Den kreativa smältdegeln i Bergen har producerat en rad stora band och artister genom åren – Röyksopp, Kings of Convenience, Ralph Myerz & The Jack Herren Band samt dj-akten Kygo för att nämna några – och utgör också ursprunget till Norges, möjligtvis en av Europas, mest energifyllda liveakter Kakkmaddafakka.

Det är få indiepopband förunnat att hänga kvar i musikbranschen under mer än ett decennium men Kakkmaddafakka har med sitt femte albumsläpp, ”Hus”, sedan debuten 2007 lyckats bita sig fast och skapat en enorm fanbase, i synnerhet i Tyskland, Spanien och Mexiko. Med ett klassiskt Erlend Øye-sound i grund och botten för de indiedisco-traditionen vidare, kombinerat med en liveshow som skulle fått självaste Susanne Lanefelt att krypa ut från arenan efteråt (se konsertrecension).

Drefvet möter upp några av ”the Kakks” för en intervju i Docks backstagelokaler strax efter att de har anlänt till Hamburg. Axel och Pål Vindenes passar på att lämna några visdomsord under en omgång online gaming om varför publiken primärt består av unga tjejer, Erlend Øye’s influenser samt konflikten mellan Bergen och Oslo vad det gäller att bli uppmärksammad på hemmaplan.


Ni är ute på en hyfsat lång turné med senaste albumet ”Hus” och om man tittar på var ni spelar så gör ni hela tolv datum i Tyskland. Tittar man på tidigare turnéer verkar Tyskland – förutom Spanien – också vara där Kakkmaddafakka går hem riktigt bra.

Varför är det så tror ni?
Vi har ju aldrig fått uppmärksamhet i Norge så vi bestämde oss ganska tidigt för att skita i Norge och satsa på Tyskland. Den första plattan vi släppte, ”Down To Earth”, kom bara ut i Norge och vi fick bedrövlig kritik och det gick inte speciellt bra men vi turnerade i Norge eftersom live var vi ett namn. Men vi tänkte ”Om ingen tycker att Kakk är så j-a fett här så varför ska vi lägga ner tid här” och då ändrade vi vårt fokus till Tyskland istället. Vi äter frukterna från den tiden idag eftersom det var då vi byggde upp ett rykte. När vi spelade i München var det en äldre kille i 50årsåldern som såg oss för sjunde gången, bara i Bayern, och en ung tjej i 26årsåldern som såg oss för sjätte gången i München. Vi har ju varit minst tio gånger här i Hamburg och spelat bl.a. på 50 procent av alla Docksville-festivaler.

Och Sverige verkar ni inte gå hem alls där den typ av indie-discopop som ni lirar annars går hem bra. Danmark fungerar ju bra! Varför är det så?
Precis, i Sverige har vi knappt spelat alls. Och det är jävligt märkligt när vi också är halvsvenskar. Vi har ju spelat i Sverige på vår morbrors gård i Kisa. Det är där vi har vår sommarstuga, nästan på gränsen till Vimmerby. Vår morbror han en stor, gammal ekologisk gård och kör någon form av ”rock in the barn”, och där har Kakkmaddafakka spelat. Det var till och med ett svenskt fan som åkte hela vägen från Uppsala – hon körde ner med sin brorsa. Sen har vi gjort några smågrejer som att ha spelat på Debaser men ändå. Här lirar man dessutom på Docks eller på Uebel & Gefärlich – skillnad på ställen! Det är också för att vi satsade mer på utlandet 2011, inte Sverige dock eftersom vi kände liksom samma motstånd. Kakkmaddafakka är inte ett politiskt korrekt band – namnet är ett skäl. Nu är det lugnt men 2005, första gången vi blev offentliga, så tyckte folk att det var ”offensive”. Det förklarar också säkert mycket om hur vi var; ett gäng norska killar som ville ha kul.

Den hyfsat nya plattan ”Hus” är ett avsteg från tidigare samarbetet med Erlend Øye som varit inblandad i de senaste tre albumen. Kände ni att tre plattor Øye -influenser fick räcka?
Nej, han är med på denna [”Hus”] också, han är bara inte hands-on och det har han ju nästan aldrig varit heller. Det är inte han som sitter och liksom skruvar på knapparna.

Men vilken betydelse har Erlend Øye haft för Kakkmaddafakka, både vad det gäller soundet och arbetsprocessen? Vilken funktion har han haft?
Han har haft stor betydelse redan från ”Hest”-plattan när vi började förstå vad som var viktigt, och det är samma skola vi jobbar efter hela tiden, så han behöver inte vara i landet för att vara input för oss. Vi ger helt enkelt inte ut något som han inte tycker är jävligt bra liksom, eller i alla fall bra. Samtidigt jobbr vi trots allt på lite olika sätt när vi skapar plattor – vi är ju trots allt olika människor. Men har är ju en untouchable master liksom. Han har gett oss det vi behövde samtidigt som vi är jävligt olika – han är perfektionist, vi tar det på charmen och övar inte så mycket. På så sätt är det motsatta världar.

Ryktet säger att ni jobbat efter helt andra arbetsmetoder än tidigare och med fler personer inblandade än normalt. Berätta! Vad skiljer från tidigare plattor?
Nej, jag skulle vilja säga att det är mycket färre. Det har ju bara varit bandet i ett hus – vi hyrde ett hus. Det som skiljer är att vi inte har varit i en normal studio utan bara varit i ett vanligt hus där vi satte upp våra grejer och sedan spelade vi in och sedan skickat till vår mastringskille för mastering. Och vi ville göra allt själva, köra Cubase själva, utan att ha någon chef som kollade vad vi gjorde. Efter att ha gjort så många plattor tidigare så visste vi ju hur vi skulle göra, men självklart innebär det inte att det inte hade varit bra att jobba med Rick Rubin eller någon liknande. Nu är det dock väldigt skönt att vara i en situation där vi bestämmer över allt själva, äger labeln själva, ger ut när vi vill själva, tar pengarna själva – och det går bra liksom. Det är det jag tror är framtiden också för att hela industrin är ju överflödig på många sätt. Det var det vi kände när vi var sajnade på Universal Music i Tyskland. När vi kom ner blev vi hämtade i privatbilar med privatchaufförer, och det hade säkert varit fett om det hade funnits miljarder i musikindustrin kanske.

På Justin Bieber-nivån är det ännu miljarder men det är många artister som behöver lära sig det och som inte alls tänker ekonomiskt, just för att de är fast i tanken att ”Vi är på en major label och då måste vi ha privatbil med privatchaufför”. Det måste inte det! Man kan ha det enkelt ändå. För oss är det mer filosofiskt, vi är ju stalinister ur den aspekten. Det här med att tjäna pengar är ju kul men det är ju inte målet i livet. När du lyssnar på musik vill du höra ett fett liveband som lirar justa låtar, och livegrejen är vår stora grej.

Har flytten ut från studion påverkat soundet på nya platan om ni t.ex. jämför med ”KMF”? 
Ja, och vi tycker att det är ett jättebra sound och det är ganska likt ”Hest” som folk gillade riktigt mycket.

Jag läste i en lokal blaska om er där era tyska fans blev frågade varför de gillar Kakkmaddafakka och många pekar på att ni har bra texter. Hur viktiga är texterna?
Det är det viktigaste Erlend har lärt oss. 90% av låtkvaliteten ligger i texten, och jag själv kommer från en bakgrund där man inte lyssnar på texter, vilket väldigt många killar i allmänhet inte gör – men tjejer lyssnar alltid mycket mer på texterna! Hade det inte varit för att vi vill ha tjejer i publiken så hade vi gjort metal men vi gillar tjejer – det är därför vi gör vår popmusik. Det är lite beviset för oss också. Bara killar i publiken ger ingen nice vibe men har vi 70% tjejer får vi en jävligt nice vibe. Det tackar vi Erlend för, att en sång måste innehålla någonting.

Det går knappast heller att ifrågasätta att Bergen är en av Norges stora musikplatser. Kings of Convenience och övriga Erlend Oye-projekt, Ralph Myerz & The Jack Herren Band, Röyksopp, en enormt stor Black Metal-scen, två av mina gamla favoritband, Datarock och Casiokids, och på senare år Kygo. Listan är ju fantastiskt lång för en liten stad som Bergen. Poängen är att det inte bara är en genre som kommer från Bergen utan en enorm bredd av musik.

Varför tror ni att det är så?
Det är något väldigt speciellt med Bergen, och det är lite konstigt för vi kan inte säga liksom varför det är så. När vi kom fram så var det vi och indiegänget i Bergen där alla hjälpte varandra – och sen kommer den största av dom alla som är Kygo. Han bara dök upp från ingenstans! Men det har inget med miljö att göra utan någonting annat oförklarligt. Det kommer fram mängder med grejer av hög kvalitet, och så har det vara hela vägen tillbaka till 1960-talet inom popmusiken. Norges Cornelius [Vreeswijk], Jan Eggum, är ju från Bergen – så det är ju extremt.

Sverige har ju en annan tradition vad det gäller kulturyttringar, och där är Norge ett väldigt nytt land. Nu är vi på peak:en, där Sverige var för några år sedan. Grejen med att komma från Bergen, där vi kommer från, är att inte bli accepterad i Oslo a.k.a by:Larm a.k.a mycket av branschen. Branschen är så Oslofokuserad. Men med tanke på att all export – nästan 90% – kommer från Bergen så är det lustigt att väldigt lite av det blir accepterat i Oslo. Det måste bli accepterat utanför Norge först innan Oslo köper det. Det är hela tiden en konflikt mellan Oslo och Bergen och det kan ju hjälpa till att blir en musikoas i Bergen. Kygo fortsatte ju egentligen bara på Max Martin-soundet vid en tidpunkt som gjorde det till ett world wide sound, och det var inget som gick igenom något Norgefilter utan det dök bara upp från ingenstans. På samma sätt var det med Kings of Convenience, även om det var före vår tid, men dom drog ju till England. Erlend testade ju först att slå igenom i Norge men han slog ju inte ens igenom i Bergen. Först failade han i London och då drog han till Manchester och där funkade det, och sedan gick det bra i Norge också. Men ingen av historierna är lika utan alla är unika, det går inte att jämföra.

Om ni sätter in Kakkmaddafakka i sammanhanget, hur stora är ni på hemmaplan i Norge?
Vi är ganska stora men vi får ingen särskilt stor uppmärksamhet vid t.ex. Grammygalan och har heller aldrig blivit nominerade till  en enda Grammy. Det var heller ingen som skrev om ”Hus” när den kom. Vi betalade t.o.m. 30 000 norska kronor för PR i Norge – men ingenting. I Spanien går det jävligt bra och i Mexiko går det jävligt bra men i Oslo säljer vi som mest 1 500 biljetter och vi säljer väl ut två kvällar i Bergen. Men vi är också lite underground i Norge, inte så underground att vi inte får lira på de bra klubbarna, men det är heller inget jubelmottagande hemma. Dom ser oss, men ser oss på fel sätt.

Vi känner också att eftersom vi inte är helt accepterade så känner vi att vi måste jobba dubbelt så hårt som andra band gör egentligen. Det är därför vi provade att göra en egen platta förra året, vi provade att turnera jävligt mycket, vi provade att göra podcasts – vi är legends liksom. Ju mer vi gör, ju mer legends blir vi, och vi har fortfarande energi till att göra det. Det är därför vi hittade på termen ”Spread the Kakk”. Det hjälper faktiskt eftersom folk spelar mer Kakk då. Vi har folk som kommer tillbaka till varje spelning, vi har en intellektuell publik som gillar texter och förstår smartness.

Vi var ju aldrig ett band som gick genom mainstream-fållan utan var ett band som gjorde groundwork:en på vårt eget sätt egentligen. Vi såg att vi hade någonting men det var ingen som ville hjälpa oss med den sista push:en. Då började vi med egna turnéer samt att göra skiten själv. Det är ju skönare, dock börjar vi få mycket att göra just nu. Vi gör ju en stor turné nu med fyra dagar i Tyskland förra veckan och sedan en vecka hemma och nu kom vi tillbaka idag och gör tio raka speldatum så tillsammans är det femton datum bara i Tyskland. Vi var i Mexiko före jul också. Vi jobbar för mycket nästan men det är kul också.

Eftersom ni gör allt på egen hand via den egna labeln numera, fördelar ni ansvaret olika inom bandet dvs. att alla har egna ansvarsområden för promotion, turnéplanering, produktion osv.?
We wish alltså men det är jävligt ostrukturerat. Vi gör det som måste göras och har liksom en lång to do-lista.

Men ni struntar helt enkelt i business:en runt musiken?
Det är ju vi som gör det också men vi har ju haft andra managers runt oss också men det gäller bara att vara smart liksom, det är det som det innebär att vara musiker, att bli smart liksom. Vi har ju fått tid på oss att bli smarta också, det är ingenting som vi har lärt oss över natten – vi har ju lärt oss skilja bullshit från bad shit.

Ni kan däremot försörja er på Kakkmaddafakka’s skivsläpp, merch och spelningar?
Sedan 2011 i varje fall, sen ”Hest”-plattan. Jag [Axel] har inte haft något annat jobb i varje fall. Det var väldigt bra för oss att hamna på Bubbles [skivbolag], kanske inte finansiellt men de lyfte fram oss i ljuset mer och vi fick ju en väldigt bra start i Tyskland pga det.

Men har det blivit sämre sedan skivbolagsdominansen försvann och det blivit lättare att distribuera musik själva?
Ja, det var mycket bättre förr men vi var ju inte med på den tiden heller. Vi startade ju vår första egna label 2007, Bergen Mafia Records som vi är back on nu. De två sista plattorna – även ”KMF” – är släppta på egna labeln. Vi har ju ett labelavtal dock men visst, det är inte samma siffror som back in the days [på Bubbles] men man får full kontroll och gör man en snabbcheck idag så ser det faktiskt inte så dumt ut längre. Vi har ju våra egna distributionsavtal med t.ex. streamingsajter och behöver inte ha någon mellanhand – eller det har vi egentligen aldrig behövt. Grunden till att vi har vår egen label är att allting i musikbranschen händer olika snabbt. I Tyskland har det gått jättelångsamt och vi tappade på att inte ha en label här eftersom allt i Tyskland är väldigt gammaldags med att släppa plattor fysiskt osv., och det gör vi också men vi tycker inte att det är roligt att göra på det gamla sättet utan vi vill ge ut singlar fortare och oftare

Och det har blivit viktigare att ge fansen något nytt oftare?
Precis! Det gillar vi, det är det som är den snabba approachen. Vi känner ju att efter vi har gjort ett antal bra plattor så kan vi mer också – och det är ju det som är framtiden. Det har blivit så hård konkurrens genom internet och man kan inte släppa en platta och tro att det går att pensionera sig efter det. Så var det faktiskt för vissa på 90-talet. Vi vill ju släppa en platta varje år, det är det vi vill. Vi tyckar att det är skojigt med musik men man ska vara noga med att göra det med bra kvalitet ändå, det är nämligen lätt att glömma det. Men för oss känns det lättare nu eftersom vi har gjort fem bra plattor vilket tar bort pressen lite och vi kan göra den här snabba approachen ännu mer nu. Vi har därför sagt att vi vill ge ut en platta om året nu. Förr använde vi ju tre år för att spela in en platta, för att göra alla låtarna, och det lär man sig mycket av men man tröttnar också ganska ofta på en sådan gammaldags approach.

Vi tar liksom vårt eget ansvar, och hade vi gjort på ett gammaldags sätt så hade det aldrig fungerat även om vi hade fått hjälp av media, så vi ser att det som fungerar är vårt sätt att vara mer ”hands on” liksom.

Ni har hållt igång i nästan 14 år och från att ni gick i skolan. Handen på hjärtat, har ni aldrig tröttnat på varandra under turnéer eller i replokalen och börjat kasta gitarrer och trummor på varandra?
Vi har ju hållit på i 13 år och lever i en riktigt fet period just nu. Pish [Pål Vindenes] var väl 15 år när vi startade bandet. Första gången vi spelade kunde ingen dricka alkohol nästan.
Men visst, vi har haft mycket fajter emellanåt så det är klart av vi tröttnar ibland men vi är också avhängiga av varandra, vi är ju som en familj. Det handlar trots allt att fokusera på vad som är viktigt och för oss är det inte pengar. Hade det varit pengar som varit motivationen så hade Kakkmaddafakka inte existerat idag. Det betyder inte att vi inte tjänar pengar på det nu men det var en lång period när vi inte tjänade något. Det gör något med fokuset tror vi. Man vet ju att man gör det här för att det är fett ändå, och ska man tjäna pengar så finns det betydligt fler effektiva sätt att göra det på. Vi tänker ju inte ”Nu är vi bara bandet och det är det enda vi kan göra i livet” så alla har sina saker som de gillar att göra på fritiden och då blir man också nöjd och glad om man gör det som är kul – ännu mer förstås om man kan tjäna pengar på det. Det är i varje fall den inställningen som vi har.

Kakkmaddafakkas indiedisco-pop är ju som gjort för livespelningar, och det är troligtvis det som ni också är mest kända för.
Precis. Du säger indie, och det gör väl vi också, men egentligen är det bara Kakk-musik vi gör. Kakk har ju mycket indie i sig men det är också mycket storbandsskala över det också. Musik är ju också mycket visuellt, liksom hur man njuter av musiken. Det är samma som att maten smakar bättre om man äter långsamt, liksom inte äter som ett djur utan bara njuter av den. Precis samma gäller för musik. Om man bara lyssnar på den på distans så blir inte musiken möjlig att njuta av fullt ut, och det är vår uppgift som entertainers att lära publiken att njuta av musik.

Så vad kan Hamburgpubliken förvänta sig ikväll förutom den sedvanliga röjiga liveshowen?
Hamburg är den bästa platsen på jorden så you’re in for a good treat. Dom kan sin Kakk här. Det var här det startade för oss precis som för Beatles. Hamburg är alltid första platsen att sälja ut, vi är jävligt bortskämda här. Hamburgpubliken är galna!

Fotograf: Julia Schwendner
Artikeln finns också publicerad på engelska i Messed!Up

Om skribenten

Jimi Nilsson
Skribent

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras