Att googla sig själv, byta Göteborg mot Stockholm och få ett nej från Moby. Det fanns minst sagt ämnen att avhandla när Drefvet tog en öl med albumaktuella Jonas Schwartz.

schwartz2Det är en klassisk bild. Vi är två till storstaden inflyttade herrar som sitter ner med varsin öl på ett typiskt söderhak och snackar musik. En scen som utspelat sig tusen gånger och kommer göra det tusen gånger åter. Men som ändå är väldigt relevant för den här artikeln.

Vare sig det var avsiktligt eller inte har uppbrottet från barndomsstaden Göteborg och nedslaget i huvudstaden Stockholm kommit att få inflytande över den konstnärliga gärning Jonas Schwartz står för. Den musik och de känslor den skapar som vi, efter igenkännande samtal om tunnelbaneförvirring, nya umgängeskretsar och att finna sin roll i ett nytt sammanhang, kommer att ägna närmare en timme åt att avhandla.

Ett nytt album ligger klart för lansering. ”Xpedition”. Ett gitarrdrivet sound har bytts ut mot ett elektroniskt. Göteborg har bytts mot Stockholm. Sångaren tar en klunk öl och laddar munlädret.

– Jag ville bort från gitarrocken, det bara blev så att jag hamnade där när jag skulle sätta ihop ett band, det blev aldrig riktigt…inte självvalt riktigt. Det var behövligt att göra det brytet, konstaterar han när det betydligt mer elektroniska soundet på ”Xpedition” kommer på tal.

Merparten av låtarna skrevs i Göteborg, staden som Schwartz lämnade för ungefär ett år sedan och som vi får anledning att återkomma till, men spelades in i Stockholm. Med andra ord har de en liten tid på nacken och värktes fram i en inte helt smärtfri process.

– Jag kan inte få en idé och sen springa och sätta mig och göra någonting, utan jag är mer sådan att jag bestämmer mig, tar en kopp kaffe, låter kaffekokaren stå på och gör det bara. Sen kan det gå två, tre dagar när det bara kommer skit ur mig och jag mår ganska piss över det och sen den fjärde dagen så får man till en låt som man hör att den bara…den känslan är den bästa när man tycker att man själv är gud. Sen går man tillbaka några dagar senare och märker att det var okej. Det är ett slitgöra egentligen. Jag är ingen idéspruta utan jag tragglar med fyra ackord i olika konstellationer för att hitta en sångmelodi, men jag har börjat jobba lite på ett annat sätt i och med att jag börjat använda mig mer av midi och klaviatur. Tidigare har det alltid varit akustik gitarr och jag får inte ut någonting av det längre, utan jag kör samma grej och fastnar i det.

Om musiken kommer till i en ganska krävande process är det en ännu värre resa med texterna.

– Jag kan skriva när jag är glad, men jag kan inte skriva om att vara glad. Jag kan bara skriva när jag är glad, är jag ledsen och mår dåligt så tar det upp all tid, så jag skriver egentligen bara när jag mår ganska bra. Musiken kommer enklare än texterna.

Du återkommer hela tiden till något som låter som att det finns ett litet motstånd.
– Jo, men det gör det ju, det är sant. Framförallt texterna finns det ett motstånd till att skriva för ibland är det lite jobbigt, när man mår bra vill man väl kanske inte sätta sig och skriva låtar om att må dåligt, då får man tvinga sig.

Vad skriver du om den här gången?
– Grejen är att allting är fritt för tolkning, jag vill inte skriva på näsan på någon och säga vad allting handlar om, men skivan är cynisk på många sätt. Det är en kärleksskiva också, men den är också missunnsam och beskriver en person som är ganska ledsen på världen.

 

Moby sa nej
I skrift kan det kanske låta svartsynt, men över kanten på sitt glas med stor stark pratar Jonas Schwartz med pigg blick och låter inte alls som någon som beklagar sig över sin tillvaro när han realistiskt konstaterar att det här med att vara musiker knappast är en dans på rosor.

– De senaste veckorna, eller månaderna har jag varit otroligt trött på musik i och med allt när det börjar röra på sig, är det verkligen det här jag vill syssla med? Jag har nästan varit sugen på att släppa den här skivan och lägga ner skiten. För man lägger ner så mycket tid på någonting och så är det ändå så att det krävs något annat för att nå igenom bruset, någon slags vinkel på det. Det räcker inte med en bra skiva längre utan det ska vara ett helt paket. Men nu har jag kommit fram till att jag ska nog göra en tredje skiva ändå, konstaterar han och brister ut i skratt.

Men har det alltid varit givet att du ska fortsätta hålla på med musik även när det känns som att det studsat emot?
schwartz3– Ja, de senaste fem åren har det varit det. Det är typ det här jag kan. Jag har ingen annan kunskap om någonting, jag har inget att falla tillbaka på. Ingen utbildning mer än gymnasial. Inget jag vill göra heller. Men som sagt, jag har ändå tvivlat lite på sista tiden. Jag försökte tänka på andra möjligheter. Jag har hållit på i ganska många år och gått mycket back på det här. Jag tog ett lån för att få igenom den här skivan med allting som det kostar och har skulder sedan innan som jag går och betalar av. Jag har ju förhoppningar om att det ska breaka, men jag märker ju att ju närmare släppet det kommer, visst det har skrivits fint om singlar och så där, men jag vill ju att det ska bli större. Jag tycker att det förtjänar det, men där är man ju inte objektiv så klart.

Kanske hade en riktig supersingel kunnat pusha saker i rätt riktning. Den initiala versionen av tredjesingeln Trouble hade ett helt annat utförande än det som slutligen släpptes ut i etern. Den enkla anledningen till detta; ett synnerligen tydligt NEJ från högre ort.

Sångaren drar handen genom det spretiga håret och minns.

Trouble hade vi egentligen en monsterversion av som jag trodde skulle bli en pangsingel, men vi fick inte igenom rättigheterna eftersom vi hade samplat Moby från hans kändaste låt (Natural Blues /förf,anm) och bakat in det i den här låten, det lät grymt alltså. Men så fick vi inte igenom det, Moby sa nej. Eller de sa att vi tackar ja om vi får alla rättigheter till låten. Det är två ord som är med så då kunde vi inte gå med på det och så tackade vi nej och så fick vi göra om den. Så här i efterhand tänker jag att okej om de hade fått alla pengar, men det hade kanske gett mig uppmärksamhet och spelningar, så det hade kanske gynnat mig ändå. Men vi stal ju så….

 

”Narcissistiskt till tusen”
I veckan släpps så slutligen ”Xpedition”. En lång väntan når tillslut en punkt och förhoppningarna på släppet är naturligtvis höga, en Moby-sampling inkluderad eller ej.

– Det är fortfarande samma ångest över att släppa den här som förra skivan i och med att den är… Jag är så extremt nöjd med den här skivan och den har fått ta sin tid, men då blir det också så att under skivsläpparprocessen och singelprocessen blir man nästan lite osympatisk och googlar sig själv för att se vad folk skriver och skriver någon något bra så tänker man att varför skriver inte de där andra något bra och varför tackar de nej? Man ser drag hos sig själv som man vanligtvis inte har eller tror sig ha. Det kommer bli skönt nu när det verkligen släpps oavsett hur det går, då kan man återgå till vanlig lunk.

Har du inte suttit och googlat dig själv tidigare?
– Jo, men det är mer när man är aktuell som man gör det och det är en konstig grej att göra. Det är kul att se vad andra skriver om en, men det blir ändå narcissistiskt till tusen.

Tror du inte att många fler än vad som egentligen medger det sitter och gör det?
schwartz4– Jo, så är det ju, men det är ändå jobbigt för en själv, det blir så jävla egocentrerat allting. Man är inne i en liten bubbla. Man jämför sig med andra hela tiden, går det bra för den personen? Och så dök den personen upp, den jäveln, säger Jonas Schwartz självironiskt och brister ut i ett garv.

– Det är ju inte en tävling men det blir så att idrottsmänniskan i mig kommer väl tillbaka då.

Hur mycket tar du till dig om du läser att någon skriver exempelvis vilken jävla skitlåt!?
– Om det var någon som satte huvudet på spiken och sa någonting som man kanske kände själv, som sett igenom mig eller vad man ska säga, då hade det kanske tagit, men annars så tar jag nog mest till mig det som skrivs bra.

– Det finns en recension i Gaffa från tidigt i min karriär när jag spelade på en festival i Göteborg som hette Live Aquatic. En recensent gav oss ett av sex och skrev att det var katastrof och att jag var ignorant mot mitt eget band och publiken och allting var fel. Då var jag jävla knäckt. Men nu tycker jag nästan, det är som att jag vill få fram den lite för det är som Spinal Tap typ.

Göteborg var det ja. Staden som Jonas Schwartz spenderat i stort sett hela sitt liv i fram till förra hösten då flyttlasset till följd av en nyfunnen kärlek plötsligt styrdes mot huvudstaden.

– Jag har varit nere förvånansvärt lite i Göteborg sedan flytten i och med att jag ändå bott där hela mitt liv, jag har typ inte ens rest utomlands, skrattar sångaren självreflekterande.

Vad miljöombytet kommer innebära för hans fortsatta karriär och musikskapande i det långa perspektivet är det naturligtvis för tidigt att sia om, men det är uppenbart att de förändrade levnadsvanorna ändå har en inverkan på livet som ju i det stora hela tjänar som inspiration till de låtar han skriver.

En dekadent livsstil och ett jobb som rivare i Göteborg har plötsligt förbytts i arbete som personlig assistent och tillvaron som sambo i huvudstaden.

– Det som är skönt med Stockholm är väl att jag har kommit ifrån någon slags ekorrhjul som jag gick i därnere. Det här att man på något sätt var lite nöjd med att vara en del av musiklivet i Göteborg…på Pustervik och Långgatan, man var en del av det möblemanget och jag började dricka en del. Jag hade inte så mycket annat för mig, konstaterar Schwartz krasst.

– I Göteborg hade man hela sitt umgänge ute, då gick man ju för att träffa människor, det var en social grej. Men jag dricker inte så mycket längre som jag gjorde då, av naturliga skäl.

Familjelivet?
– Familjeliv och familjeliv, vi har hund.

”Xpedition” må vara ett stycke småmörk popmusik. Bli inte förvånade om molnen skingrats till nästa platta.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg