Iron Maiden
Bråvallafestivalen
2014-06-26

Jag har sett Iron Maiden en hel del gånger, men det här är första gången i det här sammanhanget. Jag har visserligen sett dem på festival förut, men då var det Sonisphere där det bara bjöds hårdrock. Nu är det blandfestival och det märks på publiken. Det syns visserligen en hel del Maiden-tischor, men det märks att många är där för att det är en av huvudakterna som spelar och är halvintresserade.

Nåväl, Iron Maiden ger järnet ändå, och får i ärlighetens namn ett bra gensvar från folkmassan, särskilt i de stora hitsen som Run to the hills och Fear of the dark. Bruce Dickinson verkar också vara medveten om att det inte bara är Maiden-fans på plats, när han hälsar alla som ”don’t know why the fuck you are here” välkomna.

Vad han däremot inte verkar vara helt säker på är var han befinner sig. Förvirring uppstår när han skriker ”scream for me Stockholm!” flera gånger. Men låt oss bortse från den fadäsen, som den karln flänger omkring i världen är det tillåtet med lite geografisk förvirring.

Setlisten som järnjungfrun spelar ikväll är i nästan identisk med förra årets spelningar. Det är några låtar som fått stryka på foten och ett par som har tillkommit, men i grunden är det samma show, baserad på 1988 års ”Seventh son of a seventh son”-turné.

Jag önskar verkligen att Iron Maiden skulle våga ta ut svängarna mer. Bråvalla är kanske inte platsen för det, men lite fler rariteter i setet hade suttit riktigt fint.

Musikaliskt då? Jo, Bruce röst håller, jag tycker den låter bättre än på Friends förra året. Nicko McBrain sackar som vanligt lite ibland, men det är ju en del av Nickos charm. Och The Three Amigos – Janick Gers, Adrian Smith och Dave Murray – är som vanligt oklanderliga.

Iron Maiden ställer sig på scenen och levererar. Det känns kanske något rutinmässigt, men det är en show i världsklass. När folkmassan långsamt rör sig mot utgången från det främsta området hör jag en man bakom mig: ”Det här var faktiskt det bästa jag varit med om. De var bättre än Metallica”.

Det värmer i hjärtat.

Låt för låt

Moonchild
Det går inte att undvika att bli peppad i öppningen. Förs ett orkestralt intro till en video som sveper över isberg, sedan  den akustiska gitarren, sedan synthslingan som tar över och pumpar igång publiken. Till bomber och granater kommer  gubbarna in på scenen och river av Moonchild. Stort.

Can I play with madness
Allsång delux. Ett av de snyggaste spåren på ”Seventh son of a seventh son” fungerar mycket bra live.

The Prisoner
Var underbar att få höra live första gången i Hamburg förra året och är lika grym i kväll. Adrian Smith lägger ett magiskt solo.

2 minutes to midnight
Går nästan på rutin efter att ha varit med i setlisten under jag vet inte hur många år. Men allsången funkar fint i refrängen. Förvirring uppstår när Bruce skriker ”scream for me Stockholm!”

Revelations
Det första nya tillskottet i setlisten efter förra årets turné. Ett välkommet sådant, Revelations är en fröjd live. Om konserten har gått på lite halvfart till en början så är det här som Iron Maiden tänder till på riktigt. ”Piece of mind”-dängan känns vitalare än någonsin. Publiken deltar med nävarna och ”hey!” i låtens markeringar.

The Trooper
Ännu en låt som är standard i setlisten sedan länge. Firma Smith/Murray/Gers/Harris håller hov längst fram medan Bruce Dickinson viftar med engelska flaggan uppe på rampen. Adrian Smith plockar fram en svart Les Paul, vilket jag inte kan påminna mig om att jag har sett förut.

The number of the beast
Hin Håle tar plats på scenen och helvetet bryter lös medelst eldpelare. Något för den delen av Bråvallapubliken som inte är vana Maiden-lyssnare.

Phantom of the opera
En av Iron Maidens finaste kompositioner, som är ett underverk live. Första gången jag hörde den live 2005 golvades jag totalt. Förra året var jag millimeter från att börja böla. Det är total gåshud den här kvällen också. Setlistens bästa låt.

Run to the hills
Lite mer publikfrieri. ”Ruuuuuun to the hills!”. Publiken är med på noterna, men den här hiten är lite uttjatad.

Wasted years
Adrian Smiths paradnummer. Introt är blytungt och refrängen bjuder in till allsång.

Seventh son of a seventh son
Kvällens enda lite svåra låt. Det är förmodligen en del som tappar intresset i den här tio minuter långa epikern från skivan med samma namn. Men håll ut, här bjuds tunga riff, snygga solon, eldig pyro – och en fantom som spelar orgel.

Fear of the dark
Maiden-novisen får sitt lystmäte. Även om man inte är ett fan kan man knappt ha undgått den här hiten. Men visst känns den malplacerad bland resten av 80-talsmaterialet?

Iron Maiden
Sista låten innan extranumren, som vanligt. Eddie dyker upp bakom Nicko McBrain och bandet tackar för sig. Adrian spelar på en röd explorer-modell. Samma som han använde på 80-talet? Nostalgichock!

Aces high
Winston Churchill deklarerar att det är dags för järnjungfrun att göra entré på nytt. ”… we shall fight in the hills, we shall never surrender!” och pang så drar en av gruppens snabbaste kompositioner igång. Får fart på publiken inför avslutningen.

The evil that men do
Något av det bästa man kan höra live. Maiden-galopp i högform, så även i kväll.

Sanctuary
Iron Maiden avslutar med den här biten från debuten, i stället för Running free som förra året. Trevligt, men Hallowed be thy name hade ändå varit en roligare avslutning. En rolig tabbe bjuds vi på också, när Bruce drar igång låten igen efter litet uppehåll och Steve är den enda som hänger med.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras