Jag vaknar upp med ett ryck…
Var är jag?

Aj, min kropp, vad händer?
Mitt hjärta slår i 180, svetten pärlas på min kalla panna.
Berlin 2016, jag är i dig.

Jag hade haft 3 hektiska år, nyligen utexaminnerad kulturprojektledare med målet att förändra världen med kultur. Ni som brinner, ni vet!

Det känns som en aldrig sinande kärlek, känslan av att om alla bara fick höra den där fantastiska låten, se det där magiska bandet så kommer allt att bli bra. Gemenskap, kommunikation, fred på jorden.
Jag jobbade på flertalet kulturinstitutioner i Göteborg som frilansande “doer”, startade ett bokningsbolag för nordiska band, reste mycket, drog på mässor och byggde upp mitt namn som agent i rasande fart. Parallellt hade jag 4 extrakneg. Det gick och det gick bra!
Jag förvandlades till en blodstörstig varg, en ledarhund. Hårdare, snabbare, bäst och

Så. Jävla. Duktig.

Pang!

Tillbaka på den hårda madrassen på heltäckingsmattan i det sunkiga rummet i Berlin.
Vad gör jag här?

Hur kan mina ben kännas så tunga, morgonljuset som laser i ögonen.
Allt går i slowmotion.

Jag har just flytt den karusell jag startat med prestation och blod som bränsle.
I min enfald tänkte jag att jag istället skulle ta över Berlin, göra musikkarriär med eget material parallelt med allt. Lämna Göteborg ett tag, lämna mig själv.

Men kraften slog tillbaka, hårt.
Jag vaknar, men bara halvt, är fast i ett limbo på gränsen till utbrändhet.

Vargen har nu krympt till en våt fläck av egolöst dreggel och jag vågar inte ens gå ut och köpa ett paket mjölk. Hjärtat tickar som efter för många koppar sönderbränt Gevaliakaffe.

Det är ur den känslan jag föds på nytt…

Sökande på Berlins galna gator hittar jag långsamt tillbaka till min inre styrka genom det enda språk som alltid talat direkt till mitt hjärta; musik! Genom gig på massa små och mellanstora scener, textförfattande på rökiga caféer och nörderi hemma i morgonrock med min rösteffektpedal, blir jag “Sofia Mono” där i Berlin. Naken och slemmig som en nykläckt ödla. En ödla som långsamt växt sig större och större, nu stor som en drake som sprutar musikalisk eld.

Min kommande EP: “Monostic” är brännmärkt med den elden.
Bortanför duktighet, det ljuva och fina, bortanför prestation och med alla känslorna på utsidan. Ni får följa med mig rakt ner i den mörka avgrunden och samtidigt se mig skör i min nykläckta kropp. Bortanför exakta genreramar och låt-låtar.

Ordet Monostic är påhittat och ihopsatt med den ungefärliga innebörden: Ensam i sig själv, ständigt sökande. Låten “The Seeker” är min personliga favorit, den är som en urkraft som påminner mig om min innersta kärna.

 

Sofia Mono – Monostic

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras