Skoj föddes ur en frustration. En frustration på samarbeten som dog ut och projekt som alltid rann ut i sanden. Rasmus Wimby hade så många låtar han ville visa världen men tänkte alltid att det skulle vara omöjligt att göra det själv. När han började med musik i 16-års åldern sjöng han i ett P-Funkband och gjorde allt för självbekräftelse.

Efter ungefär hundra misslyckade musikprojekt lyckades Rasmus Wimby som nyinflyttad till Stockholm hamna i en click som evigt skulle komma att forma grunden för vem han är idag. Bakom bandet Djurparken figurerade Rasmus i bakgrunden. Han stod för det visuella och beskriver det själv som ett ”classic case av att aldrig vara nöjd med sin egna musik och gång gång valde jag att hellre vara tyst än att våga släppa något själv”. Så småningom började Rasmus jobba och turnera med artister så som Frej Larsson, Joy, Panda Da Panda m.m, och på den vägen lärde han sig hur ’allt’ fungerade.

Idag släpper Ramus Wimby under namnet SKOJ Pajjad, den första singeln från hans kommande debutalbum ”Sorry För Allting”.
Pajjad sätter grunden för budskapet och temat för både Skoj som artisten och skivan som ska släppas senare i år. En slags hyllning till konstruktiv självhat. Post-emo, med destruktiv självinsikt. Att veta att man är pajjad men samtidigt förstå sina nackdelar och skämta om dom. Stoltsera med sina bedrifter och surfa 10-metersvågor av sina egna tårar på en bräda av dekadens, humor, hat och substanser.

 

SKOJ har ordet
”Vad fan håller du på med?”

Basisten skäller åt mig.

Vi har efter flera månaders skrivande, i en trång och svettluktande replokal, sparat ihop till att få studiotid med en – högst motvillig – tekniker. Mixerbord med 16 (!) kanaler, voxbox, tomma pizzalådor och hela kalaset.

Det var första gången för mig i en ”proffsig” studiomiljö.
Första gången jag fick höra min röst inspelad.
Första gången utan den lekfulla och juvenila atmosfären.

Replokalens kassa PA-system som mörkade bort det finstilta till en tjock smet var borta och varenda frekvens och dissonans hördes.

För första gången hörde jag… hur falskt och horribelt det lät. Och jag hade inget svar på frågan, jag visste faktiskt inte vad jag höll på med.

Det finns nog inte något unikt med min resa, som har blandats med många insikter av min brist på förmåga. Som har väckt frågorna: Vad är det med musik jag är bra på? Vad är jag inte bra på?
Den sistnämnda frågan fick jag åtminstone svar på i den där kala studion i Höganäs för många år sen: Sjunga är jag inte bra på, dags att tänka om. Kanske skaffa dreads? Nu-metal var inne på den tiden.

Känslan av att börja om från början, knyckla ihop pappret och slänga det i papperskorgen, var – och är – både en lättnad och en tyngd. Vi i bandet kom hem med en demoskiva som ingen av oss fyra var särskilt nöjda med, men fortsatte ändå. Jag hade väl inget val då, I guess. I den åldern, som tonåring, var mitt skapande i ett vakuum, utan uppoffringar och ansvar.

Jag visste faktiskt inte vad jag höll på med. De andra var savanter på sina respektive instrument och jag försökte mäta mig och fäktas med deras enorma talang, men var egentligen bara bra på engelska. De stod ut med mig, som tur var.

Ett år senare: Vi är tillbaka i studion, denna gång med mindre skrikande falsett, med mer ödmjuk och enkel tonalitet. Detta fungerar. Jag lyckades skapa och spela in något som faktiskt lät bra. Glömmer aldrig den känslan.

Vi splittrades inte långt efter den andra inspelningen och alla började plugga och sånt. Låtarna släpptes på MySpace och alla gick vidare med sina liv. Den klassiska tonårsbands-sagan.

Men, sju år senare av ren slump skulle det faktiskt hända – på riktigt. Jag hamnade i en konstellation av musiker som skulle vara en kreativ katalysator för en karriär inom musik. En del av mig vill tro att det var Tur, Talang och Timing. Fast om jag ska vara ärlig, när det kommer till min insats är jag rätt säker på att det bara var Tur, Tur och Tur. Och nu när jag har glidit runt i musikbranschen på ett bananskal ett tag har jag äntligen lyckats härma de som FAKTISKT vet vad de håller på med. Tillräckligt för att jag inte ska skämmas längre iallafall.

Efter alla år fyllda med känslan av att ha låtsas vara musiker, har jag fortfarande inte riktigt svaret på vad basisten frågade mig den där första gången i den studion.

Men, jag har lyckats komma underfund med en sak: Att jag aldrig vet hur musiken låter i andras öron. Det är en subjektiv magi, en vild och konstig kraft som inte går att tämja, bara vägleda. Vilket är gött, för det betyder (förhoppningsvis!) att det alltid kommer att finnas någon som gillar det jag gör.

Det tycker iallafall osäkra Rasmus.