Ron Pope
Münchenbryggeriet, Stockholm
2016-01-30

Herr Popes senaste platta ”Ron Pope & The Nighthawks” är, jag ska inte säga kass, men långt ifrån hans vanligtvis skyhöga nivå.

Där har vi problemet.

Inte nödvändigtvis för att det ges utrymme för mycket nytt material i kvällens setlist. Pope har ändå den goda smaken att införliva mycket av det äldre godiset som publiken älskar (och som om vi ska vara krassa, majoriteten av församlingen köpt biljett för att få höra). Men det är The Nighthawks, bandet som varit inblandat i framställandet av den senaste ansträngningen som även backar upp på turné. Och ni vet hur det är. Saker man själv har en koppling till brinner man lite mer för.

Det innebär att bandet kommer som mest till sin rätt och levererar med störst hjärta och själ i de nya låtarna medan de i de övriga melodierna blir just bara ett kompband som gör ett jobb.
Det må vara tal om små nyanser, men det är påtagligt att de nya, i sanning ganska torftiga, låtarna får en betydligt mer eldfängd kostym.

One Grain of Sand, Perfect For Me, I Don’t Mind If You Don’t Mind och (det ensamma extranumret) A Drop In The Ocean, alla de där givna hitlåtarna är givetvis med, men den sista lilla nerven saknas.

Vid upprepade tillfällen påpekar Ron Pope hur otroligt det är att det är hans jobb att kuska runt världen och spela sin musik för sin publik. Han säger det naturligtvis som något odelat positivt, men ringar samtidigt, förmodligen helt omedvetet, in problemet med kvällen.

Det är just ett jobb. Münchenbryggeriet den 30 januari 2016 känns som en dag på jobbet för Mr Pope. Det är något som saknas.

Nu ska jag inte påstå att det är dåligt. Med en så pass tjusig pipa och en så välsvarvad arsenal av magiska låtar är Ron Pope naturligtvis en i alla hänseenden älskvärd liveartist även de dagar han inte riktigt är på topp. Sången är skickligt exekverad och låtvalen logiska. Men något det inte riktigt går att sätta fingret på saknas. Det är ingen slump att merparten av publiken förhåller sig väldigt avvaktande spelningen igenom.

Med andra ord kan jag sammanfatta det hela som att herr Popes senaste spelning i Stockholm var, jag ska inte säga kass, men långt ifrån hans vanligtvis skyhöga nivå.