Kontrakt med kultbolaget Startracks och inkilade på Thurston Moore’s NME-lista över de fem mest underskattade banden redan efter debutsingeln ”Stupid” torde vara varje bands våta dröm och för Göteborgsbandet Rome Is Not A Town bör det bara vara starten på en branschkarriär, baserat på ett skitigt sound som för tankarna tillbaka till just Moore’s noise-/shoegazesound i ikoniska Sonic Youth. Lägg därtill en attityd och scennärvaro som plockar enkla publikpoäng och framtiden ser ljus ut.

Drefvet mötte upp med Kajsa, Susanna, Caroline och Emma i Hamburg innan spelningen på Nochtwache och pratade Göteborgs utdöende musikscen, om grabbigt bemötande i musikbranschen och varför man driver med Dolores Haze i videon ”I’m In A Brand”.

Det är få band förunnat att starta med en hyllning från en av musikbranschens stora ikoner. Postpunk-/noiserock-ikonen Thurston Moore hittade fram till Rome Is Not A Town efter en förfrågan från bandet om Coco Moore, dotter till Thurston, möjligtvis kunde ge ett konstnärligt bidrag till albumomslaget för debutsingeln ”Stupid” 2015, ett samarbete som kom att leda till ett omnämnande i NME några veckor senare som ”one of the most underrated bands today”.

Det spelar ingen roll hur framgång uppstår, alla vägar är bra, och ett år senare släpps EP’n ”Careful Like You Cared” med resultaten av dubbla GAFFA-prisnomineringar, och ytterligare ett år senare, 2017, ramlar det fantastiska debutalbumet ”It’s a Dare” in i skivaffärerna tillsammans med ytterligare tre nomineringar till ett GAFFA-pris.

1988 visade Sonic Youth att det går att sälja plattor med ett skitigt noise-baserat sound genom succéalbumet ”Daydream Nation” med följden att samtliga stora skivbolag ville få dom sajnade. Med Thurston Moore-kopplingen, förvisso initialt via Coco Moore men också senare genom att vara förband vid Moore’s spelningar i Sverige, finns inget som talar emot att detta också kan hända Rome Is Not A Town. Dock, även om konstellationen funnits i tre år tog det ett bra tag från det att bandet bildades till att de möttes i en studio för att repa första gången.

”Vi är ett sådant där band som bildas när träffas ute”

Kul att träffas och höra hemdialekten igen, det är inte ofta Göteborgskan ljuder i Hamburg! Välkomna förresten. Ni har ju precis startat en mini-turné, första spelningen i Göteborg i lördags och nu första spelningen av åtta i Tyskland. Och tidigare i år har ni ju kört på South by South West (SXSW). Hur känns livet i Rome Is Not A Town?
Vi har en ganska bra harmoni i bandet. Det blir ju en del intensiva perioder och som alltid när det blir intensiva perioder så kan det bli lite jobbigt men vi har ändå skött det jävligt bra. Vi har lagt upp det bra och har våra strategier med rep-perioder, spelningar, ansvarsfördelning och allt som finns omkring oss. Susanna bor ju i Stockholm så det faller sig naturligt, framförallt rep-mässigt. Så det blir inte så att vi sliter på varandra allt för mycket.

Hur mycket betyder det att ha Startracks bakom sig, en label med en riktigt stark artistroster om man tänker på Refused, Fireside, Christian Kjellvander osv.?
Det är väl genom att folk kopplar ihop oss med den scenen som fanns från början och att ”Nu händer det igen, nu kommer nästa våg, nu börjar det om med det här bandet som leder nästa storhetstid”.

Känns det som att ni är med och leder den nya vågen framåt på Startracks?
Vi hoppas det, nu får det hända (skratt).

Men även om ni är nya på scenen så har ni en samlad erfarenhet som långt större än vad många nya band har där vissa av er bl.a. har lirat med Alice B. När kände ni att ni blev ett band och inte bara ett projekt vid sidan av de band ni redan lirade med?
Vi var ju ett band redan långt innan vi hade repat tillsammans, ett sådant där band man bildar någon kväll när man är ute och har kul. Vi kände ju alla varandra men inte så väl utan hängde i samma musikkretsar, och så var vi ett sådant där projekt som aldrig hände under ganska lång tid. Sedan hamnade vi på samma spelning och sa helt enkelt ”Vi borde börja repa” och därifrån startade det (skratt).

Och nu är Rome Is Not A Town första prioritet?
Det är nog olika för olika, men det är någon slags prioritet utan att sluta med de andra. Det är nu splittringen börjar (skratt). Nej, men det är kul att göra det som man tycker är kul. Men visst, det tar ju en del tid med det här bandet men det är också kul även om det tar tid från vissa sidoprojekt.

Berätta lite om bakgrunden till Rome Is Not A Town. Det känns lite som att det startade av en slump genom Thurston Moore’s dotter.
Vi skulle släppa den första singeln och vi skulle ha ett omslag, allt gick ganska fort, och vi satt och diskuterade vem som skulle göra omslaget och hur det skulle vara. Alla ville ha något slags konstverk och hade olika referenser på konstnärsfolk och hon hamnade högst på listan. Så vi hörde av oss till henne och hon svarade – det är inte svårare än så – och sen följde den här Thurston Moore-referensen med (skratt).

Det är ju en grym jämförelse [med Sonic Youth] men den kommer ju inte från musik från första början, det var ju det där omslaget liksom.

Inga synthar men fler gitarrer

Rome Is Not A Town kompromissar inte med musiken. Låtstrukturer som vadar i noise- och shoegaze-tyngda ljudbilder med distade gitarrer är karaktäristiskt och det blir inte alls repetitivt eller tråkigt som i många liknande band, snarare ger det ett sound som luktar skitig rockklubb där öl spillts på varenda tom golvyta och folk av tveksam karaktär urinerar i dunkla hörn. Framförallt låter det genuint, autentiskt och något som inte körts sönder i tusentals studiofilter och ger ett överproducerat sound.

Poängen är att där band som Sonic Youth – för att behålla Thurston Moore-kopplingen en stund till – har sönderdistade gitarrer som ofta leder till ohörbara låtar (det är i Sonic Youth’s fall en styrka dock) så har Rome Is Not A Town alltid en hook, något som skapar en lyssningsbar ljudbild – som att kompetenta musiker gör vad Sonic Youth inte kunde göra.

Tillsammans med producenterna Olle Björk och Per Ståhlberg, sistnämnda från ett av Sveriges bättre rockband Division of Laura Lee, vill man trycka in mer lager av gitarrer och undvika allt vad elektroniska instrument har att erbjuda – trummaskiner är en ”no go zone”.

Alltsedan EP:n ”Careful Like You Cared” och särskilt efter spelningen på Gaffa-galan i år känns det som att det finns referenser till band som Savages och Sonic Youth, band med samma liknande sound och attityd. Ni har ju också ofta jämförts med Sonic Youth och därtill har ju Thurston Moore hyllat er. Vad kommer er inspiration från?
Alltså, vi var ju för några år sedan på en Savages-spelning och det var ju riktigt bra. Vi hade ju ett ”moment” när vissa av oss började gråta men annars tror jag vi lyssnar på väldigt mycket olika saker, men jag (Emma) blev väldigt inspirerad av hon som spelar bas i Savages, hon har ett väldigt speciellt sätt att röra sig på scenen och dansar fram slagen i basen istället för att spela.

Plattan spelades ju in i Welfare Studios med Olle Björk och, framförallt får jag säga, Per Stålberg med band som Division of Laura Lee och Pablo Matisse i bagaget, båda med ett ganska skitigt sound och punkigt sound. Hur mycket har de påverkat ert sound?
Dom var ju inblandade på både EP:n och albumet och har varit våra ljudtekniker slash producenter tillsammans med oss men soundet är ju vårt eget. Sen är det klart att dom ju har underlättat processen men dom fick betalt för ett jobb som dom gjorde (skratt).

Soundet ska ju förändras när man spelar tillsammans och man vill utforska nya saker, det är ju det som är en del av drivkraften. Soundet har ju varit i ständig förändring sedan starten och är ett hopkok av våra fyra musikaliska bakgrunder och influenser och der var en jävla röra i början. Man skulle kunna se det som ett band som Radiohead som började någonstans och sedan testar för att hitta något kul. Om tio år kanske vi gör en electroplatta.

Så hur kommer nästa platta låta?
Nejnejnej, det blir ingen synth (skratt)! Vi vill ha mer gitarrer! Det kommer aldrig vara trummaskiner någonstans i våra låtar, det är en sjukdom (skratt). Men det är ändå där vi samlas, att musik ska spelas live. Den kan spelas på många olika sätt och man kan visst göra jättebra trummaskinspop men vi gör inte det, vi gör någonting annat. Det handlar om energin mellan oss, både live och i studion. Det är väl kärnan i det vi gör, sedan kan ju soundet låta olika. Det räcker att man pajar sin förstärkare och köper en ny så låter det annorlunda (skratt).

Ni gjorde ju också en rätt kul video till ”I’m In a Brand” som också känns som en drift med Dolores Haze omslag till ”The Haze Is Forever”. Vad är idén bakom videon?
(allmän glädje och skrik över tillåten decibel-nivå utbryter)
Äntligen!! Du är den första som sagt det! Nu hände det, tio poäng till er! Var är champagnen? Hade vi haft en medalj nu nu hade du fått den!

Vi gjorde det av kärlek. Vi var inne på massor av olika grejer och fastnade för att försöka flirta med något och så tänkte vi ”Vi borde driva med några grejer”. Det känns så tråkigt att spela rock och bara dra upp massor av snubbreferenser och tänkte ”Vilka bra rockband har vi i Sverige som inte är snubbar” och dom är ett utav dessa och så tänkte vi ”Vi kör på det”. Och den bilden, den covern, är ju grym, det blev som deras tag liksom. Men ingen har reagerat på det, ingen! Och vi har väntat och väntat! Ingen har väl vågat att fråga eftersom det typ skulle låta som ”Hade ni inga egna idéer”.

Band på nittiotalet hade ju bäbisar i bassängen, som Nirvana, och då tänkte vi fånga något liknande men annorlunda.

Kvinnliga musiker i en mansdominerad bransch

Kvinnors problem att ta sig fram i musikbranschen har bekräftats i ett otal branschrapporter. I en studie av Dr. Stacy L. Smith påvisas det att under sex års populärmusiklistor i Storbritannien utgörs enbart 22% av listplaceringarna kvinnliga musiker, enbart 12% av låtarna har kvinnliga låtskrivare och försvinnande 2% av producenterna var kvinnor. SoundGirls, en brittisk organisation som studerar kvinnliga musikers möjligheter i hela musikbranschen inkluderat ljud- och ljustekniker, arrangörer, skivbolagspersonal och alla yrken som har någon form av musikkoppling, påvisar att 2/3 av samtliga livespelningar utgörs av manliga band, artister och musiker. Och då finns det inte utrymme inom ramen för denna artikel att diskutera lönegapet i branschen.

I min tidigare roll som musikforskare mötte jag många kvinnliga musiker som delade med sig av sin frustration och den sårbarhet de känner som artister och av dessa artister säger ”If you prevent women from seeing any examples of them achieving, then it prevents them from believing they can achieve it […] If you’re underrepresented in an industry, you’re going to feel like you have less reason to put yourself forward or less chance of getting support”.

För ett fyra kvinnor starkt band som Rome Is Not A Town som sliter hårt för att nå framgång, och det vore fel att säga annat än att de redan har lyckats riktigt bra i jämförelse med flertalet band på samma nivå, kan vardagsmöten inom en manligt dominerad bransch vara frustrerande, framförallt vad det gäller bemötandet vid klubbar och den generella missuppfattningen att kvinnor inte kan fixa och trixa med teknik och sin egen utrustning.

När jag jobbade med musikforskning så var det en stor diskussion om att kvinnliga band, artister och musiker hade klart sämre möjligheter att få speltid än manliga band samt att man fick lägre betalt för spelningar i Sverige. Har det blivit någon förändring t.ex. efter att organisationer som ”Jämställd Festival” kört ett par varv?
Det är i varje fall jävligt aktuellt, folk pratar ju om det och det är bra av det skälet. Men vad det gäller just kvinnliga band vet vi inte, snarare har det skapats en allmän känsla av att det som är nytt och intressant skapas av band som inte är män, i varje fall i den organiska musiksvängen. Det har inte funnits någon mall att följa och eftersom man måste jobba mycket hårdare så blir det också mycket bättre i slutändan, dock inte att det är bättre att behöva jobba mycket hårdare.

Egentligen kan ingen av oss svara på det mer än på vad vi ser runt omkring oss, men visst går det fortfarande för långsamt att förändra.

Men vad måste göras för att förbättra möjligheterna för kvinnliga band eller kvinnliga musiker i allmänhet vilket också omfattar kvinnor i band generellt?
Allt! Allt, kan förbättras mycket mer. Det är ju fortfarande jävligt mansdominerat och särskilt band med kvinnor i måste få mycket mer plats. Om man kollar på festivaler som på pappret är jämställda så är ofta de kvinnliga akterna soloartister men det är jävligt få band helt enkelt och det är självklart astråkigt.

Men också bemötandet har varit ganska jobbigt. Man vet inte hur det kommer vara när man kommer till en spelning, man vet inte om man får förtroende för det man gör framförallt när det kommer till teknik och det har alltid varit asjobbigt. Man får börja om varje gång och hävda sig på nytt när man träffar någon ny snubbe som är ljudtekniker. Men Me Too-rörelsen har förändrat en del. Nu känns det som att när man kommer dit [spelning] så vet dom, killarna som är ljudtekniker, att ”Nu får man nog tänka efter lite så att man inte gör fel” – känns det som i varje fall.

Den krampande Göteborgs-scenen

Göteborg med ett världsomspunnet rykte som en fantastisk metal- och rock med band som In Flames, The Haunted, Dark Tranquility, At the Gates och alla de band som tillsammans skapat det karaktäristiska Göteborgssoundet håller på att skada sitt eget rykte. Även pop- och indiepopscenen har ett fantastiskt rykte; Broder Daniel, The Knife, Ace of Base och The Soundtrack of Our Lives är välkända band både på nationell som internationell nivå.

Även om det råder stor skillnad i både sound och genrer mellan banden så har de en viktig sak gemensamt: de kunde starta och frodas under en period där kulturlivet prioriterades och där replokaler, små spelställen och lokala arrangörer var viktiga i den lokala kulturpolitiken. På så sätt skapades ett fantastiskt kulturliv som gynnade framväxten av flera världsband och -artister.

Idag pågår dock en förändring. Liksom många andra städer gentrifieras Göteborg i rasande fart med följden att mötesplatser för musiker får ge vika för nya kontorsbyggnader samt nya bostadsområden – och hyresgäster vill oftast inte ha musiker eller klubbar som sina grannar (läs exempelvis debatten om Truckstop Alaska i Göteborg – ett utmärkt exempel).

Som göteborgare kommer jag ihåg att musiklivet i Göteborg var satans så bra men jag har också följt larmrapporterna om klubbar som försvinner, så som Jazzhuset och nu senast Trucken även om haket fortfarande lever med dödsryckningar. Hur bra är livemöjligheterna i Göteborg men också i Sverige i övrigt för er?
Göteborgsscenen är i någon slags brytpunkt nu där det finns så lite. Det är typ Pustervik och Oceanen kvar, och sen dom små punkställen som nu inte ska nämna vid namn för då kommer dom tvingas att lägga ner.

Men det måste ju hända någonting, det måste det ju göra, det finns ju massor av band som behöver spela och människor som vill lyssna på musik. Scenen har blivit mycket, mycket mindre rent venue-mässigt men det finns hur många band som helst och hur mycket bra musik som bara måste få spelas. Det är så jävla tråkigt att Göteborg går i den riktningen och det gäller inte bara banden utan också alla som gillar att gå och upptäcka nya band. Nu hamnar ju alla i Malmö på Plan B och åker sedan upp till Stockholm direkt. Förut åkte ju alla lite mindre och mellanstora band förbi Göteborg eftersom det fanns en mellanstor scen och att det fanns en känsla att man möttes i Göteborg för att upptäcka lite mindre band som några år senare kommer spela på Way Out West – det kommer vi aldrig få se igen annars.

Det handlar också om att bli inspirerad; det är riktigt fett att se band som är på samma nivå och som är på väg upp. Man hänger inte med alla band på ett ställe som Pustervik, det är för stort och det blir en distans. Förhoppningen är att det börjar bubbla nu och att det poppar upp massor av nya DIY-scener, även om det är industrilokaler i förorten eller i Kungssten eller var det nu kan vara någonstans – det är ett rum som behöver fyllas.

Det är också massor av replokaler som bara stänger ner överallt och man läser minst en gång i månaden ”Nu ska de stänga den här replokalen och sedan den här”. Vi blev av med en replokal för några år sedan när dom fick för sig att bygga bostadsrätter i området; dom puttar bort alla från platser där band hänger och umgås. Det är som att evenemangsstaden Göteborg är så jävla kåta på Ullevi-spelningar och unika Håkan Hellström-upplevelser men utan att tänka ”Var har Håkan Hellström härjat runt innan han kom dit” – det måste helt enkelt finnas mindre ställen.

Det känns som att Göteborg satsar på ”Nu ska staden bli klar” med den här eventstaden de har haft som mål inför 400års-jubileumet. Dom tror att det ska bli modernt och så kommer det bli så jävla dött och tråkigt. Men det är också då man hoppas på att när det är som mest motstånd så brukar man växla om i huvudet; ”Hur löser vi det här problemet” och man måste vara extra kreativ och då brukar dyka upp nya ställen där man kan samlas och spela

Skillnaden från förra Europa-utflykten är ju att ni kör som headliner denna gång, senast var det ju med Tiger Lou. Hur stor skillnad är det?
Man måste bära mer grejer (skratt). Men det känns ju askul att åka ut som headline! Skitkul att komma hit med bilen och se en parkeringsplats som var uppbokad åt oss med våra affischer på (skratt) – fett – än att åka bakom turnébussen och ”Nä, men vi åker och ställer bilen vid hotellet och så kommer vi tillbaka”. ”På hotellet” är ju också kul benämning, snarare det billigaste airbnb som finns.

Av något skäl går det rätt bra för svenska band i Tyskland, åtminstone här i Hamburg. Hur ser det ut på fans-fronten för er här efter att ha varit ute en runda tidigare?
Det är lite svårt att veta faktiskt. Det kanske dyker upp en eller två eller tre (skratt) men det är mer än det var på den tidigare turnén även om det också var en bra turné.

Fotograf intervju/slider: © Julia Schwendner
Fotogalleri intervju
Fotograf konsert: © Mandy Privenau
Fotogalleri konsert

Om skribenten

Jimi Nilsson
Skribent

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras