Roskildefestivalen arrangeras för fyrtionionde gången i år. 49 år! Det är imponerande. I Sverige har vi knappt en konsertlokal med så lång historia (det har vi garanterat, men skit i det nu). Att festivalen år efter år lyckas hålla sig relevant och konstant locka nya generationer av danskar beror på en imponerande förmåga att förnya sig och utvecklas. Allt från intressanta akter, mycket tack vare sin organisation, bestående av ideella krafter som involverar hela Roskilde. Exempelvis bandbokningen görs av en grupp personer i olika åldrar och med olika intressen, alla med fullt normala jobb vid sidan, som tillsammans håller koll och diskuterar potentiella akter. Expertisen i respektive genre, och där de fortfarande har öronen mot marken ute i allmänheten gör att de ständigt upptäcker spännande akter att ställa på scenerna.

Inför årets festival har de även gått ut stort med att försöka göra något åt ett av de största problemen med festivalen: nedskräpningen. Istället för att gömma undan problemet, ett lite för stort problem för att ”gömma” iofs, har de uppmärksammat det på ett rakryggat sätt. Det har gjorts genom att exempelvis kvantifiera mängderna skräp (2000 ton varje år), slå hål på långlivade myter (som att tält och liknande som lämnas kvar skänks till välgörenhet, vilket inte stämmer alltså) och stora reklamkampanjer. På campingen har även platser som ska vara fri från skräp utvidgats successivt, samtidigt som även de lugna delarna utvidgats. Allt detta är, såklart, också för att få folk att fortsätta komma hit. Känslan är att åldern på campingen stiger och då måste man försöka göra det så bekvämt som möjligt.

Det ska dock sägas, lineupen är kanske inte den vassaste de senaste åren. De stora dragplåstren har alla rätt många år på nacken, eller vad sägs om Bob Dylan, The Cure, Robert Plant med band eller Underworld, för att nämna några. Cardi B, Travis Scott och är högt upp på postern, och det är såklart massor med intressanta akter längre ner, men wow-faktorn infinner sig inte hos mig.

Personligen var en av mina höjdpunkter på hela festival på förhand amerikanska Sharon van Etten. Det är första akten jag hinner se, i Avalon-scenen som fått en ny hemvist norr om Arena, och tältet är tvärfullt. Van Etten har sakta men säkert fått en större publik och hennes senaste skiva, den mer gotiska, mörka Remind Me Tomorrow, har fått mycket fina recension och har nått ut mycket bredare än tidigare släpp. Hon har kryssat mellan framträdanden olika tv-shower (se henne hos Jimmy Kimmel exemplevis) och en gigantisk turné. Allt är välförtjänt, som att allt har gått ut på att ta sig hit.

Spelningen inleds med flera låtar från senaste skivan, Jupiter 4, den magiska Comeback Kid och No One´s Easy to Love. Det är habilt och tight, men känslan är att något saknas. Hon rör sig på ett helt annat sätt än när jag sett henne tidigare, då hon mer gömt sig lite bakom sin gitarr, men nu är det med en självsäkerhet som en fullfjädrad frontperson och rösten låter magiskt. Ändå lyfter det inte riktigt. Hon river ner applåder när hon inför Sinéad O´Connor-covern Black Kids on Mopeds kritiserar Trump, något som dock känns mindre vanligt idag, särskilt jämfört med hur ofta artister kritiserade George W Bush under hans presidentskap.

Det är först i avslutande trippeln Seventeen, Everytime The Sun Comes Up och en stökig version av Serpents som det verkligen brinner till. I Seventeen tar hon ögonkontakt med en tjej i publiken och sjunger rakt till henne och låter rösten spricka i textraderna I know what you gonna be. Det är ett magiskt ögonblick.

Parquet Courts är nästa akt ut, och trots att de borde vara perfekta för mig är det band som aldrig riktigt fastnat. De låter väldigt brittiska, sin amerikanska bakgrund till trots, och är ett i dagens mått mätt produktivt band som släppt en skiva per år sedan 2013. Live är det stökigt och skramligt, och eftersom det var 4 juli inleddes spelningen med otight, sunkig version av The Star-Sprangled Banner. Hela approachen känns ibland som Pavement, med en ganska ironisk, slacker-attityd. Master of My Craft och Freebird II låter bra, och tältet är verkligen fyllt till bredden. Det går hem i det överfulla tältet bättre än jag vad det gör för mig, men det är säkert mig det hänger på. Det är inte du, det är jag osv.

Vi hinner få skallarna utblåsta av trash-legendarerna i Testament, i ett förvånansvärt folktomt Arena-tält. Det finns en del metal-akter i lineupen, såsom Behemoth och Converge men känslan man får är att det är lite tunt på den fronten i år.

Regnet har börjat ösa ner över området, och det sätter stämningen såklart. Därför borde Julien Baker vara perfekt, ensam på scen i det ett mindre Pavilion-tältet, men konserten förstörs fullständigt av ljudet från Apollo-scenen bredvid. Sällan har jag varit med om att ljud läcker in så som det gjorde, och då kunna nå ut, med en ensam gitarr är svårt. Under några låter får hon sällskap av en violinist, men även det dränks av ljudet. Väldigt synd, särskilt som boygenius-kollegan Lucy Dacus ställde in, så dosen av magisk, avskalad gitarrmusik blev inte alls vad som behövdes.

Mellan regnet hinner vi se de avslutande låtarna med Neneh Cherry, med en fantastisk version av Buffalo Stance, såklart. Med sig på scenen har hon ett stort band, och allt har en väldigt tydlig triphop-prägel. Det funkar väldigt bra, låtarna passar väl i den tappningen.

gjorde sen sin hemmaspelning inför en storpublik framför Orange. Jag såg henne för några dagar sedan på Lollapalooza Stockholm, och det är en markant kontrast. Då spelade hon på den lite folktomma söndagen, nu är det andra bullar. Hon börjar nere i publiken och rör sig sen snabbt mellan sina låtar, det är fantastiskt vilken låtkatalog hon sitter på efter denna relativt korta tid. Låtar från senaste skivan Forever Neverland inleder spelningen och det riktigt bränner till under Nostalgia, en magisk låt från nya skivan. Vi får en Spice Girls-cover (Say You´ll Be There) innan Final Song avslutar. En riktigt bra spelning av Danmarks finaste!

Kvällen avslutades med en total urladdning av brittiska slynglarna i Shame. Kvintetten har snabbt nått ut långt med sin skramliga punkrock och live är det ingen besvikelse. Sångaren Charlie Steen rör sig fram och tillbaka över scenen, bassisten springer nog runt fortfarande och samtidigt levererar de explosiv, tight spelning. The Lick låter fint, men semi-hitten One Rizla låter hur bra som helst. Den borde ta dem till ännu större höjder, det är en riktig jävla dänga. Steen kastar sig senare ut i publiken där hänförda fans bär runt honom. Perfekt avslutning på en trevande, men bra dag på Roskilde.

Skribentens och fotografens stigar skiljde sig en smula åt, därav diskrepansen mellan text och foto. Här är i tur och ordning Sharon van Etten, Testament, Parquet Courts, Julien Baker, Bombino, Neneh Cherry, Robert Plant and The Sensational Space Shifters och Jon Hopkins

Om skribenten

Dick Magnusson

Energiforskare med förflutet som bandbokare i Klubb Din Mamma och (troligtvis/tyvärr?) ägare av Sveriges största Placebo-skivsamling.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras