Dalaplan – Plikt och elände
Gaphals, 2014

I spåren efter gäng som Masshysteri och Vånna Inget fortsätter Malmös Dalaplan att förvalta det svenska punkpop-arvet på bästa möjliga vis.

dalaplanomslagPå måndag landar gruppens andra album ”Plikt och elände”. En ansträngning som tvärtemot den dystra titeln är ett riktigt lyckopiller. En vitamininjektion som du inte värjer dig mot vare sig du vill eller inte.

Det har väl varit allmänt vedertaget ända sedan Ebba Grön skördade stora framgångar att punk gör sig bäst om man garnerar den med en ganska väl tilltagen portion pop. De lärda kan tvista om vad för musikstil Dalaplan egentligen ägnar sig åt, men i min bok är det helt självklart.

Det här är punkpop.

För samtidigt som gruppen rör sig med ett driv som är energiskt punkigt har de känsla för riktigt snygga popmelodier och sätter extra piff på sin brygd med grymt snygga hammond-slingor. Men viktigast av allt, orkestern jobbar med körer på ett sätt som lyfter låtar från det ordinära till det briljanta. Basisten Jenny Neikell tar ett kliv fram som viktig sångerska och överlag känns det som att Dalaplan över huvud taget lagt ner ordentlig tankemöda på sina arrangemang.

Det märks inte minst i spår som Hellre kass, Jag e din gud och framförallt mästerligt lysande Under jorden. En melodi vars körarrangemang uppfordrande kräver att spelas om och om och om igen.

I en rättvis värld är det många som hittar fram till ”Plikt och elände” när den släpps kommande vecka. För det här är musik med potential att gå hem i alla läger.

Smittsamt deluxe.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras