Mina favoriter Ghost uppträdde på Grammisgalan i veckan, men det uppträdandet som fastnade hos mig var naturligtvis Seinabo Seys fantastiska avslutning av galan:

I en slags parafras på Beyoncés Super Bowl-show framför hon Easy och Hard time, uppbackad av 130 mörkhyade kvinnor på scenen. De körar inte, dansar inte. De bara står där med blicken mot publiken. ”Se oss”.

Enkelt – och otroligt starkt.

Se ett bakom kulisserna-klipp här.

Förhoppningsvis kommer det här uppträdandet att leva vidare som ett av de bästa på en svensk gala någonsin, men det har funnits andra uppträdanden på musikgalorna genom åren som har etsat sig fast. Kanske inte lika politiska som Seinabos, men snygga och minnesvärda. Här är några av redaktionens favoriter.

Jonathan Johansson, Aldrig Ensam (P3 Guld 2010)

Ett stilrent framförande av en av Jonathan Johanssons bästa låtar. Arbetet med flygeln är grymt snyggt.

 

In Flames feat Timo Räisänen, Alias (Grammis 2009)

Från den tiden när Anders hade dreads och Jesper fortfarande var en del av bandet (känns avlägset idag). Ett väldigt lyckat samarbete hur som helst, som kanske fick Alias att gå hem även hos mindre hårdrocksintresserade ute i stugorna.

 

Lorentz med Jaqe, Duvchi, JJ och Joy, Där dit vinden kommer (P3 Guld 2015)

Vad jag vet den enda gången som låten har framförts live med hela gänget (rätta mig gärna om jag har fel). En mäktig avslutning på 2015 års P3 Guld, och vilken JÄVLA boss Joy är.

 

Silvana Imam feat Kriget och Cherrie I*M*A*M pt.2/Varma gator (Grammis 2016)

Även Silvana Imam ägde på scenen under årets Grammisgala. Drefvet-favoriterna Kriget och Cherrie joinade på scenen. Nya singeln Varma gator släpptes förresten häromdagen.

 

Jumper, När hela världen står utanför (Grammis 1997)

Ja vi måste ha lite nostalgi här också. Återföreningsaktuella Jumper var nykomlingar här och gör ett habilt (playback-?) framträdande. Och Lasse Anrell! Vad har hänt med honom? Var har han tagit vägen? Vet du mer – hör av dig.

 

Kartellen med Aleks, Underklassmusik (Grammis 2014)

Det här har etsat sig fast mest för att det är ett så märkligt framträdande. Först Thorsten Flinck som kör Palme-introt (halvbra dessutom, varför kör man inte bara det riktiga klippet?), sen bland andra Ola Rapace och Messiah Hallberg som mimar till Sebbe Staxx rap. Förvirrande. Men, en grymt bra låt i grund och botten, och det politiska budskapet är det inget fel på.

 

Johnossi, Whats the point (P3 Guld 2010)

Världspremiären för Johnossis största hit. Mest är den med på listan på grund av den snygga produktionen. När man tänder upp Scandinavium och tar bort precis all magi, för att sedan släcka ner och blåsa på med mäktiga klipp på de stora videoväggarna. Fem plus!

 

Seinabo Sey, Younger (P3 Guld 2014)

Ja, Seinabo får även avsluta den här listan. Med det framträdandet som på riktigt gjorde henne till ett namn hos den breda massan. Glitter, gala och galet bra sång.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras