Jag har aldrig åkt berg och dal-bana med förbundna ögon. Jag har aldrig gått 12 ronder mot ett MMA-proffs.
Jag har aldrig kört en ångvält med formel 1-motor. Jag har aldrig blivit nertrampad av en buffelhjord. Tråkigt liv?
Jag kompenserar allt detta med att lyssna på Sareas nya ”Black At Heart”

Jag sugs in i det redan i öppnande Lights, det smattrande åskovädret, de blytunga gitarrerna. Vit flagg. Jag ger mig.
Men Sarea ger blanka fan i min kapitulation. Titelspåret Black At Heart är med brist på bättre ord melodiöst mangel. Där Chris Forsbergs sång levereras med hjärtat utanpå revbenen.

Det går absolut att hitta musikaliska jämförelser på denna platta. Det går att nämna band som In Flames, Scar Symmetry eller Soilwork, visst. Men Sarea har inspirerats snarare än kopierat. Man har hört det innan, men ändå inte. ”Black at Heart” står på egna unika ben.

Så, det var en nödvändig andningspaus innan lyssnandet fortsätter med det brutala (ja faktiskt) manglandet i The Others.
Jag kommer på mig själv att lufttrumma. Jag ser en röjande publik. Jag ser tusentals människor som unisont gör sitt bästa för att ge utslag på en richterskala. Herrejävlar.

Man har inte en aning om vilket håll nästa låt ska dra åt. Man har inte en aning om det blir en smekning på kinden eller en hoppspark i bröstet. Black At Heart drar åt alla håll och kanter på en och samma gång. Men den röda tråden är hela tiden närvarande.
De smittande melodierna. De kompromisslösa riffen. Slagsalvorna från trummorna. Den morbida sången som vakar över musiken som en ond ande.

Det är snyggt producerat, det är rasande snyggt framfört. ”Black At Heart” är en platta som förtjänar sin publik.
”Black At Heart” kommer ge utslag på richterskalor.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras