Greatest hits-bandet Foo Fighters annonserar ett stor Sverige-spelning. En av landets ledande krönikörer skriver en underhållande diss. Plötsligt ska var och varannan gök vinna billiga poänger på att INTE gilla bandet.

Svenska Dagbladets krönikör Andres Lokko är bra på underhållning. Och han gillar uppenbarligen inte Foo Fighters.

Det resulterade under gårdagen i krönikan ”Det borde finnas lagar mot gravt heterosexuell rock” vilken bör betraktas som ren och skär underhållning där krönikören sablar ner på amerikanernas musik med formuleringar som ”en riffglädjens herpes på rockens kropp” och ”musikens motsvarighet till ett glas ljummet vatten”.

Gott så.

Men spinoffen på den där krönikan ger upphov till, låt oss kalla det mild avsmak.

För det som händer när ett känt namn på ett så tydligt och underhållande sätt uttrycker sin aversion är att ett helt koppel av inte fullt lika kvicktänkta individer ska försöka plocka billiga poäng på samma åsikt. Resultatet har blivit ett Twitter-flöde där kreti och pleti glatt basunerar ut hur mycket de INTE gillar Foo Fighters. Att gruppen är herpes (i brist på att komma upp med egna formuleringar får man väl anta). Ööööhhhh…

Till och med journalister som borde ha lite mer stil och finess ger sig ut i dre(f)vet av plumpa sågningar. Det blir bara smaklöst.

För kom igen. Foo Fighters är ett greatest hits-band. Ren och skär mellanmjölk så oförarglig att de starka aversionerna är helt orimliga.

De är ett uttryck för samma osäkra identitetssökande som manifesterar sig när folk sparkar på band som redan ligger (läs Nickelback, Takida och så vidare och så vidare). Orkestrar som är oförargliga på sin höjd, men som blivit symboler för något man måste ogilla för att vara okej. Symboler som det är fritt fram att nedvärdera för att själv framstå i bättre dager.

Jag har väldigt svårt för när människor försöker vinna billiga poänger på att inte gilla någonting.

Om man inte diggar är det väl bara att låta bli att lyssna?

Eller i fallet Foo Fighters, skita i att köpa biljett till Ullevi.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras