Ghost
Gröna Lund, Stockholm
2014-09-26

Egentligen kunde inget vara mer logiskt än att det är Ghost som får äran att stänga programmet på Gröna Lund. Ett tivoliband på ett nöjesfält, mer rätt än så blir det inte.

För när Ghost inte riktigt förmår krama det bästa ur sin utstuderade gimmick projicerar de inte så mycket mer än den där plastigt tillkämpade känslan som genomsyrar just nöjesfält. Världen där ingenting är på riktigt och allt bara känns fejkat.

Med det sagt är Ghost naturligtvis ingen fejk. Men i de stunder där de inte tar tillvara på de möjligheter som den anonyma imagen ger gifter sig deras uppenbarelse med Gröna Lund.

Så är det under konsertens första halva. När gruppen byggt en magisk stämning med sitt intro (i publiken jublar människor av alla möjliga slag som om de höll på ett fotbollslag) händer det inte så mycket mer. Ghost kommer ut i sina förklädnader, fyller scenen med rök och lyckas inte lyfta den hemlighetsfulla stämningen mot skyarna.

Detta trots att spelleveransen är lysande och att starka låtar som Ritual, Secular Haze och Satan Prayer alla bereds plats tidigt i setet. Jag kan inte sätta fingret på varför, men trots att omständigheterna (murken höstkväll, dyngmörker och en vinande vind som då och då tar sitt grepp om publiken) lyckas Ghost inte riktigt nå ut. Det känns platt.

Men det vänder. Och då vänder det med besked.

För någonstans lite drygt halvvägs tar Ghost tag i taktpinnen ordentligt och börjar plötsligt göra allt som de inte gjorde i början, utan att egentligen ändra så mycket på sin framtoning.

Frontmannen Papa Emeritus II hittar exakt rätt tonläge med sitt mellansnack. Det hade kunnat falla väldigt platt (och har så tidigare gjort) då snack på svenska verkligen går stick i stäv med gruppens annars så ockulta image. Men den här aftonen snackar sångaren med en befriande självironi som dessutom passar väldigt bra ihop med hans precisa kroppsspråk.

Mot slutet är Ghosts leverans så knivskarp att det är svårt att inte förtjusas. Och aningen oväntat är det i coverlåtarna som det verkligen brinner.

Så väl Beatles-dängan Here Comes The Sun som Roky Erickson-pärlan If You Have Ghosts talar direkt till hjärtat. Till trion av kvällens allra starkaste nummer bör dessutom Body and Blood räknas. Det är en melodi som har lite annan struktur än det övriga materialet och därför parar sig fantastiskt med coverlåtarna. Nästan som om det vore en cover själv.

Ghost är helt enkelt spöklikt bra – som coverband.

Och det är när Papa Emeritus II står där och verkligen visar sina stämbands riktiga kapacitet som det blir nästan löjligt uppenbart. Han behöver ingen diabolisk image och fräsiga hårdrocksfond för att nå ut.

Han skulle lika gärna kunna sjunga pop.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras