Historiens kanske mest hårdkramade hårdrocksband, stenhårt religionssmädande Slayer, landade bland sockervadd och chokladhjul på Gröna Lund i Stockholm på måndagskvällen (26/6 -2017). Drefvets Mikael Mjörnberg och Fredrik Tideman gick dit för att beskåda spektaklet och satte sig sedan ner för att diskutera sin upplevelse.

Mikael: Jaha, bandet som inte kan bli mer hårdrock mitt i ett nöjesfält. Det skulle kunna vara helt fel, men det var det ju inte, eller?

Fredrik: Nej, att Slayer får ha turnéavslutning bland karusellerna på det som Tom Araya kallade ”the happiest place in Sweden” fungerade faktiskt väldigt bra.

Mikael: Egentligen är jag inte alls förvånad. Slayer är Slayer och de gör sin grej oavsett var de är. Inget knussel, inga konstigheter, helt kompromisslöst. Det är liksom aldrig någon onödig show, de karusellskrikande människorna runt omkring bjöd på mer show än Slayer, på ett bra sätt…

Fredrik: Precis. Som vi pratade om innan konserten så är ju Slayer en av hörnstenarna inom hårdrocken. Man vet vad man får, och det är oftast jävligt bra. Och hårt. Jag kände i ärlighetens namn inte igen en hel del av låtarna men det är aldrig dåligt för den sakens skull. Det är inte heller världens bästa rockshow. Men det är Slayer och det är bra så.

De bara möljar ut sin skit, låt på låt på låt, bam bam bam. Trash-smockor varsågoda.

Mikael: Ja, att det är världens förmodligen mest överskattade band. Bra, men tillskrivna ett så ofantligt stort värde. Man får väl knappast kalla sig hårdrockare om man inte tycker att ”Reign in Blood” är ett av världens fem bästa album. Men det kanske är av just den anledningen, att Slayer är så in i helvete konsekventa…

Fredrik: På tal om att vara konsekventa. Det är rätt imponerande att Slayer står på scenen och drar mycket folk även efter bråk och splittring med Dave Lombardo, att en av deras mest tongivande låtskrivare dog, och att Tom Araya berättat att han är kristen. Inte för att det gör något, men det går stick i stäv med vad Slayer handlar om.

Mikael: Det går verkligen stick i stäv med hur den true-törstande hårdrockspubliken funkar. Att frontpersonen i ett band som går ut på att smäda kristendomen plötsligt kommer ut som tokigt kristen skulle 99 gånger av 100 lett till att publiken vände dem ryggen, men inte Slayer…

Fredrik: Så är det. Vilka var dina favoritögonblick under spelningen?

Mikael: Till och med låtlistan är ju ganska konsekvent, det finns många låtar där som de inte ”får” exkludera. Men jag tycker den viktigaste är Disciple med sin catchiga line ”God hates us all”. Mer dänga än så blir det inte, nästan så jag tycker det är slöseri att bränna den så tidigt i setet som, som tredje låt. Den skulle kunna knyta ihop en hel afton. Men så håller jag ju också plattan som heter just ”God Hates Us All” som en av Slayers allra bästa.

Gud hatar oss alla och det regnar blod (men mest regn), typ. #slayer #gubbar #grönanlive

Ett inlägg delat av Mikael Mjörnberg (@mjornberg)

Fredrik: Absolut, många av låtarna har man hört förut live. Jag hade gärna hört något från ”Christ Illusion” som är en av mina favoritplattor. Men det går ju inte att förneka att Raining blood, Seasons in the abyss och Dead skin mask är trevliga att höra live.

Mikael: Till Dead Skin Mask kändes det som att halva publiken plötsligt skulle filma, tunggung kanske gör sig bättre på film än snärtigt thrashrens vad vet jag…

Fredrik: Slutar aldrig förvånas över hur många som verkar vilja filma hellre än att se själva konserten…

Mikael: Introt i Raining Blood kan man aldrig höra för många gånger, samma sak med South of Heaven, det är nästan så att introna är bättre än själva låtarna.

Fredrik: De där introna går inte av för hackor! Det där är ju särskilt tydligt i just Raining blood där introt är det absolut bästa i låten.

Mikael: Annars är det ju så att det mesta låter likadant. På gott och på ont. Det blir extra tydligt när det knappt är något mellansnack, de bara möljar ut sin skit, låt på låt på låt, bam bam bam. Trash-smockor varsågoda. Samtidigt tycker jag att Tom Araya turnéavslutning till trots hade en av sina bättre sångdagar, jag har hört honom risigare i pipan.

Fredrik: Jag känner mig lite kluven till det där. Det är lite grejen med Slayer att de bara går upp och manglar. Men det hade varit kul att höra Tom Araya säga något mer än ”are you ready!?” två gånger. Lite mer publikfrieri. När han avslutade med att berätta att det var turnéavslutning och sa ”we get to go home” tyckte jag nästan han lät lättad. Men ja rösten lät bra. Än finns det krut i gubbarna.

Mikael: Jag är ganska kluven till Slayer över huvud taget känner jag. Å ena sidan är de ett svintight och välljudande band vars historia man inte kan ducka, å andra sidan är de ett gäng sönderkramade fåntrattiga stereotyper.

Fredrik: Och Kerry King är den störste fåntratten va? De enorma kedjorna, tribal-tatueringarna, de vrålfula BC Rich-gitarrerna… Den där stilen är speciell minst sagt. Men det kommer ju i alla fall hårda riff från guran.

Mikael: Hehe, Kerry King är ju sinnebilden för allt som är töntigt med hårdrock. Men folk älskar honom ändå.

Fredrik: Ofattbart och jätterimligt. Sammanfattningsvis fick man precis det man ville ha, en stund bra jävla hårdrock. Det måste ändå resultera i ett bra betyg?

Mikael: Splittrat eller inte. Fyra farbröder i olika stadier av grånande, ett knippe thrash-hits och lite svarta plagg. Det behöver inte vara så mycket svårare än så. Jag gillade det. Den här gången också. Slayer är Slayer helt enkelt.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras