Jag har aldrig trott på spöken och andar. Jag har i perioder slentrianmässigt skojläst mina horoskop och förvisso tyckt att de ofta passar in på mig, men inte vågat erkänna att jag tror på det, liksom, på riktigt.

Jag är helt övertygad om att månen, kanske tidvattnet, påverkar hur vi mår och sover, eftersom det visar sig gång på gång, men för det mesta har jag himlat med ögonen när människor ska börja prata om ett universum som det vore nåt slags The Force.

Jag har fått det efter min mamma. Min mamma är en enträgen know-it-all som alltid, alltid vet bäst.
Hon skrattar åt alternativmedicin, astrologi och allting pseudovetenskapligt.
När jag var yngre svor jag för mig själv att inte bli sån. Jag tyckte hon var tunnelseende och tråkig. Och störig. Eftersom hon själv hade en frireligiös uppväxt och med det en egen tro tyckte jag dessutom hon var en hycklare.
Men så blev jag likadan. Tråkig, besserwisser. Boomer.

2015 rev mina föräldrar vår lilla sommarstuga och byggde sitt drömhus på familjens sjötomt i Jämtland.
De är snart pensionärer och hade längtat länge efter att ha ett fungerande modernt hus som man kan vara i året om, utan att behöva ta hand om överfulla utedasstunnor i minusgrader på vintrarna eller laga läckande plåttak och hugga ved hela somrarna. Mamma var så glad. Vi var alla, såklart, jätteglada. Men mamma kunde inte sova.

Efter att de rev det gamla huset och byggde ett nytt större på samma plats så hade deras sovrum flyttats några meter, kanske 5-10, längre ner mot vattnet. Och mamma sov inte. Hon kände sig uppgiven och ledsen och kunde inte förstå varför. Om hon väl lyckades somna hamnade hon i sömnparalys eller drömde otäcka skräckfyllda mardrömmar.
Efter lite efterforskningar bad hon att få byta plats med pappa i dubbelsängen på prov.
Hon hade, utan att säga något till någon då alltså, läst på lite om jordens kraftfält.
Det vill säga inte de magnetiska fält vi pratar om som uppkommer på grund av trådlösa nätverk eller störningar från elektriska apparater – hon är ju ingen foliehatt – utan en högst svårdefinierad pseudovetenskap som handlar om Jordens Eget Kraftfält.
Det handlar alltså om en osynlig jordstrålning som kan mätas med slagruta, och om man hamnar mitt på en linje i fel fält så kan man utsättas för helt fel energier i kroppen. I auran.
Det är en uråldrig kinesisk folktro som också brett ut sig i västvärlden under 1800-talet om jag förstått det hela rätt.

Det tog emot för mamma att berätta om detta för oss. Men hon kunde ju sova igen. När hon hade berättat klart himlade hon med ögonen igen och sa ”alltså inte för att jag tror på det där, men”.
Jag är så lik min mamma. Jag kommer nog alltid säga att jag bara läser horoskop på skoj. Eller att jag tror att läran om astrologi förändras och utvecklas och expanderar så mycket bara för att den måste anpassas efter vårt moderna informationssamhälle, så att vi ska ha svårare att hitta hålen som spräcker teorierna.
Men innerst inne vet jag ingenting.

Jag har ingen egen religiös tro. Jag tror inte på spöken och andar.
Men jag känner ju att jag påverkas av yttre krafter som vi inte kan ta på eller se. Om det är jordstrålning eller om det är planeternas placering det datum vi är födda eller om det är någon som helt enkelt övervakar oss vet jag inte. Kanske är det ba PMS.
Det här är mitt erkännande. Mamma gav oss sitt, även om det var knappt.
Vi vet absolut ingenting.
Från och med nu, skrivande stund, är jag öppen.
Jorden kanske är platt?
Äh, herreGUD vad idiotiskt.