Silvana Imam
Where’s The Music, Norrköping
2015-02-14

När jag pratade med Silvana Imam efter att hon blivit nominerad till Guldmicken (bästa live) på P3 Guld sa hon att det kändes stort eftersom hon jobbat hårt med sitt liveset för att det skulle bli något större än en vanlig konsert. Det märks den här kvällen i Värmekyrkan.

Det är några saker som samspelar för att göra det här till Where’s The Musics bästa spelning. Det är Silvanas energi. Det är lokalen – Värmekyrkan är en gammal industrilokal med stålbalkar överallt, högt i tak och långsmala fönster. Det är att scenen under majoriteten av konserten bara är upplyst i vitt ljus vilket tillsammans med lokalens utseende skapar en hård och metallisk känsla. Och det är fansen.

De har samlats i en stor klunga framför scenen en bra stund innan konserten. De rappar med i varenda textrad. De skriker efter Silvana mellan låtarna. De älskar Silvana och Silvana älskar dem. Allt det här – Silvanas scenuttryck, känslan i lokalen och folkmassans entusiasm, skapar en magnifik upplevelse.

Silvana går upp och inleder med Jag är en fakking gee och programförklaringen IMAM. Fullt ställ från första början. Tyvärr dras tempot ner lite när Silvana bjuder upp två gästrappare som får köra varsin låt, all respekt åt att hon ger plats åt andra men det är henne publiken hungrar efter att se. När hon spelar den ännu inte officiellt släppta Tänd alla ljus låter det på publiken som om det vore en klassiker sedan flera år tillbaka. Och när Silvana tar fram megafonen och håller brandtalet I min zon är det svårt att inte få gåshud.

Silvana Imam och Beatrice Eli.

Silvana Imam och Beatrice Eli.

När konserten går in i sista tredjedelen försvinner det kalla, metalliska ljuset och scenen börjar istället bada i rött. Silvana presenterar låten Jag dör för dig och det är uppenbart vem hon rappar till. I slutet av låten lyfter taket nästan taket på Värmekyrkan när Beatrice Eli kliver upp på scenen och det blytunga introt till hennes Girls börjar spelas. Paret gör låten ihop till publikens jubel. Det här var kanske den mäktigaste stunden under hela festivalen.

Silvana avslutar med Svär på min mamma och nya För evigt – given succé – innan hon tar med sig Beatrice upp en gång till och kör Svär på min mamma igen som extranummer.

När lamporna tänds och Värmekyrkan börjar tömmas på folk bultar hjärtat. Textrader som ”Jag är stjärnan ifrån Syrien och ni kan trycka paus om ni inte kan hantera hybrisen” och ”I sneakers och hoodies, i burka av ståltråd och naglar av rå krom, vi är eld vi är allt vi är ett, så låt brandlarmet gå” flyger runt i huvudet.

Styrkan som Silvana Imam skickar ut från scenen är som en drog och jag vill bara ha mer.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras