större radiohit?”. Visst, vi hade ”Tommy Gun” rätt tidigt men sedan dess har det varit ganska sparsmakat med en hit på nivån att det liras på P3. Dessutom finns det ingen media som skriver om oss, det finns ingen stor mediakanal eller rockradiostation, eller tidning, som verkligen supportar oss.

Så jag frågade vår bokare ”Har du något annat band med så förhållandevis få streams och så lite publicitet som ändå spelar inför 5 000?”. Hon sa ju bara ”Nej, det har jag aldrig hört talas om. Det brukar gå hand i hand”. Vi har verkligen spelat oss till vår publik.

Om Tysklands-framgångarna

Framgång och status är få förunnat i den digitala eran av musikbranschen och de flesta band och artister faller under radarn under hela karriären och spelar sällan inför någon större publik. För Royal Republic kom framgångarna snabbt men bandet har fått jobba för att få sin egen publik och via ett intensivt turnerande tillsammans med en lyckosam supportturné med tyska Donots etablerades bandet tidigt i karriären på den tyska scenen.

Dock, även om Royal Republic säljer ut en 5 000-arena i Hamburg innebär det inte att samma framgångar har kunnat skördas på hemmaplan. I Sverige bryr sig knappt media om bandet, särskilt inte i hemstaden Malmö.

Ni är ju ”vansinnesstora” i Tyskland och spelar ikväll inför 5 000 här i Sporthalle men i Sverige har det gått trögare. Vad är det som gör att det fungerar så bra i Tyskland?
Per: Det var fruktansvärt svårt att få det att gå runt i början. Vi ville ju satsa så in i helvete och sa ”Nu gör vi det här fullt ut”. Men att göra det och börja i Sverige där det bara finns fredag och lördag att spela i ett land som är helt jävla omöjligt att få det att funka i så är det svårt. Ska du ta dig upp till Kiruna över en helg för en spelning – det går ju inte!

Vi fick ett tyskt management hyfsat tidigt och gjorde några vändor till Tyskland och fick till slut en supportslot med Donots, och det lyfte oss enormt mycket. Helt plötsligt var vi här och spelade hela tiden. Vi hade en publik direkt efter första giget med Donots. Jag kommer ihåg våra första fans som började dyka upp på flera gig och följde efter oss och vi tänkte ”Vad fan är det här för jävla weirdos”. Vi hade ju precis börjat och hade inte en aning om hur något funkade.

Tyskarna tog emot oss med öppna armar och man kan verkligen spela sju dagar i veckan här även som ett litet band, och det var det vi gjorde helt enkelt. Vi gjorde ju det i England också men vi hade otur där och tappade skivbolaget och allt kom av sig. Vi hade väl en liten crash i bandet också, och allt det tillsammans satte stopp för våra planer där.

Sverige är däremot en svårknäckt nöt, det är så mycket coola band som kommer därifrån. Det gick lite fort och för bra för oss i början; vi var ju Bandit Rock-älsklingen, alla satte likhetstecken med The Hives och sa ”Här kommer The Hives Jr”, och det var lite så också. Det sitter kvar även idag och vi har heller inte haft någon vidare promotionapparat på någon av de andra plattorna i Sverige, men vi lyckas ändå få det att växa hemma också. Det är bara det att vi inte är där och spelar så ofta.

Samtidigt tycker vi att det är lite tråkigt att vi kan åka hit och sälja tusentals med biljetter, i hela Europa faktiskt, men i Sverige skriver ingen någonting – någonsin. Sydsvenskan hemma i Malmö har aldrig recenserat en platta eller ett gig.

Men USA, ett land som älskar band med en stark estetik, har inte fungerat för er?
Per: Vi har ju varit över två gånger i USA men det är så jävla stort, och vi gjorde det nog lite för sent. Men jag tror inte vi skulle orka göra samma jobb där som vi har gjort här. För att komma till 5 000 pers som vi har ikväll så har vi fått slita.

På den här turnén är det ju inte bara Tyskland som går bra även om vi ligger några år före här och går klart bäst här.

Jonas: Vi sålde ju över 1 000 biljetter i London för första gången, 1 600 i Paris och 2 000 i Prag.

Per: Och nästan 1 000 biljetter i Manchester, Nottingham och Glasgow, och sedan börjar det dra folk på andra ställen som Madrid. Man kan väl säga att det börjar gå bra på riktig nut, men jag tror inte vi skulle orka att göra det i Amerika.

När man pratar med management om det så vill dom att man skall vara på marknaden, fysiskt bo där, om någon skall bry sig överhuvudtaget. Det är inte så att man kan släppa en låt och åka hem till Europa och turnera och sedan komma tillbaka och förvänta sig att allt är som vanligt; man måste vara där och turnera så länge som låten funkar. Sedan måste man släppa en ny låt för att få allt att börja om.

Dom få gångerna vi var där och försökte så gick det dock jävligt bra. Vi har lärt oss en viktig sak, att så fort det är folk framför scenen så går det jättebra för oss.

Ikväll kommer ca 5 000 pers till Sporthalle. Vad är roligast, fullsatt Sporthalle eller 400 på Pustervik i Göteborg nästa vecka?
Jonas: För mig personligen är det omväxlingen som är kul, just det här att få känna ”Wow! Publikhav!”, jag blir helt överväldig av det, men också av den intima närheten som man kan få på de mindre klubbarna. Att kunna blanda det är det bästa.

Det känns väldigt svenskt på det viset, lite mellanmjölk och att hitta en balans någonstans mellan arenor och små klubbar. Samma sak gäller stora festivalspelningar som följs av mindre spelningar vilket håller oss jordnära.

Per: Kommer man ut på en scen som Sporthalle så har du ingen ögonkontakt med någon, det blir bara ett hav av huvuden, och veckan därpå spelar du på Pustervik inför 400. Det gör inte så mycket om vi det är 250 pers eller 1 000 i publiken, bara dom är glada.

Vi snackade ner ett gig som vi gjorde i Hull. Hull är en liten skitstad i England och vi undrade ”Vad fan gör vi här?” – vi hade knappt sålt några biljetter. I slutändan kom det ändå 250 pers och fan vad dom hoppade och studsade och var glada, och det vände allt för oss. Vi var ju tvungna att spela bra som fan då.


Fotograf: Kevin Winiker
Intervjun finns också publicerad på engelska i Messed!Up Magazine