Med anledning av Iron Maidens spelning på Bråvalla i torsdags. Det här är en text som har funderats på ett tag och som det nu är dags att skriva. Det här är en hyllning till en av världens bästa låtar. Och det är inte Iron Maiden som har gjort den.

Det kan ju vara rätt segt det där med att gå på en Maiden-konsert. Man kommer till arenan ganska många timmar i förväg. Varför? För att verkligen vara helt säker på att man hamnar långt fram kanske. Eller bara för att ta in stämingen. Känna förväntan.

Man får stå ut med några usla förband. Eller vad sägs om Trivium? Sabaton? Jag har fått genomlida Sabaton tre gånger på grund av Iron Maiden. Det andra bandet de hade med sig på förra turnén var så intetsägande att jag inte ens kommer ihåg namnet.

Efter det sista förbandet börjar crewet göra de sista förberedelserna på scenen. Michael Kenney kollar så att Steve Harris bas låter perfekt. Stage managern Bill Conte springer runt och pratar i sin walkie talkie. Squid ser till att Bruce Dickinsons monitorer står som de ska och tvåmetersbjässen Ash föbereder nerplockandet av de svarta skynkena på scenbygget.

Det är dags att ta plats så långt fram som möjligt. Förbereda sig på rusningen när Iron Maiden kliver på och folkmassan trycker sig fram mot scenen. Någon försöker dra igång en kör: ”MAIDEN! – klapp-klapp-klapp – MAIDEN! – klapp-klapp-klapp – MAIDEN! – klapp klapp klapp”.

I högtalarsystemet rullar en spellista med lite gammal skön hårdrock. Men att höra gamla Deep Purple– och AC/DC-låtar är för en gångs skull inte särskilt njutbart. Det enda man vill är att musiken ska tonas ner och att lamporna ska släckas.

Tiden går. En låt slutar. En ny låt börjar.

Klockan närmar sig utsatt starttid.

Kom igen nu då.

Så händer det plötsligt.

Musiken försvinner. En ny låt börjar. Men den här låten spelas på mycket högre volym. Det är ett stilla gitarrplock som ljuder ur högtalarna. Publiken börjar att jubla och klappa händerna. De som har varit med förr vet vad som är på gång. Snart börjar konserten.

Först ska vi bara höra Doctor Doctor med UFO.

Det är Iron Maidens officiella pepp-låt. Eller officiell förresten, jag vet inte om jag någonsin har läst eller hört någon av medlemmarna uttala sig om saken. Men det bara är så, innan Maidens intro startar spelas Doctor Doctor.

Känslorna när den här låten startar är så jävla starka. Det är eufori för att Iron Maiden strax kommer stå på scenen. Det är en lättnad för att väntan är över. Det är glädje för att det är en så otroligt bra låt.

Uppladdningen när låten börjar komma igång efter någon minut är överväldigande. De pumpande trummorna och den ödesmättade gitarrslingan som är så sjukt snygg. Versen startar. Vilket jävla riff! Och att det är en live-tagning av låten (från skivan ”Strangers in the night”) som Maiden har valt gör det hela så mycket bättre. UFO öser på utan spärrar.

”Doctor doctor pleeeeeeease!”. Alltid allsång. ”Living! Loving! I’m on the run, so far away from you!”.

Det går snabbt. Efter några minuter är vi vid låtens slutmarkering. Det suger till i magen. NU ÄR DET DAGS! Peppen vet inga gränser. Lamporna släcks. Iron Maidens intro startar till publikens öronbedövande jubel.

Jag plockar fram den ibland, Doctor doctor. Inte för ofta. Det är inte en låt man ska gödsla med. Det är en guldklimp som ska avnjutas vid speciella tillfällen.

För det fantastiska är att när jag väl lyssnar på låten så fylls jag av samma känslor som när jag står på en fullpackad arena och Iron Maiden strax ska uppträda. Jag blir glad. Jag blir peppad. Jag blir varm inombords. Jag får gåshud. Jag kan inte hindra mig själv från att knyta näven och slå den mot himlen.

Det är något så jävla speciellt med den här låten. Det är precis det här musik handlar om. Doctor Doctor är sammankopplad med en enorm glädje, och det är precis vad jag känner varje gång jag lyssnar på låten.

Jag begär inte att ni ska förstå det. Men har ni varit på en Maiden-konsert så kanske ni vet vad jag menar. Och om ni aldrig har varit men planerar att gå på en spelning: Håll öronen öppna. När det där gitarrplocket startar är det inte långt kvar.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras