James Blunt
Hovet, Stockholm
2014-10-08

– Vi har inte kommit som elektriker och vi kan inte fixa era bilar.

James Blunt känner sig nödgad att förklara de löjliga overaller som han och bandet ikläder sig för att illustrera att det är ”Moon Landing World Tour” de är ute på. Men nej, några hantverkare riskerar den skönsjungande britten och hans band inte att bli misstagna för.

De är alldeles för effektiva för det.

Det bara smäller och så har Blunt avverkat halva sin setlist. Låtarna avlöser varandra i så rask takt att man knappt hinner reflektera över att den ena tagit över från den andra. Som om den lille herrn vill markera att han verkligen är på plats. Eller för att släta över att några av numren han har att bjuda på är i plattaste laget?

För är det något problem energiknippet till skönsångare har är det att låtmaterialet inte håller hela vägen för en arenashow i knappt två timmar. Transportsträckorna kommer vare sig han vill det eller inte. Speciellt som den visuella showen är ganska sparsmakad.

Det blir extra påtagligt i inledningen som inte är lika hittyngd som de avslutande fyrtio minuterna och där inledande Face The Sun sätter en ribba som James Blunt sedan får svårt att leva upp till själv.

jamesbluntDet är ett mästerligt litet stycke som angränsar till postrock och sakta men säkert stegrar sig i intensitet i takt med att känslorna letar sig mer och mer utanpå sångarens overall. När bandet når urladdningen är James Blunt så laddad att han reser sig upp med sådan kraft att pianopallen bara flyger och han avslutar låten stående.

Konsertens kanske främsta stund kommer direkt och som en logiskt följd blir det som kommer direkt därefter lite blekt (Blue on Blue vad är det för tragisk ursäkt till genomtrist låt egentligen?). Men det är klart att Blunt hämtar sig. Han är en skicklig artist med en gudabenådad röst och på torrt brittiskt vis visar han sig dessutom kunna vara lite smårolig.

Kroppsspråket är energiskt. Han liksom studsar fram över scenen, som en Lionel Messi utan boll (på håll finns rent av flera fysiska likheter, speciellt när Blunt ger sig ner i publiken och springande high-fivar med flertalet lyckliga) och den löjliga overallen förstärker bara känslan av ett barn i en godisbutik. Att han är effektiv borde med det sagt inte komma som någon överraskning.

Rent musikaliskt hittar sångaren fram till en och annan riktig höjdpunkt även fortsättningsvis. Postcards är väl egentligen en bagatell till låt, men publik älskar den och skapar skön stämning i hockeypalatset och när Blunt sätter sig vid pianot och framför Goodbye My Lover slår han an den där strängen som gör att håret reser sig på armarna.

Extranumren är tre till antalet och avverkas just som resten av showen på ett synnerligen effektivt sätt. James Blunt är där och framför dem, men när 1973 levererats under ljuset av en gigantisk discoboll är han borta lika snabbt som han kom.

Kvar på läktaren sitter jag och konstaterar att James Blunt ”Moon Landing World Tour” är lika sevärd som den inte är särskilt minnesvärd. En hemtrevlig kväll, men inget extraordinärt.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras