STHLM Fields. En välladdad krutdurk med hårdrock av bästa märke.
På papperet.
I praktiken – en lång dags väntan på Metallica.

51 863 personer sökte sig till Gärdet i Stockholm. Det är 273 personer fler än vad som besökte Bråvallafestivalen (som lockade 51 590) förra sommaren och innebär ett nytt publikrekord för festivaler i Sverige.

51 863 personer trotsade vad som såg ut att bli ett heldagsregn men mynnade ut i en gråkall höstlik afton.

51 863 personer upplevde ett smörgåsbord av hårdrock som egentligen bara var av marginell betydelse, som surrogat, i väntan på aftonens stora begivenhet.

STHLM Fields premiär år handlade egentligen enbart om Metallica. Alla andra fick nöja sig med att spela biroller, tredje, fjärde och femte fioler. Men vi tar det från början…

 

GHOST
ghostGhost. Mystiken. Det annorlunda. Det poppigt kittlande i det sataniskt utmanande. De smarta tricken för att skapa en hype kring ett i grunden ganska alldagligt hårdrocksband.

Den munkmaskerade ligan från Östergötland med Papa Emeritus II har spelat många kort väldigt rätt för att ta sig till den position de innehar idag. Med enkla medel har de skapat en mystik kring sig själva som de skulle kunna surfa riktigt långt på.

Därför är det både överraskande och nedslående att tvingas bevittna hur platt bandet faller på en stor scen inför en stor publik.

En ”mår ni bra”-fråga hör inte hemma på en Ghost-konsert.

När sångaren bakom den skräckinjagande påve-masken börjar babbla publikfriande klyschor slår han undan benen på både bandet och sig själv. Av den mystiske man som gömt sig bakom religiös mystik blir det plötsligt bara en allsångsledare i Buttericks-mask.

Det är trist att det som bitvis är så briljant på de mindre scenerna tappar sin lyster i de stora formatet. Var någonstans försvann strategin att vifta med rökelse och hålla käften liksom?

Stand By Him är en bra låt och avslutande Monstrance Clock likaså, men i övrigt är även den musikaliska leveransen utan riktigt älskvärd spets.

Ghost på stor scen urvattnar all mystik och blir bara några hittiga hårdrockslåtar i platt skrud, utan allt det som gör att människor fascinerades av bandet från första början.

 

MASTODON
Jag och Mastodon har aldrig riktigt hittat varandra och vi gör det inte den här eftermiddagen heller. Jag ser helt enkelt inte tjusningen i det meckiga mullret, på samma sätt som Mastodon-medlemmarna förmodligen inte ser poängen med en åskådare som hellre sneglar törstigt mot VIP-baren.

Mastodons invecklade betongkross till metal är nämligen inget för den okoncentrerade. Ska man hänga med här krävs största möjliga koncentration och en vilja att absorberas av det inneboende groovet som trots invecklade utsvävningar får nackmusklerna att arbeta i takt. Det är skickligt, men det engagerar inte.

Det är heller knappast till Mastodons fördel att ljudet delvis blåser bort i den gråa väderleken och att det därför låter ganska risigt med gitarrtoner som sticker alldeles för högt och lämnar resterande orkestrering kvar på scenkanten. Det svänger bitvis, men det dassiga ljudet förtar upplevelsen.

Brent Hinds är en festlig scenkaraktär, men i övrigt är Mastodon inte mycket att se på.

 

SLAYER
Det är svårt att ta Slayer på allvar. Timglaset har runnit ut. Kerry King med sitt flätade skägg känns mest som han desperat försöker hålla kvar vid en ungdomstid som flytt där han stelopererat headbangar på sin kant och Tom Araya ser mest ut som en gosmysig nallebjörn med sitt allt mer grånande skägg.

Slayer är farbröder som lever på den lånade tid som i vardagligt tal kallas nostalgi. Men fan vad det svänger!

När jänkarna slungar War Ensemble och Disciple i ansiktet på oss i publiken är det omöjligt att motstå oavsett om man vill eller inte. Då förkroppsligar veteranerna uttrycket gammal är äldst på ett sätt som får mitt ståndaktiga uttalande om nostalgi att blekna. Snabbt.

När programförklaringen Raining Blood levereras spelas det mer luftgitarr i publiken än när det arrangeras SM i dylikt uppförande och Angel of Death promenerar hem segern åt veteranligan.

Jag har lite svårt att ta Slayer på allvar 2014. Men samtidigt har jag svårt att inte smådigga dem när de står på scen. Än finns glöden där…uppenbarligen.

 

DANZIG
Butterbullen Glenn Danzig börjar se gammal och sliten ut. Bitvis låter han lite trött. Men han har energin och karisman i behåll. Vilt flaxande håller han publiken varm i väntan på kvällens magnum opus – Metallica. Med en målmedvetenhet som imponerar äger han sin scen som om det vore han som är kvällens huvudattraktion snarare än den utfyllnad som hans Danzig i själva verket utgör i spelschemat.

Och visst, i den självklara storhiten Mother är det kanske så att Danzig faktiskt regerar STHLM Fields, men i övrigt bjuder orkestern mest på småtrevligt riffande som puttrar fram och erbjuder en behaglig brygga över till det som alla väntar på.

 

METALLICA
sthlm2Det behövs inte många sekunder av Metallicas närvaro på scenen för att vi ska förstå. Allt annat som pågått på Gärdet den här eftermiddagen och kvällen har varit förströelse i väntan på vad som komma skulle.

Metallica spelar i en alldeles egen liga.

Showen de bjuder på i Stockholm den här aftonen är på inget sätt visuellt överdådig. Inte alls. Ändå manifesterar orkestern med sin blotta närvaro att de är något betydligt större än vad samtliga övriga delar på festivalen kan åstadkomma tillsammans.

Samtliga 51 863 besökare klämmer ihop sig framför festivalens största scen för att bevittna spektaklet. Det är mäktigt. Väldigt, väldigt mäktigt.

Under parollen ”By Request” kuskar Metallica Europa runt och bjuder på de låtar som fansen röstat fram. Så sägs det i alla fall. Man får väl ta det för vad det är. Med några få undantag är setlistan den här aftonen identisk med den som framfördes i Helsingfors två dygn tidigare. Det är hur som helst en hitkavalkad deluxe som kablas ut.

Öppningen med Battery, Master Of Puppets och Welcome Home (Sanitarium) lovar mycket och Metallica ger mer.

Det sprider sig som ett lyckorus genom hela publiken.

– Det här är Metallica, utbrister den kedjerökande gentlemannen till höger om mig på klingande göteborgska efter att Harvester of Sorrow tagit sin ände och killen och tjejen på min vänstra sida sjunger varenda textrad i varenda låt med gigantisk inlevelse.

Ja, förutom i den nya låten Lords of Summer förstås. Men den tar de å andra sidan in med andakt följt av ett.

– Det där var som en hästspark i nyllet.

Det säger ganska mycket. Det är en glädjens afton i publiken.

Några lyckliga tillåts rent av komma ut på scenen och presentera låtar. När en random gök från Mjölby axlar manteln att annonsera Sad But True tittar James Hetfield konfunderat på honom.

– Att komma från Mjölby, is it god or bad?

Humorn finns uppenbarligen där hos sångaren, som är på strålande humör, och hitlåtarna likaså. Publikens val är en diger lista av låtar som bandet klarar av att leverera i sömnen. Blackened, …And Justice For All, One, det bara fortsätter.

– Det finns bara en sak som är dålig med den här låten över huvud taget och det är att den tar slut, tjuter skönsångaren till vänster om mig när For Whom The Bell Tolls når sin ände.

Nothing Else Matters har garanterat gjorts i bättre versioner, men övergången där James Hetfield plinkar fram de första tonerna av Enter Sandman är klockren.

Metallica kommer till STHLM Fields och visar att det egentligen inte behövs någon festival. Jänkarna hade kunnat svara för underhållningen allena.

Jag är ganska säker på att 51 863 personer hade slutit upp mangrant i alla fall.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras