Så var man tillbaka. Jag har bara varit på Roskilde en gång tidigare, 2014, och jag lovade mig själv att aldrig återvända. Det är utan tvekan en av världens bästa festivaler, men det är tungt att tälta så lång tid. Men nu gavs chansen i år och då tog jag den och sprang.

Festivalen sålde slut tidigare än vad de gjort på många år och delvis beror det säkerligen på att Eminem bokades för sitt första framträdande någonsin, men det faktum att Glastonbury har uppehåll 2018 har säkerligen betydelse då många britter söker sig till andra festivaler och särskilt Roskilde. En annan faktor är såklart att festivalen är otroligt populär, välorganiserad och alltid har en intressant lineup.

Det ska dock sägas att lineupen kanske inte är den starkaste jämfört med de senaste åren. Det märks mer och mer att det är tuff konkurrens om de största akterna internationellt, både inom Europa men också med gigantiska festivaler i USA, vilket gör att allt större del av artistbudgeten måste gå till akter som Eminem och liknande, vilket såklart påverkar utrymmet för övriga akter. Men visst, Bruno mars, Gorillaz mfl lockar många, men de intressanta akterna finns ofta en liten bit ner på postern.

Hursomhelst, direkt när man anländer till Roskilde påminns man om varför det är en av världens bästa festivaler. Bara en så enkel sak som att alla volontärer är genuint trevliga och hjälpsamma, till skillnad från många svenska festivaler exempelvis. Det skapar en välkomnande atmosfär som sprider sig ut till publiken.

Onsdagen var makalöst varm och det var tydligt att allt fokus låg på Eminem som spelade 22.30. Genom åren har onsdagen just bjudit på festivalens tyngsta headliner och sist jag var här spelade Rolling Stones inför den största publik jag någonsin sett. Det blev då ganska tydligt att vissa festivaler, ähum, ”kryddar” publiksiffrorna något. När man verkligen ser hur mycket folk ca 100 000 är på ett fält så är det hisnande. Frågan var om Eminem skulle dra lika mycket? Stay tuned, svaret kommer senare.

Festivalen inleddes för vår del med norska Kakkmaddafakka (läs gärna vår tidigare intervju med bandet). Bandet har sakta men säkert vuxit i popularitet och har numera många trogna följare. De spelar en dansant pop/rock och kan enkelt få epitet Norges Two Door Cinema Club (Satellite Stories är såklart Finlands, men det är oklart i skrivande stund vilka som är Sveriges – återkommer i ärendet). Erlend Öye har varit en viktig del av soundet ända från start och det hörs tydligt. Spelningen är energisk och inleds med låtar från senaste skivan och de får ett otroligt gensvar från en publik som är sjukt peppad över att festivalen är ingång på riktigt. Nu kör vi!

Brittiska Slaves står sedan på programmet och bjuder på högenergisk punk med enbart trummor och distad bas. De bjuder på en otroligt tight spelning, men utan att vara alltför inlyssnad blir det en utmanande tillställning då det blir något odynamiskt i längden. Men man fick en vitamininjektion som behövdes inför kvällen, särskilt i jakten på ett bagelsställe som fanns för fyra år sen, men inte kunde hittas trots idoga insatser. Jakten fortsätter idag och jag återkommer med rapport från mödorna.

St Vincent på Arena blir nästa stora grej. Hon har en häftig utveckling bakom sig, från att ha varit relativt liten till närma sig headliner-position på många festivaler. Jag vill även slå ett slag för hennes medverkan i favoritpodcasten Comedy Bang Bang, som visserligen har några år på nacken, men där hon är väldigt rolig och varm. Jag har inte sett henne sen Way Out West 2012, inför ett knappt halvfullt Linnétält, men sen dess har scenshowen vuxit rejält och hon har blivit allt mer av fullfjädrad frontperson. Hennes set på Coachella var lika doser magiskt som närmast konstigt och det var med stora förväntningar vi gick till spelningen. Showen på Roskilde påminner mycket om Coachella-setet, med en helt rödklädd Annie Clark som står längst till vänster, i linje med sitt band. Inledningen bygger på senaste skivan ”Masseduction” – inte ”Masseducation” om någon trodde det va – med bland annat Los Ageless och titelspåret. Personliga favoriten Cruel kommer en bit in i spelningen och hon får ett bra gensvar från ett packat, i dubbel bemärkelse, tält.

Dags för Eminem då. Som sagt, Rolling Stones drog sjukt mycket publik, men frågan är om det inte var minst lika mycket på Eminem. Vi kom något sent och försökte runda hela publikhavet för att attackera från högerflanken. Det gick inget bra. Vi hörde honom, men det tog en bra stund innan vi började se något av spelningen. Senast jag såg honom var på Reading 2013, och slogs av bland annat hur otroligt påkostad scenshowen var men också att hans röst inte riktigt var på hans sida. Rapporterna från hans spelning på Friends arena tidigare i veckan tyder på att rösten fungerade bättre, och så var det även på Roskilde. Han fullkomligt spottar ur sig texten och gör en riktigt bra spelning. Setlisten bestod en stor blandning från i princip alla skivor, och avslutningen med ”My name is”, ”The Real Slim Shady”, ”Without Me” och ”Not afraid” är helt magnifik. För att få bra plats till dagens höjdpunkt för mig, Nine Inch Nails, fick vi lämna spelningen före extranumret, men över fältet ekade riffet till ”Lose Yourself” tungt och känslan av FOMO har aldrig varit starkare. Ett klart lyft sen Reading, enligt mig, och med tanke på att publiken knappt krympte på hela spelningen var de flesta nöjda.

Om Eminem var bra så måste man säga att Nine Inch Nails sopar mattan med allt och alla. Trent Reznor och hans band har spelat ihop sig över många år och maken till ångvält får man leta efter. Det märks omdelbart att Reznor är på relativt bra humör, vilket inte varit fallet varje gång jag sett dem. Reading 2013 såg vi en rosenrasande frontman, som följdes av den klassiska dissen av Biffy Clyro (”Should be an unusual show tonight at Reading…the lying promoter and the band following us (whoever the fuck they are) fucked us on our production.”), vilket ändå påverkade spelningen negativt.

Senaste släppet “Bad Witch” kom för bara några veckor sen, och EPn “Add Violence” kom 2017. Setlisten på Roskilde ligger dock tungt på gamla skivorna och enbart tre låtar “Bad Witch” spelas. Istället får vi en närmast hitkavalkad med “Wish” tidigt, tillsammans med “March of the Pigs” och “Piggy”. Jag är inget superstort fan av “Closer”, den tenderar att annakteras av dudes som tycker texten är frän, men live växer den sig till ett monster. Sanslöst bra.

Ljusshowen är dock mer sparsmakad än tidigare men det saknades inte. Fortfarande är det sjukt snyggt och ramar in spelningen på ett väldigt snyggt sätt. Avslutningen med ”The Hand That Feeds”, ”Head Like a Hole” samt ”Hurt” knäcker verkligen allt och man går därifrån helt däckad.

Men nu är det dags att ladda om inför torsdagen, som bland annat bjuder på Interpol, Tune-Yards, Superorganism, Firts Aid Kit, Chelsea Wolfe samt John Maus.

Foto: Firma Magnusson-Wilson

Om skribenten

Dick Magnusson

Energiforskare med förflutet som bandbokare i Klubb Din Mamma och (troligtvis/tyvärr?) ägare av Sveriges största Placebo-skivsamling.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras