Roskilde, torsdag

Det är ju kul att åka på tältfestival och så, inget snack om saken. Riktig festival, mjukt underlag, frihet och allt det där. Det största (jävla) problemet ligger dock i början på det där ordet; tält. Att gå och lägga sig dyng på tunt liggunderlag och vakna vid sjutiden av att det inte är luft i tältet, eller att magen ger igen för gårdagen, det är baske mig inte soft och chill. Lägg till en snarkande fotograf på höger sida och en snarkande redaktör till vänster (om än två trevliga sådana), så är allt komplett.

Jaja, nog med gnäll. Det var ändå Roskilde man vaknade upp på, med Nine Inch Nails-spelningen på näthinnan och med human utomhustemperatur för en gångs skull. För egen del startade dagen med amerikanska Tune-Yards, (numera officiellt) en duo som bjuder på experimentell pop uppbyggt med samplingar och rytmer. På scenen är de tre totalt, med en trummis tillsammans med Merrill Garbus och Nate Brenner och tillsammans bygger de upp stora ljudlandskap uppbyggt med live-samplingar, ofta baserat på sången. Vissa likheter med Battles liveshow finns, även om skillnaderna i soundet är milsvida, i form av hur låtarna sakta bygger upp sig med just samplingar till stora crescendon. Garbus scenspråk är lika delar introvert försiktigt som glatt och uppsluppet, hur det nu går ihop, men det är svårt att inte ryckas med.

Alla (stackare) som hängt med mig på en festival en stund har säkert fått en rant om att spelningar på festivaler ofta är för långa. Lika bra att de (stackare) som läser detta även får samma. Vid besök på Reading Festival har jag slagits av att de kör korta spelningar tidigt på dagen, för att sedan låta de som headlinear respektive scen får full tid. Det har gjort att man kan se sjukt många fler band, men också att spelningarna blir mer kompakta och hinner sällan bli sega. Det är ett grepp som fler borde ta efter, även jag har förståelse för att alla säkert inte håller med men också att ska man betala fullt gage för en akt på en festival så vill man ha valuta för pengarna, men jag tycker ändå fördelarna i upplevelsen väger över. Det blir tydligt på Tune-Yards att en timme är lång tid och vi väljer att gå vidare efter ett tag, liksom relativt många andra.

En som inte hade problem med en liten och krympande publikskara var en de mer intressanta programpunkterna; ett föredrag av Chelsea Manning. Den amerikanska visselblåsaren var inbokad till en av festivalens minsta scener, Gloria. Som säkert många vet är Roskilde ickevinstdrivande och skänker varje år runt 20 miljoner danska kronor till olika organisationer och festivalen är tydliga med sociala ställningstaganden. Chelsea Mannings framträdande, likt Edward Snowdens 2016, är med andra ord helt i linje med deras ideal. Tyvärr hamnade alltså Manning på en alldeles för liten scen, och när vi kom dit 15 minuter före utsatt tid ringlade köerna långa, och vi insåg att det inte fanns en chans att komma in. Vi ges en ny möjlighet på Way Out West så vi får försöka ta den chansen.

 

Efter att någon (inte jag!) läst fel i programmet är planen att se en annan Chelsea, nämligen Wolfe. På vägen passerar vi förbi vår egna nationalklenod First Aid Kit som fick möjligheten att spela på Orangea scenen. Det är inför en visserligen respektabel storlek till publik, men ändå något mindre än vad man kunde gissat med tanke på hur de vuxit de senaste åren. Vi ser iaf några låtar, och får en finfin Rebel Heart och It´s a Shame, innan vi skyndar till Pavilion-scenen, bara för att mötas av Yasmine Hamdan istället. Wolfe spelade två timmar senare. Helvete. Dagen före hade vi dock gjort festivalens största fynd där vi fann en bar en av scenerna som vi hade access till (we´re in the VIP, yeah yeah!) där det knappt var något folk och en Tuborg kostade 10 danska kronor. Där fick vi slicka våra sår och skälla på varandra en stund. Det kändes bra.

Nästa akt blev således Chelsea Wolfe, en av mörkrets drottningar. Jag skulle vidare för att köa till dagens höjdpunkt Interpol, men han se en magnifik Wolfe spela 16 Psyche från senaste släppet Hiss Spun och även min favorit Feral Love från Pain is Beauty. Det är en mäktig show och som scenpersonlighet är hon helt magnifik. Jag hoppas kunna pricka in hela spelningen på Way Out West.

Så, Interpol då. Jag har ett osunt förhållande till dem och till Placebo. Säg minsta negativa sak så är du min ärkefiende för livet. Eller jag blir lite sur iaf. En stund. Senast jag såg dem spelade de på Uddevalla Solid Sound 2015. Jo, det stämmer. En imponerande bokning av den i sammanhanget relativt småskaliga festivalen, där de samma år bokade Dizzie Rascal (ersatte Azelia Banks), Thåström, Familjen, Little Jinder, Veronica Maggio, Les Big Byrd och Amason. Riktigt imponerande lineup, men tyvärr blev det ingen publikfest och det blev smärtsamt tydligt när Interpol spelade. Vi var ett fåtal hardcore-fans omringade av ett hundratal halvintresserade Uddevallabor.

Kontrasten är såklart därför stor att se Interpol spela på Orangea scenen på Roskilde. Något förvånande kan tyckas, då de senast spelade på Arena, och trots allt har de inte vuxit sen 2014. Men det är en relativt stor publik som möter grabbarna (min nära relation till bandet (på avstånd) gör att jag kan tilltala dem så va). Vill ni läsa en längre recension kan ni hitta den på vår systersida MessedUp!Magazine, men kortfattat var det, såklart, festivalens bästa spelning, rent objektivt. Skämt åsido, det är ett sanslöst tight band som bjuder på låtar från hela skivkatalogen, men med stor tyngdpunkt på andrasläppet Antics. Från kommande skivan får vi två låtar, The Rover och Now You See Me at Work. Avslutande extranumret Lights är en riktig best till låt, som sakta bygger upp sig och det är en finfin avslutning på en tight och bra spelning.

Interpol spelar något kortare än väntat och jag hinner därför springa bort till John Maus. Spelningen på Way Out West för några år sen var det sjukaste jag sett. Han hade då släppt mästerverket We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves och var rejält hypead. Han valde att då “spela” ca 20 minuter, och de minuterna bestod av skivan, mer eller mindre, på backtracks på en ipod och sen avgrundsvrål och spurter över scenen. 20 minuter låter kort, men för honom, och oss i publiken, var det en urladdning utan dess like och en minut till hade varit mer än vi klarat.

På Roskilde finns grundstommen kvar. En galen Maus som i illasittande skjorta springer fram och tillbaka över scenen, men det är med fullt band denna gång och mellanrum mellan låtarna. Det är även mer av ett lufsande än springande, men det gör också spelningen mer uthärdlig om sanningen ska fram. Men sjukt underhållande, ingen tvekan om saken.

 

Vi kryssar sen fram och hinner se lite på Preoccupations (fd Viet Cong) bränna av sin sylvassa postpunk, men kvällens mer intressanta spelning är Oh Sees. De har förlorat ett ”Thee”, men nerven i deras garagerock är intakt, med eller utan ”Thee”. Med två trummisar på scenen och fullständig attack rakt igenom blir man närmast golvad direkt. Det är svårt att inte bli lite charmad av den anspråkslösa framtoningen, där spelningen bara startar helt plötsligt och där bassistens case ligger öppen bredvid honom hela spelningen. Enda kritiken man kan ha är att spelningen blir något odynamisk eftersom låtarna är relativt lika, men det är en liten parentes.

Vi hinner se några låtar på Wilkinsons drum and bass på Apollo-scenen. Det är en påkostad show med flera livemusiker, och jämfört med senaste gången jag såg honom, som var på Reading 2014, är det en stor skillnad. Men en något trött undertecknad fick välja att avrunda kvällen (”det är ju en dag imorgon med va”) med att promenera förbi Danmarks stolthet Nephew spela på Orangea scenen. De är relativt okända i Sverige, jag själv känner igen sångaren från humorserien Drengene fra Angora, med guldkornet Cykelholdet, men musiken har inte nått över sundet. Men det är en riktigt stor publik och något som är värt att kolla upp.

Så, Roskilde var över för mig denna gång. Som alltid en riktigt magisk tillställning. Denna gång lovar jag mig själv att verkligen komma tillbaka.

Om skribenten

Dick Magnusson

Energiforskare med förflutet som bandbokare i Klubb Din Mamma och (troligtvis/tyvärr?) ägare av Sveriges största Placebo-skivsamling.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras