Var: Hamburg
Hak: Grosse Freiheit 36

”Ett satans praktsvin” hojtar en vän med referens till nanny-affären när jag påtalar glädjen över att äntligen få möjligheten se Gavin Rossdale’s – ”praktsvinets” – Bush dra upp gamla grunge/alternative rock-klassiker från 90-talet på Grosse Freheit 36.

Mycket har hänt sedan Bush glansdagar under 1990-talet. En delvis ny banduppsättning efter uppsplittringen 2002 vilket medfört att det numera är ”Gavin Rossdale’s Bush” även om trummisen Robin Goodridge fortfarande svarar för rytmen, en genremässig förändring med inriktning mot mer ”vanlig” rock samt en och annan skandal som verkar ta upp mediers och gamla fans intresse till sådan grad att låtar och plattor hamnar i bakgrunden. Skvallerblaskornas löpsedlar är dock helt ointressanta i sammanhanget, de första två plattorna från 1990-talet – ”Sixteen Stone” (1994) och ”Razorblade Suitcase” (1996) – har haft en hedersplats i vinylhyllan i lite mer än tjugo år och kommer aldrig solkas ner av privatlivshistorier hur praktsvinsmässiga de än må vara. Av de tre plattor som släppts sedan återföreningen av ett nykomponerat Bush håller åtminstone ”Man On the Run” en hyfsat god kvalitet och rullade runt i Spotify friskt under hösten 2014. Dock har det suktats länge efter en möjlighet att få uppleva klassiker som ”Little Things”, ”Glycerine”, ”The Chemicals Between Us” och ”Everything Zen” på scen. Och där stod man utanför Grosse Freiheit 36 – en bisarrt burlesk sidogata till Reeperbahn, känd för gängkriminalitet och prostitution (”ta inga bilder för bövelen, du får garanterat stryk” viskar det tyska bihanget) – med samma stora ögon som när mor plockade fram stora plånboken och drog med mig och brorsan på Mora Träsk hemma i Lerum i slutet av 1970-talet – känslan var av samma karaktär.

Efter ett förkalas som enbart präglades av missförstånd, misslyckanden och allmänt kaos – ”Vaffa..!? Vi sa ju att vi skulle mötas vid porten – för i h-e”, ”glömde öronpropparna, måste hem igen eftersom det är specialproppar” etc. – stod vi trots allt utanför Grosse Freiheit en halvtimme innan spelstart – trodde vi.
För folk med kunskap om Göteborgs klubbliv är Grosse Freiheit 36 en kvadrupel version av Sticky Fingers med plats för nära 700 besökare när den enorma u-formade balkongen är öppen, så som fallet var för kvällen, och inramad av två balkongbarer samt tre golvbarer. Med tanke på hakets storlek är det snarast beklämmande att garderoben håller storleken av korvluckan vid Lasse på Heden (korvmoj i Göteborg), något som skulle leda till lång väntetid vid hemgång. Det tyska följet gnäller omgående över pilsnerpriset á 3.50€; för en blåställsarbetande svensk är 30 kronor för en halvliterspilsner snarare likställt med lilla julafton. Vi placerar oss strategiskt på bästa balkongplats, med mycket god sikt över scenen samt två armlängders avstånd till baren.

Stressen över att vara sena kommer av sig omgående då det trots bristen på information visar sig vara ett förband i form av Milton Keynes-baserade RavenEye som lirar klockren rock vilken för en halvt oinvigd låter väldigt mycket Guns ’n Roses. Musiken må inte tilltala särskilt mycket men rockposerna och energin skakar ändå liv i kroppen, och den höga medelåldern till trots i publiken lyckas frontfigurerna Oli Brown (gitarr och sång) och Aaron Spiers (bas) sätta fart på främre publikledet ordentligt. Kul start och en bra uppvärmningsakt som inte på något sätt stjäl uppmärksamhet från Bush, snarare en god stretchövning inför vad som skall komma.

Scenarbetarna gör ett lysande jobb enligt förväntad tysk organisationsmodell och väntan mellan att RavenEye går av scen till att Gavin Rossdale med bihang tar plats är enbart 20 minuter lång. Kan man snickra ihop en Audi på en timme går det att slänga ihop en ljusrigg, ett mixerbord samt ett par instrument betydligt snabbare – tydligen. Och istället för att starta lugnt drar Bush igång i 220km/h. ”Everything Zen” följs av ”The Chemicals Between Us”, och när entouraget drar igång en egen dansshow som kräver två kvadratmeters utrymme blänger den medelåldrandes publiken av både irritation och avundsjuka. Själv är tishan fastlimmad efter halva Chemical vilket för tankarna mot 90-talets spelningar när man behövde ett ombyte med sig för att slippa frysa alternativt gå i bar överkropp hem efter spelningen. Turligt nog följer ett släpigare parti bestående av fyra nyare låtar vilket lugnar ner tempot och även publikens entusiasm något.
Trots att tour:en går under namnet ”The Black and White Tour” efter namnet på senaste plattan spelas enbart en låt från plattan – ”Nurse” – men det bekommer ingen då senaste albumet aldrig kommer nå en försäljningssiffra över 10 000 ex. ändå. Därefter är det paradgata och att slå in öppna dörrar vad det gäller låtlistans effekt på publiken. Gavin Rossdale må vara 52 höstar gammal men skulle få Håkan Hellström att bli generad vid en jämförelse av rörelsemönstret på scen. Det är inte alltid snyggt dock. Ibland ser det ut som gamla super 8-filmer från farsans ungdomsår där benen svängs i en egen rytm som sällan följer vad trummisen anger men det röjer på ordentligt. Grungerösten? Världsklass! Den har åldrats i rätt riktning och är kletigt hes, till sådan grad att det knappt går att höra mellansnacket. Till skillnad från många andra sångare som inte fixar tonerna efter ett par år på scenen så går Rossdale åt andra hållet. Vi snackar en stämma som även skulle få ”praktsvinspolaren” att ändra uppfattning. Den nya banduppsättningen med Chris Traynor och Corey Britz fungerar dessutom oerhört mycket bättre än med originalmedlemmarna. Rockposerna passar bandbesättningens ålder klart bättre än det något gubbiga uttryck som Nigel Pulsford och David Parsons svarade för redan under 1990-talet. Därtill förstärks intrycket av en väl tilltagen ljusrigg som hjälper till att dölja Rossdale’s sämre dansrörelser men gör Traynor’s gitarrspel och rockposer till varje fotografs våta plåtningsdröm. Avslutningsparaden inleds med den tyska allsångsfavoriten ”Swallowed” och följs av ”Glycerine”, ”Little Things”, ”Machinehead”, REM-covern ”The One I Loved” och avslutas med ”Come Down”, som visar sig vara ytterligare en tysk allsångsfavorit. Själv känner jag att det dåliga högerknät får sig en rejäl törn redan efter den personliga favoriten ”Little Things” utan att någon som helst varningssignal tas på allvar. När Rossdale springer ut i publiken under en mycket lång version av avslutande ”Come Down” och kramar om allt och alla, headbang:ar med grabbgäng som var unga i början 1990-talet samt gör ett crowdsurfing-försök inser alla att Bush fortfarande håller måttet – rejält! De nya låtarna funkar självklart inte på samma sätt som storsäljarna från 90-talet men låt oss leva i det förgångna för en kväll så länge både vi och Rossdale orkar köra. Kul som attans!

Något att ta med sig som ett tips efter att ha besökt ett antal Hamburg-spelningar den senaste månaden är den tyska punktligheten. Lika säkert som att Joachim Löw kommer peta loss en kråka ur näsan inzoomad i närbild under en landskamp, lika säkert följer konserthaken angiven tid. 19.00 är helt enkelt 19.00 och inte 19.30 eller 20.00 för att öka på ölförsäljningen. Tack för det Tyskland.

 

Grosse Freiheit 36
FOTO: Wiebke Grunhold

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras