Det är maj 2017 och punken i Skaraborg brinner igen. Kanske inte på samma sätt som den gjorde kring millennieskiftet, men med samma band i blickfånget.

Slutet av det skälvande 90-talet och de första åren efter det hajpade millennieskiftet var en tid när det bubblade i alla fall en aning i den skaraborgska underjorden. Det gjordes mer eller mindre lyckade försök med konsertkvällar på Skövdes danspalats Valhall, trejdades demos och en liten men naggande god punkscen försökte sätta klorna i sin omgivning.

Vad jag minns hade Skövdes streetpunkare Blisterhead och Falköpings trallpunkare Mähälium kanske inte så mycket mer med varandra att göra än att båda spelade någon form av punkrock och försökte slå sig fram i Skaraborg, nå ut i etern från landsbygden, på den tiden. Men när vi skriver 2017 i kalendern är det tvunget att dra en parallell gängen emellan.

För nu brinner Skaraborg igen. Det är maj 2017 och så väl Blisterhead som Mähälium släpper nytt material.

Streetpunkande Blisterhead (tänk Rancid) försökte hålla igång verksamheten hela vägen från den där sprudlande tiden kring millennieskiftet och fram till 2007 någonstans utan att lyckas så sina frön särskilt långt utanför de inavlade punkkretsarna. De stretade på i sin älskade underground men tog en paus på ett bra gäng år innan de återvände in i rampljuset för några år sedan.

Mähälium la ner verksamheten 2001, men lyckades som så många andra, lite fetare, lite skäggigare och kanske lite smartare springa på varandra på krogen och nostalgiskt börja diskutera en återförening.

Och nu, år 2017, är det alltså millennieskifte i Skaraborg igen. Blisterhead lösgör strax epn ”Border Control” (19 maj) och Mähälium står precis för dörren att släppa fullängdaren ”När verkligheten golvar dig” (release 26 maj). Det har gått drygt 15 år, men inte särskilt mycket är nytt under solen.

Blisterhead gnuggar på med sin refrängstarka gatupunk som inte står genrens giganter långt efter, även om ”Border Control” knappast är det starkaste de spottat ur sig. Mähälium har lyckats med konststycket att skriva trallig punk så som den lät under 90-talets glada glansdagar. Så väl musikaliskt som textmässigt. Punk med beröringspunkter lika mycket hos Strebers som hos Radioaktiva Räker, men utan dessas yppersta finess.

I slutändan är det kanske mer nostalgi än musikalisk briljans som gör att det känns kul att de gamla punkbanden återförenats, släppt nytt och vägrar medge att det är en annan tid nu än vad det var då. Men jag blir glad av de här släppen. Av att punken i Skaraborg brinner igen.

Men om man prompt ska tala om den där scenen, om brand och om att det är kul att gamla band återuppstår och hissar fanan högt igen finns det ett gäng som måste nämnas.

Sengaija.

Jag har ingen aning om vad ligan från Falköping gör idag, mer än att bandet är i allra högsta grad dött och begravet, men var det något gäng som definierade den häftiga skaraborgska musikscenen där någon gång strax efter millennieskiftet så var det just Sengaija.

Vare sig vi pratar punk, rock eller metal var Falköpings finest det bästa som Skaraborg producerade i musikväg vid det dagset. De förtjänar att kommas ihåg.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras