När Ryan Adams släpper sitt 14:e studioalbum på lika många år – ”Ryan Adams” – visar han återigen vilket låtskrivargeni han är.

Men hans perfektionism går ut över materialet, tycker Drefvets Daniel Cannervik, som saknar den mer oberäknelige Adams.

Det är någonting med de där självbetitlade albumen som dyker upp en bit in i en artistkarriär. De höjer förväntningarna och skruvar upp spänningen ett par varv. Självklart kan det vara ett stilgrepp av lathet och helt utan eftertanke, men valet av anonymitet signalerar inte sällan något nytt. En ny färdväg och inriktning.

Metallica är kanske ett av musikhistoriens starkaste exempel. ”Metallica” var plattan som fick bandet att kompromissa med thrashgenren, bjuda in bluesen och kliva in på varenda lista som fanns hösten 1991. De mest konservativa fansen hatade naturligtvis greppet, men miljoners miljoners nya fans tillkom.

The Beatles tog 1968 en ny väg med sitt självbetitlade bidrag, som åtminstone på pappret skulle vara en motreaktion till föregångaren ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Det tydligaste spåret är kanske omslaget, helvitt i kontrast till all-in-pyntat. Pearl Jam valde 2006 ett mer punkrockigt och ruffigt sound på ”Pearl Jam”, en inriktning som de hållit fast vid sedan dess.

Ja, tre ynka exempel styrker inte direkt någon tes. Och det kanske bara är en känsla, men det är en känsla som höjer förväntningarna på superproduktive alternativcountryrockmästaren Ryan Adams nya och självbetitlade platta. Adams väntade till fullängdsalbum nummer 14 innan han lät bli att ge den ett namn. Så vilken ny spännande väg har då tagits på ”Ryan Adams”? Nja, det här är snarare ett ganska naturligt steg från 2011 års ”Ashes & fire” och dess föregångare. Förvisso är det mer ett rockbands ljudbild än en ensam gitarrsnubbes den här gången, men någon ny inriktning är det inte. Och det måste det naturligtvis inte heller vara.

Stommen är som vanligt utmärkt. Ryan Adams är en fantastisk melodisnickare och textförfattare och hans darrande stämma är lika fängslande som alltid. Låtmaterialet är för det mesta stabilt som en medeltida stenmur, inte minst på singeln Gimme something good och plattans bästa spår Am I safe, My wrecking ball och Tired of giving up. Det osar stundtals luftig västkust och Fleetwood Mac i Stay with me och nyss nämnda Tired of giving up, det är genialt enkla riff och det låter för det mesta oerhört trevligt.

Men perfektionisten Ryan Adams eget arbete bakom studions alla rattar och spakar har gjort helheten något för ren, slick och lite slätstruken. Materialet slarvas bort en aning och det får mig mest att sakna smutsen och punkrocken. Jag saknar den spretige, rebelliske, extroverte och oberäknelige Ryan Adams (visst, han har just även släppt hardcorehyllningen ”1984”, men det är inte det jag menar).

Om Drefvet hade jobbat med betyg hade ”Ryan Adams” förmodligen tilldelats en stark trea. Men nu jobbar vi ju inte så.

En önskedröm inför nästa platta är förresten en duett mellan Adams och systrarna Söderberg i First Aid Kit. Mötet  skulle kunna bli ett lika magiskt ögonblick som den klassiska duetten med Emmylou HarrisOh my sweet Carolina på den 14 år gamla debuten ”Heartbreaker”.

Men det är en helt annan sak.

 

Om skribenten

Daniel Cannervik

Journalist och kattägare. Bor i Stockholm men har en del av hjärtat kvar i Linköping. Högkvalitativ popmusik och mysig skäggrock får samma hjärta att rusa.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras