Regn. Ska det vara såhär? Vad har vi gjort för att förtjäna det? Förutom supit och svinat i en vecka typ då (alltså, inte vi, men andra på festivalen). Lägg därmed till en lite tunnare lineup än tidigare dagar, och det känns på förhand som en lite seg dag. Eller, en lång dags färd mot natt, då The Cure skulle avsluta hela festivalen med en utlovad marathon-spelning.

Men icke, som alltid vänder det snabbt på kontinenten. Dagen inleds med ett av årets stjärnskott, som vi bara kan förvänta oss mer av 2020, Koffee and the Raggamuffins Band. Hennes EP från tidiagre på året fick en del uppmärksamhet, och setlisten har stort fokus på den, såklart. Hon har med sig ett riktigt bra liveband, och bränner av Throne och hitten Toast, till den lilla, men naggande goda, publikskara som trotsade vädret och den, relativt, tidiga timmen. Vi hinner även få en version av Sisqos Thong song. Det är alltid ett, ehum, ”intressant” val. Koffee själv är en riktigt skicklig rappare med en tillbakalutad stil som funkar fint.

Walesarna i Catfish and the Bottlemen har sakta men säkert vuxit och har numera en stor publik. Det märktes i viss mån, men Arena-tältet är långtifrån fullt, vilket var något överraskande. Under spelningen tittar även solen fram, och under Kathleen börjar publiken komma igång riktigt. Det är verkligen musik som gjord för en festival, med bombastiska refränger och körer för arenor.

En lång tripp ut på campingen följer efter detta, den första rundan för året. Det är, som sig bör, ett slagfält. Och det är precis så dekadent och smutsigt som det ska vara. Efter 3 meter springer jag in i en liten barncykel och en dansk bredvid konstaterat att crowden blir yngre och yngre. Oroande utveckling, men danskarna är ju som de är. Det vet man ju.

Jag håller på att missa Noel Gallagher´s High Flying Birds men några hjältinnor tar med mig och plöjer genom camping och publikhav, och plötsligt är vi längst på andra raden, rakt framför Noel på arena. Helt ok. Och visst, det är inte avantgarde, men satan vilken spelning ändå. Holy Mountain kommer som andra låt och publiken är igång. Andra halvan av spelningen är i princip en ren Oasis-spelning, med inte mindre än sex av deras låtar, inklusive Little by Little, Wonderwall, och (ja, du gissade det) Don´t Look Back in Anger. Det blir nästan för mycket, men samtidigt, bortsett från en handfull låtar är det svårt för det nya materialet att mäta sig med Oasis-låtarna. Genomgående är det en spelglad och uppsluppen Gallagher och kompmusiker, bestående av bl.a. tidigare Oasis-medlemmar. Det går knappt begära mer, riktigt bra!

Vi passerar Girlpool och missar Lizzo, men det känns helt ok. Dagens, och kanske årets, höjdpunkt för många väntar. När det offentliggjordes att The Cure skulle spela på festivalen, och avsluta hela skiten, var det många som förväntade sig en spelning till solen går upp. Det var iaf målet på Hultsfred 2012, en av de första gångerna jag såg dem, men så kom polisen. Det är denna kontrast som är så märklig och älskvärd med gamlingarna, att det finns en fnissig, busighet i mörkret. De var mer än dubbelt så gamla, i många fall tre gånger äldre, än stora delar av publiken, men det känns ändå som man är på samma sida och har hemmafest när föräldrarna är borta.

Det är ett gigantiskt publikhav som väntar framför Orangea-scenen. Jag lyckades missa insläppet i fållan, men får ändå en bra plats, och igång drar Shake Dog Shake från 1984 års The Top. Det är en tung och passande inledning, som följs av min favoritlåt, From the Edge of the Deep Green Sea. Ett långt, utdraget intro, på säkert 2 minuter inleder, där de sakta men säkert trevar sig in i låten. Och här har vi det som gör dem fortsatt relevanta, att de fortsatt testar, stöper om och gör nya versioner av sina låtar som får dem att låta vitala, sådär 40 år efter att de släppts. När yngre band kör samma setlist hela turnéer, typ, ser setlisten och även låtarna i sig olika ut varje kväll.

Vi får låtar från hela karriären, dock med tyngdpunkt på magiska Disintegration, med Lovesong, Fascination, och under extranumret, där Robert Smith förkunnar att nu blir det ”pop music”, Lullaby. Det blir ingen spelning till solen går upp, men väl en bra bit över två timmar, och det känns fullt tillräckligt. Ett perfekt slut på världens bästa festival.

Som vanligt tog fotograf Wilson några extra rundor på festivalområdet och hann pricka in fler akter. I tur och ordning: Džambo Aguševi Orchestra, Whores., Converge, Petrol Girls, Behemoth, La Payara, K-X-P och Cypress Hill.