Med risk för att slå in vidöppna dörrar, men vilken skillnad vettigt väder gör. På torsdagen kunde man ignorera skitvädret tack vare ruset av att vara på plats, men när solen kikar fram och temperaturen visar behagliga 20 grader, då är leker festivallivet. Då känns det till och med helt ok att vakna upp i ett tält med två medelålders män. Nästan.  

Fredagen präglades i mångt och mycket för min del av äldre män. En av de större missarna för året var att missa Tears For Fears på onsdagen (som enligt rapporter ska ha varit väldigt bra men jag fick min dos av snubbar på scen ändå, främst genom Johnny Marr och Underworld, var så säker.

Det är trots allt en av styrkorna med Roskilde, bredden i programmet. Det gör att när andra i ens flöde stuffar till mer fräscha, nya grejer, såsom Ross From Friends, går det ändå att välja och vraka mellan Jungle och Bring Me The Horizon. Det är säkert nyckeln till att folk, och då äldre, väljer att åka tillbaka år efter år, att lineupen trots allt rymmer akter som kan intressera alla åldrar. Andra i mitt sällskap på förhand peppar för akter som mycket slarvigt kan klassas som world music medan andra går och ser de stora dragplåstren.  

Dagen inleds med Jamaicanska Inna De Yard, ett projekt startat 2004 som ett musikaliskt möte mellan ”den gamla” och ”den nya” generationen reggae-artister. Det är en utmaning att som oinvigd se spelningen, då den ena, uppenbarligen, legendaren efter den andra dyker upp till folkets jubel, och inte ha en susning om vem som är vem. Samtidigt är det underhållande, inbjudande och medryckande på ett sätt som få lyckas med. Det finns en fin respektfullhet på scen mellan de i sammanhanget stora akterna, och det är få som kan bära upp en gul jumpsuit med samma värdighet som Ken Boothe. Tror f.ö. inte att weed-dimman bland publiken någonsin varit lika tjock i Arena-tältet kl 14.00 som denna dag.  

En av höjdpunkterna i förväg var brittiska Jungle. Efter ett uppehåll på närmare fyra år kom de tillbaka förra året med finfina skivan For Ever. Skivorna är en av 2018 års bästa enligt min mening, med Heavy, California som en ett toppspåren. Det råder heller in tvekan om att jag knappast är ensam om höga förhoppningar. När de spelar i Arena-tältet är det mångdubbla rader folk som inte ens får plats i tältet, och även här visar Roskilde sin allra bästa sida. Ingen surar, folk som rör sig inåt gör det generellt med respekt för andra utan att buffla sig fram; sjukt klyschigt, men det här med Orange Feeling osv. Det är inte dumt.

När konserten inleds med Smile från senaste skivan är det fest från första minuten. The Heat från debuten följs av nämna Heavy, California. Och just här har vi problemet. En så frontlastad konsert är svår att upprätthålla rakt igenom. Det blir även tydligt, hur svängigt det än må vara, att soundet är mindre dynamiskt än jag tänker mig det. Falsettsång, rytmiska beats och en blandning av fräna (sorry…) synthljud, det är vad man får. Och jag får nog.

Jag passar på att se Bring Me The Horizon på Orange Stage. Man möts av en makalös scenshow, ett av de största byggena jag sett under festivalen. Senaste skivan Amo har varit en vattendelare, där genres blandats till många fans förtret. Jag missar MANTRA, den låt som nog låter med BMTH av alla på nya skivan, men hinner se poppiga Mother Tongue och Grimes-samarbetet nihilist blues, samtidigt som sångaren Oliver Sykes rör sig över hela scenen, upp på ett övre etage och är konstant i kontakt med publiken. Han bjuder även upp en kille (i bar överkropp såklart) som får sjunga versen i Antivist. Det är inte min musiksmak, men det är en jävla show, det är ett som är säkert.

I förhand är hypeade hiphop-akten Saweetie, med nästan 3 miljoner följare på instagram (det är ändå så vi mäter framgång idag, eller hur?), en av de mest intressanta akterna för dagen. Det har gått relativt snabbt, från att ha släppt första spåren 2017 till över 70 miljoner spotify-streams för genombrottssingeln ICY. Trots detta är det relativt tomt framför den mindre Apollo-scenen när konserten ska börja och när det börjar dra ut på tiden glesar det ut ännu mer. Till slut äntrar hennes DJ scenen för att jaga igång publiken, med lyckat resultat. När Saweetie själv kommer in på scenen, med två dansare, är festen i full gång framför scenen. Problemet är bara att när de är så försenade hinner de knappt spela något. Vi får fyra låtar, där de under en låt får upp en snubbe på scenen, där det ska sägas att han fann sig imponerande snyggt i situationen, men det är svårt att se det som en spelning. Men fest var det, och underbart är kort. Så sägs det ibland iaf.

Att få spela Orange Stage är fett. Att spela en fin sommardag, när solen går ner, det är bland det fetaste. Äran går till Vampire Weekend, som efter ett långt uppehåll kom tillbaka med en rosad skiva i början av året. Mycket av snacket kring skivan har handlat om Ezra Koenigs inspiration inför albumet, där bland annat Grateful Dead nämnts (hör en längre diskussion med Koenig i podcasten R U Talkin’ R.E.M. RE: Me?) (LÄNK). Avhoppet av Rostam Batmanglij har även varit en stor snackis, och även om jag personligen tycker det är svårt att göra en poäng av det på skivan, blir det väldigt tydligt på scen vems projekt Vampire Weekend är 2019. Koenig är i fokus, på alla tänkbara sätt, men det är ändå inte så att man störs av det. Han framstår som mer uppsluppen och avslappnad är tidigare, och att faktiskt njuta av stunden. Man ser honom många gånger blicka ut över en den stora folkmassan framför scenen och han verkar trivas. Det är fortfarande pretentiöst, oh ja, men mycket mer hanterbart nu än tidigare.

Cape Kod Kwassa Kwassa från debuten kommer tidigt, men det är låtar från senaste skivan som är i majoritet, och det är främst i finfina This Life, en bit in i spelningen som allt verkligen lyfter. Visst Paul Simon bla bla bla, men det inramningen var helt magisk från här och framåt. Den och Harmony Hall från nya skivan står sig minst lika bra mot vad som helst av de tidigare släppen. Mot slutet får vi såklart A-Punk (eller Knaslåten som min tvååring kallar den) och vi kan runda av en av de bättre spelningarna på hela festivalen. Klockrent tamefan!

Efter att ha sett BBCs sändningar från Glastonbury var peppen stor inför Johnny Marr i Arena-tältet. Det var inte oväntat att någon The Smiths-låt skulle leta sig in, och inte mig emot. Marr har på ett imponerande sätt lyckats hålla sig relevant de senaste åren. Vid det här laget vet alla om inhoppen i Modest Mouse och The Cribs, men det är några år sen nu, men han känns ändå fräsch (oooh…) på något sätt.

Så peppen var hög, han levererade och jag var glad. Samtidigt är det lite svårt att förhålla sig till spelningen. Vi får fyra The Smiths-låtar (Bigmouth Strikes Again, Stop Me If You Think You’ve Heard This One Before, How Soon Is Now och den magnifika There Is a Light That Never Goes Out), två låtar från Electronic, samarbetet med Bernard Sumner,samt en cover av Depeche Modes I Feel You. Det är bra. Riktigt bra. För ska man ha en gubbe på gura spela covers så ska det såklart vara Johnny Marr. Men be mig inte försöka nynna på någon av hans solo-låtar. Och, med tanke på senaste tidens turbulens kring Morrissey hör jag 300 ggr hellre Marr sjunga There Is a Light…

Vi får väl även klassa Underworld som äldre herrar. Det ska sägas, det är en spelning där säkert hälften av publiken väntar på att få höra, just det, Born Slippy .NUXX. Jag också, ingen tvekan om saken. Men efter att ha lämnat Jon Hopkins-spelningen besviken kvällen innan var jag intresserad av att se hur de ska lösa samma utmaning. Det är kanske en orättvis jämförelse, där Hopkins är något mer minimalistisk och introvert är det knappast något vi kan anklaga Underworld för att vara. Det är stort, det är tungt, det är fan fett.

Det ska ju kommas ihåg, första skivan kom 1988. Smaka på det. 31 år sen. Och ändå lyckas de få spelningen att kännas samtida. Det är mycket tack vare en sanslöst snygg ljusshow med visuals (där de tacksamt nog projicerar låttitlarna). Redan i inledande Two Months Off är festen igång och det känns som alla glömmer bort att de egentligen bara vill höra den där låten. Listen To Their No från i år låter lika bra som allt annat och absolut, Born Slippy är svinbra. Vilken jävla låt. Och det är knappt man borde nämna att de lyckas, helt enkelt, trycka på fel knapp och dra igång någon annan låt. Det är småaktigt att nämna, men det är klantigt och tar en ur stämningen. Men oavsett var det en mycket bra spelning.   

När festivalen soundcheckar Orange stage har de under de senaste åren låtit de som följer dem på sociala medier välja vilken låt de ska köra för att testa ljudet fullt ut. I år valde besökarna att spela Robyns Dancing On My Own, vilket säger något om hypen inför spelningen. Jag minns själv första gången jag hörde låten, det var en av de där gångerna man fattar att detta är en sån dänga att jag kommer höra den tusentals gånger framåt.

Det är även intressant att konstatera att Robyn är en av relativt få svenska akter som uppträder på festivalen i år. Det har varit relativt tunt de senaste åren och särskilt i år, vilket går att spekulera länge kring vad det kan bero på, men vi lämnar det. Men tillsammans med bl.a. Silvana Imam och Neneh Cherry var Robyn några av de svenska som spelade, och det gjorde de alla med den äran.

Robyns spelning då? Magnifik. Fullständigt magisk. Från inledande, trevande Send to Robyn Immediately via Honey till Indestructible bygger hon sakta men säkert upp en sanslös spänning och nerv i spelningen. Även om det hela är välregisserat med en snygg dekor, tillsammans med flera klädbyten, finns det hela tiden en riktig person där, men kontakt med publik och vad som sker runtomkring. Det är makalöst bra. Avslutande trippeln Dancing On My Own, Missing U och Call Your Girlfriend är bland det bästa på hela festivalen. Som extranummer får vi även With Every Heartbeat och Kindness-samarbetet Who Do You Love.

En riktigt bra avslutning på en finfin Roskilde-dag! Och som vanligt har fotograf Wilson sett ännu fler spelningar, i tur och ordning: Inna De Yard, Dawda Jobarteh feat. CTM, Spiritualized, Wu-Tang Clan, Misery Index, Heave Blood & Die, Death Grips och 700 Bliss.