Huset ser lika tråkigt ut som alla andra lägenhetshus.
Bortsett från den ansenliga mängden graffiti med antikapitalistiska budskap och vildvuxna klätterväxter då. Dörren leder rakt in i baren som är inredd med möbler byggda av återanvända lastpallar och gamla bildelar, vidare ner igenom en typisk källarkorridor och vidare in till konsertrummet. Ett rum som inte är som andra konsertrum. Mer som en arena i DIYpunkformat, balkonger med bar och små mörka skrymslen där jag skulle gjort mycket för att vara en fluga på väggen och höra konversationerna som ägt rum där inne.

Vi har gjort över 250 spelningar i Europa och det här är helt klart det häftigaste stället vi spelat på och den första impulsen är såklart ta en bild för att dela med sig på sociala medier. Men en skylt med en kamera med ett rött kryss över får mig att låta bli och fundera på varför det inte är tillåtet att ta kort här.
Det är troligen det enda som inte är tillåtet här.

Rummet fylls med en blandning av Berlins punkare och en brokig skara människor jag funderar över hur fan de hittat hit.
Det blir allsång, ös, utspillda öl, några vänner springer upp på scen och sjunger med, spelar koklocka och smäller av billig konfetti och det blir en av våra bästa kvällar någonsin.
Efteråt kommer någon fram och berättar att de kört bil i sex timmar för att se oss.
En annan har åkt från Frankrike och en tredje kommer från USA och berättar att han jobbar som professor i Ekonomi på universitet här i stan. Själv kan jag inte stava till professor utan hjälp av autocorrect och jag funderar över vad vi har gemensamt och varför jag aldrig träffat en professor på en spelning i ett ockuperat hus i Sverige.
Finns det ens ockuperade hus i Sverige 2017?

Det är något fantastiskt som pågår ute i Europa där musikälskande människor från hela värden möts och delar erfarenheter, livsläxor och blir vänner med varandra. Det är oftast alldeles för mycket folk på en alldeles för liten yta.
Och det är dans, det är stagedives och folk som spiller ut varandras öl och inga vakter finns att tillgå.
Men det spelar ingen roll för det är ingen som ska vara ”coola killen” och börja veva ändå.

Samtidigt, hemma i Sverige drar jag mig för att gå ut för att jag blir så deppig av att se Svensson spritboxas på Stationsgatan för att någon full jävel trängt sig i kebabkön en lördag natt.
Då älskar jag vad som pågår där ute på DIYscenen i Europa, trots att ingen vet om det för att det inte syns på Facebook eller Instagram.
Men vi som var där, vi som får det att hända, vi vet!

 

The Sensitives – Love Songs For Haters

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras