När jag lyssnar på musik händer det ofta att jag blir kär. Jag förälskar mig i hen som sjunger, jag drunknar i ordföljder och missbrukar kombinationen i timmar, dagar, veckor. Samma låt om och om igen. Ibland spolar jag fram tills det bara är ett par sekunder kvar till orden jag tappat allt förstånd för. Jag kan sätta upp händerna för näsan och munnen. Precis som om något overkligt just har hänt – det är som att jag inte förstår att jag fortfarande är förälskad.

Just nu skriver jag kärleksbrev till First aid kits version av America. Jag vill göra den resan som Paul Simon och Kathy gör på långfärdsbussen. Jag vill låtsas att människorna som bara tittar rakt fram kan dölja en spion. Jag vill leva i en värld där flugor faktiskt kan vara en kamera. Jag älskar att skratta på bussar.
Men orden ”Kathy I’m lost I said though I knew she was sleeping”  är orden som gör mig dumkär.

Oavsett vad Paul menade. Oavsett vad de betyder så är det hur orden sitter i mig som bestämmer. Precis som det alltid är – borde vara, antar jag.  Att säga något till någon som man vet inte hör – ibland kan det vara till någon som inte förstår – blir större än att hålla ett tal till världen. Dels för att orden är så viktiga att de måste ut nu, nu, nu. Vad spelar det för roll om det finns öron för orden – de blir inte mindre på riktigt utan hörselgångar att klättra in i. Dels. Att prata för någon som inte hör är lite som att prata med sig själv. Att prata med sig själv är som att prata… på riktigt. Säg det högt, när ingen hör. Hur känns det då?
Jag häpnas över att kärleken inte tar slut.

Om skribenten

Henrik Engström

Det finns en sak som har format mig allra mest. Boken Extremt högt och otroligt nära. Den gjorde mig till en skrivande människa – som i sin tur gjorde mig till journalist. En journalist som är högkänslig, bor i Stockholm, skriver krönikor för Folkbladet i Norrköping och egna ord på bloggen längden.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras