Metaltown
Trädgår’n, Göteborg
2016-03-12

Ni kan historien om hur det började gå darrigt för storevenemanget Metaltown för några år sedan (om inte läser ni mer om det här), hur man med hänvisning till att det inte gick att få tag i några vettiga bokningar lade festivalen på is efter arrangemanget 2013 och hur ett truckföretag sedan skapade ett konkurshot kring arrangerande Kulturbolaget.

Efter två Metaltown-fria somrar gjorde någon ändå slag i saken och återupplivade liket i år. Men i betydligt mindre skala, inomhus…och med betydligt mindre intresse visar det sig.

Inte för att det kommer som någon större överraskning att klassiska Trädgår’n i Göteborg är långt ifrån fullspikad. Den lineup som ställs på scenerna är inte mycket till festivaluppställning, det känns snarare som en vanlig konsertkväll i klassiska metalfästet Göteborg. Knappast särskilt exklusivt, knappast särskilt spetsigt, men ändå ganska trevligt. Även om jag kan förstå att gemene man inte gärna betalar dyra festivalbiljetter för att se gäng som kan ses både lite nu och då på andra scener.

Men nå väl, det är trevligt att Metaltown är tillbaka. En kväll med kvalitetsband tackar åtminstone inte jag nej till.

Även om jag har väldigt svårt att ta till mig dragplåstret At The Gates.

Musiken är bra. Leveransen är bra. Men att bandet står där 2016 med en ny platta i bagaget känns bara så fel.

Är man ett band som var med och lade grunden till det som kom att bli The Gothenburg Sound. Har man spelat in den kanske mest inflytelserika skivan inom genren någonsin (”Slaughter of the Soul”), då måste man hantera sitt arv med värdighet.

Det slutade At The Gates med för länge sedan.

Ungefär när de återförenades för en turné 2008. Ungefär när de inte lät den sista spelningen någonsin förbli den sista någonsin utan var tillbaka på scenerna 2011. Ungefär när de adderade ytterligare ett album (”At War With Reality”) till diskografin 2014. Ja, tidpunkterna kan variera beroende på vem man frågar.

Men kontentan är densamma. Den mytbildning som under så många år byggts upp kring bandet och dess tidiga album är helt utsuddad när de är ett glatt gäng gubbar som under At The Gates-flaggan träffas då och då och manglar lite metal bara för att det är festligt.

Det låter bra, men där finns ingen magi. Det bjuds spelglädje som blir på gränsen till klämmig. Pliktskyldigt har de dessutom släpat upp en led-skärm på scenen som visar pixlig grafik i två låtar och av misstag (?) dessutom lyckas flasha fram windows-skrivbordet en snabbis. Det känns bara töntigt, amatörmässigt, budgetmässigt. Usch. Blä. Skäms!

Det anstår liksom inte riktigt ett av scenens allra mest stilbildande band. Grundarna till vad som fick musiker från hela världen att vallfärda till Göteborg.

Det hade väl varit en sak om gänget anno 2016 var övermänskligt mycket bättre än alla andra, då hade jag kunnat köpa relevansen. Men när de står där och är ett, visst bra men ändå, metalband bland alla andra försvinner det romantiska skimret mer och mer för varje ton som spelas.

* * *

nightrageLyckligtvis ståtar festivalen med andra, betydligt mer glädjande akter.

Nightrage till exempel.

Grundaren Marios Iliopoulos flyttade till Sverige och Göteborg på grund av musiken i början av 2000-talet och är kanske en av de där som indirekt lockats hit av At The Gates musikaliska gärning (faktum är att det faktiskt var Tompa Lindberg som sjöng på Nightrages första platta ”Sweet Vengeance”). Sedan dess har han varit den enda konstanten i en orkester som bytt medlemmar lika flitigt som det svenska vårvädret byter skepnad.

Men dagens upplaga av Nightrage är ett fantastiskt underhållande liveband. För att vara ett gäng som ”inte repar” låter det otroligt tight och sångaren Ronnie Nyman (den fjärde i ordningen sedan starten) är som en redbull-dopad kanin. Fullkomligt ostoppbar där han studsar upp och ner på kravallstaketet, stagedivar och håller låda som om han är den lyckligaste mannen i världen.

Det smittar och sånginsatsen är ungefär lika taggad som manglet i största allmänhet.

Dynamiska Spiral, där Gustav Lindquist från norska Dienamic passande nog fiskas upp ur publiken för att gästsjunga, och det gamla klassikermanglet The Tremor tillhör höjdpunkterna under kvällens mest intensiva spelning.

* * *

Peter Tägtgren må vara en av landets mest aktade metalproducenter, men hans projekt Pain har kört fast i någonslags vakuum. På festivalscenerna tycks han ofta hamna på de sämre speltiderna, vara den där reservakten som kallas in om det uppstår luckor i programmet och på Metaltown har han förpassats till någon form av mellanakt även när festivalen flyttat inomhus.

Det börjar dessutom riktigt svagt. Ny trummis har blixtinkallats och i publiken fruktar vi för ett fullständigt haveri när inledande Same Old Song spelas så styltigt och osvängigt att man blir mörkrädd.

Men det visar sig lyckligtvis bara vara en ganska trög start, för när det inledande trevandet är över hittar Pain snabbt in på en behagligt manglig bana där musikanterna känns betydligt mer bekväma och där topparna är riktigt njutbara.

Med tanke på hur ojämn låtkatalogen är kanske det där med mellanakt i slutändan ändå är ganska rimligt. Här står superhits som End of the Line och Shut Your Mouth nämligen sida vid sida med avgrundsdjupa bottennoteringar som Dirty Woman.

En ojämnhet som gör att Pain som liveakt blir just bara halvkul trots att låtlistan proppas med vad jag antar är tänkt att vara det hittigaste gruppen har att erbjuda.

* * *

unguidedUr spillrorna efter Sonic Syndicate (som väl fortfarande försöker göra sig en karriär?) reste sig The Unguided som startade starkt, men sedan inte riktigt har fått det att släppa.

Frågar ni mig beror det på ett låtmaterial som är helt okej, men som inte är tillräckligt starkt för att nå utanför målgruppen som verkligen rådiggar det specifika soundet. Melodisk metal proppad med smetiga synthbacktracks och delikat växelsång av typen tvålfager och Göteborgssounds-arg.

Just dynamiken mellan skönsjungande Roland Johansson och vrålande Richard Sjunnesson är vad som är bandets styrka även live och då tänker jag inte bara på sångleveransen (som de sköter riktigt bra) utan också rent utseendemässigt. Utan att lägga någon värdering i att det ena är bättre än det andra är Johansson rent visuellt chips- och tipsextra-killen som tog första bästa (kortärmade) skjorta ur tvättkorgen medan Sjunnesson är killen som infernaliskt gärna vill vara snyggast i lokalen och därför minutiöst har planerat varenda liten detalj i sin framtoning.

Det gör att The Unguided känns, i brist på bättre ord, lite gulligt och jag diggar det. Med ett lite starkare låtmaterial (i Green Eyed Demon och Phoenix Down når de ganska långt) hade det här kunnat lyfta ordentligt.

* * *

franticamberI vanlig ordning är det på den mindre scenen som det roligaste händer. Frantic Amber tillhör definitivt höjdpunkterna.

Intensiteten i framträdandet är total och Elizabeth Andrews har inte bara en röst som får de flesta av konkurrenterna att blekna, hon har dessutom en scenkarisma som är svår att skaka av sig. Låt gå för att låtmaterialet pendlar från lite för meckigt (för undertecknads smak) till riktigt hittigt och därför inte riktigt lyckas rama in kalaset. Men framförandet väcker en törst efter mer.

Jag blir inte förvånad om Frantic Amber låter höra talas om sig i betydligt större sammanhang än så här inom en inte alt för lång framtid.

* * *

Katatonia?

Tungt, bara förbaskat tungt och på så sätt väldigt bra.

Med lite mer variation hade det kunnat vara fantastiskt bra. Men Katatonia är bandet man ska uppleva, inte se. Det är nästan så att det blir bättre om man sluter ögonen och bara undersöker var det nedstämd mullrande vemodet kan föra en.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras