Få band har definierat mitt 2000-tal på samma sätt som det amerikanska postrockbandet Interpol. De har hela tiden legat där, i bakgrunden, som ett soundtrack to my life. Diskussionen kring vad som är postrock och vad som inte är det lämnar jag därhän, definitionen är rymlig med ytterligheter vid varje kant, det räcker med att konstatera att Interpol är min typ av postrock.

Ändå finns det något av intresse i själva definitionen – termen postrock myntades av musikjournalisten Simon Reynolds i nummer 123 av The Wire (maj 1994) för att beskriva en typ av musik som ”använder rockinstrumentation för icke-rock-ändamål, som använder gitarrer för nyanser och texturer istället för riff, powerackord och melodier.” Den kan även kännetecknas av sin inertia och en inneboende tyngd och svärta som av vissa uppfattas som deprimerande, vissa glädjande.”)

Slår man upp ordet inertia hittar man oftast något i stil med:

1. (fysik) tröghet; motstånd mot att ändra rörelseriktning eller hastighet
2. (överfört) motstånd mot förändring

Ex: Then there is the inertia of the atmosphere and the oceans.

Det kanske ligger något i det.

Först: resan till upptäckten

Sommaren 2002 satte vi oss ett gäng grabbar på ett tåg. Målet var Storstaden. På den tiden var Storstaden så där gigantisk stor som den bara kan vara för barn och unga män i början på 20-årsåldern. Mer preciserat var målet den ambulerande minifestivalen Accelelerator – The Big One  som skulle slå ner som en bomb på Trägårn’ i Göteborg. Moneybrother gjorde en av sina tidiga spelningar. Yeah Yeah Yeahs var där. Vi upplevde smäckra toner med The Doves, crowd surfing med Vue och sönderslaget instrumentalt vansinne med And You Will Know Us By The Trail of Dead.  Grejen med Acceleratorfestivalen var att de alltid hade en sällsamt skådad näsa för “the next big thing”. De lyckades fånga band på väg upp, band som sedan skulle explodera och bli giganter. Band som The StrokesKings of Leon, B.R.M.C, Bloc Party och Arctic Monkeys gjorde alla tidiga gig där. Det visste vi inte då. Vi var tre vilsna småpojkar i Storstaden. Men vi förstod att det här var en festival värd att besöka igen.

2002 släppte Interpol sitt första album “Turn on the Bright Lights”. De blev inte bokade till Acceleratorfestivalen. Ett år senare, när albumet hade fått fäste i undermarken, fick de spela (bland annat tillsammans med Mogwai, här snackar vi ordentlig postrock). Trädgårn´ var återigen spelstället. Grabbgänget var utbytt mot ett annat. Jag var kvar. Och där stod Interpol. Och jag avskydde dem. Interpol kräver sina genomlyssningar. Framförallt när det kommer till sångaren Paul Banks. Tänk framlidna Ian Curtis från Joy Division och nutida Tom Smith från Editors. Det är mörkt och … säreget. Det tog mig ett år att acceptera Paul Banks. Men när jag väl släppte in honom stannade han för evigt.

Senare: Resorna

Kort efter jag tog Interpol till mitt hjärta bar flyttlasset av mot Göteborg och en helt ny era började. Interpol var soundtracket. Två år senare var Göteborgseran slut. Jag hade tänt ljuset i båda ändar. Inte helt oväntat brann också ljuset upp. Flyktlasset bar av mot Östergötland. Med mig hade jag en väska med kläder och ”Antics”, uppföljaren till ”Turn on the Bright Lights”, på mp3. Inget mer. Ännu en gång kom Interpol att symbolisera ett uppbrott, en ny tid. ”Antics” tar vid där ”Turn on the Bright Lights” slutar. Det var mörkt, suggestivt och gitarrdrivet. Paul Banks röst stod i självklart centrum.

2007 släppte Interpol sitt tredje album, ”Our Love to Admire”, och mycket riktigt var det dags för ytterligare en omvälvande flytt i mitt liv. Efter att ha spenderat fyra år på rymmen återvände jag tillbaka till min barndomsstad för att slicka såren. Ännu en gång blev fyra svartklädda herrar från New York min räddning. Skivan var måhända inte vara lika bra som de tidigare två, men den växte och affektionsvärdet blev med tiden desto större.

Tre år senare var det dags igen: Interpol släppte ett nytt, den här gången självbetitlat, album och min resa fortsatte. Den här gången handlade det mer om en invärtes resa, om en mental och psykofilosofisk rollercoaster, om resan från ungdomen som slutar med att man blir vuxen. Jag kom ut relativt helskinnad – det kändes bra att få byta skinn. Runt omkring mig fanns nu en ny familj och stabilitet.

Interpol – Lights from Mmmatze on Vimeo.

Nu: startgropar

Året är nu 2014 och Interpol ligger i startgroparna för att släppa nytt. Turnéplanerna är fastslagna och med lite tur lyckas jag se dem för tredje gången totalt. Egentligen behövs det inte, de är redan en självklar del av min musiksjäl, men det vore en trevlig bonus. Hur ser det ut med flyttplaner eller nya resmål? Jag har nog blivit lite av en inerita själv, jag använder rockinstrumentation för icke-rock-ändamål, jag har blivit till en fysisk tröghet som gör motstånd mot att ändra rörelseriktning eller hastighet, jag har blivit lika smidig som havet eller atmosfären. Jag blir nog alltså kvar i stan ett tag till, jag har lyckats maskera mig bra, men i tanken rör det fortfarande på sig – man är inte äldre än vad man gör sig eller hur?

Så: Turn on the bright lights once again please.

Om skribenten

Christian Stenbacke

Teoretisk filosof, ordbehandlare, lärare - i den ordningen.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras