Lana Del Rey
Bråvallafestivalen
2014-06-26

Förra gången jag såg Lana Del Rey var på Annexet. Då var scenen klädd i guld, palmer och levande ljus. Den här gången är rekvisitan betydligt mer spartansk – för att inte säga obefintlig.

Även huvudpersonen verkar annorlunda. Sist kändes hon ödmjuk, nu är det en betydligt mer nonchalant person som står på scenen. Hon kliver in på scenen och tuggar lojt tuggummi, säger inte mycket och gör inte mycket mer än att gå fram och tillbaka när hon sjunger.

Det är den ena sidan av Lana Del Rey. Den andra sidan bryr sig om sina hängivna fans. Går ner till kravallstaketet och tar selfies, kramas och pussas med dem.

Lana Del Rey är en komplicerad person, men man kan inte komma ifrån att hennes musik är fantastisk. Rösten håller halvbra, men låtmaterialet är gediget och bandet förvaltar musiken perfekt.

Men varför så få nya låtar? West coast och Ultraviolence är det enda vi får höra från nya skivan, plus ”The Great Gatby”-soundtracket Young and beautiful. Annars är det idel gammalt material. Bra låtar, men det finns mer godis att plocka på ”Ultraviolence”.

Till konsertens höjdpunkter hör just West coast. Även Summertime sadness går hem.

Lana Del Rey är trots allt kanske inte en festivalartist. I alla fall inte om hon får en timmas speltid när det är ljust ute. Får hon komma tillbaka om ett år och spela i två timmar efter mörkrets ingång, då är det läge att ta fram superlativen på riktigt.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras