Hardcore Superstar
”You Can’t Kill My Rock ‘n Roll”
(Gain, 2018)

Det finns något väldigt symboliskt över titeln på denna nya ansträngning från enträget arbetande Hardcore Superstar. ”You Can’t Kill My Rock ‘n Roll”, som en passning från åldrande rockers till debuten ”It’s Only Rock ‘N’ Roll”.

Ni vet skivan som ett ungt band spelade in och släppte nationellt innan flera av låtarna plockades vidare och hamnade på den internationella debuten ”Bad Sneakers And A Piña Colada” något år senare.

Sedan dess har Hardcore Superstars karriär gått i cykler.

Under en period i slutet av 90-talet och början av 2000-talet hann orkestern släppa tre skivor och fullständigt sablas ner av en enad kritikerkår. Då var musiken mer sleazig, mer tillrättalagd och gulligt partyglad. ”Bad Sneakers And A Piña Colada”, ”Thank You (For Letting Us Be Ourselves)” och ”No Regrets” fann sin publik, men bandet kom mer och mer underfund med att de ville göra något annat och det var uppenbart att formkurvan pekade utför.

Vändningen kom 2005 när orkestern lösgjorde ett självbetitlat album och plötsligt visade en helt annan sida. Göteborgarna hade steppat upp, inkorporerat betydligt tuffare tongångar i sin mix och var plötsligt ett väldigt mycket hårdare band än de varit tidigare.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Plötsligt kramades Hardcore Superstar sönder och samman av dem som tidigare sablat ner på dem och bandet gav sig in i en ny tre plattor lång cykel. Genom ”Hardcore Superstar”, ”Dreamin’ in a Casket” och ”Beg For It” förfinade de sin sleazethrash på ett imponerande sätt för att sedan börja vackla igen.

De tre senaste skivorna har mest varit att betrakta som ljumna ”lite av allt”-alster där 2010 års ”Split Your Lip” ändå är att betrakta som lite vassare än sina två efterföljare ”C’mon Take On Me” och ”HCSS”.

Sett i bakspegeln är det ganska uppenbart att perioden mellan 2005 och 2009 med de hårdare plattorna är den starkaste, men att det är den internationella debuten ”Bad Sneakers And A Piña Colada” som åldrats med allra störst värdighet. Den rock ‘n roll-mustiga lekfullheten som finns där är svåröverträffad och plattan växer med lyssningarna än idag.

Just därför är det glädjande att gängets nya platta landar inte så långt därifrån, men samtidigt tagit med sig något av det knivskarpa riffandet som gjorde ”Hardcore Superstar”, ”Dreamin’ in a Casket” och ”Beg For It” så uppskattade. Electric Rider och The Others är sköna riffester som exempel.

Men det finaste med nya skivan är som sagt att Hardcore Superstar hittat rätt med det melodiösa och det lekfulla mitt i det riffiga igen. Samtidigt som det finns en skön nerv, som märks av inte minst i avslutande Goodbye och det anthem-aktiga titelspåret.

Är det början på en ny tre album lång cykel?

Vem vet, men det är väldigt uppenbart att rocken lever och att Hardcore Superstar är synnerligen svåra att avpollettera. Är det så här gruppen ska låta de närmaste åren är jag inte sen att digga.

Det är bara rock ‘n roll, men den är helt omöjlig att ta död på.

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras