Ibland kommer jag på mig själv att dagdrömma om olika musikaliska möten. Lite som kollega Tideman var inne på häromdagen här. Hur skulle det låta om den och den samarbetade med hen. En frågeställning har nu fått ett svar. Och jag är överlycklig av resultatet.

Sthlmiana ramlade ner i inkorgen som den trevligaste av överraskningar. Med en beskrivning som löd att ”Längtar ni efter något som låter som en Mauro Scocco med lite mindre soul och ett Kent med lite mer hjärta? Bra! Här är vår skiva “Rakt in i gryningen”.” Kaxigt och fantastiskt lockande.
Första låten Gatorna suger in mig totalt och jag inser att jag är hopplöst förlorad, igen. Jag är blinkande neonljus, jag är varma sommarnätter, jag är taffliga försök till förförisk dans. Jag är förlorad igen.
Visst finns det Scocco-antydningar. Visst hör jag de där fantastiska Tough Alliance-elektrovågorna, men samtidigt står Sthlmiana på egna ben.

Jag sträcklyssnar på plattan. Spår efter spår och tillbaka igen. Jag återkommer till den fantastiska Transit, jag sittdansar till den pastellfärgade Villa Paraiso och jag drunknar fullständigt i Tusen.
Texterna. Musiken. Drivet. Känslan. Själen i framförandet.

Titeln på skivan hittade Sthlmiana i en dikt av poeten Ola Julén. Den anspelar i gruppens fall på hur ungdomsåren kan liknas vid en lång utekväll som börjar närma sig sitt slut, och gryningsljuset andas både hopp och förtvivlan.

Min utekväll har bara börjat. Och jag låter Sthlmiana vara mitt soundtrack Rakt In I Gryningen.

 

Sthlmiana – Rakt In I Gryningen