Brittiska NME:s legendariska samlingskassett ”C86” födde 1986 en ny rörelse. En ny popideologi. När den nu ges ut digitalt för andra gången finns mer att mjölka ur. Antalet spår har vuxit kraftigt.

Men allt började med en dryg minuts popmagi.

 

Kortare än en halv schlager. Längre än så behöver det inte vara. En dryg minut av 68 ord. Så länge pågår nämligen det historiska spåret där en ung Bobby Gillespie med släpig stämma inleder med orden ”Here she comes again, with vodka in her veins”.

Och resten är som man brukar säga pophistoria.

Den dryga minuten som Velocity girl innebär är inte bara en av pophistoriens allra finaste stunder och skotska Primal Screams förmodligen starkaste kort. Den inleder också vad som kommit att bli en av världens mest klassiska kassetter. Tidningen New Musical Express fick i mitten av 1980-talet idén att sammanfatta den musikaliska tidsandan, kanske skulle man kunna skapa en ny musikscen.

Resultatet – en minst sagt brokig skara poplåtar – fick namnet ”C86”. Cassette 1986, helt enkelt. Och det blev nästan en hel ideologi.

Här finns förutom Bobby Gillespies gäng även väna The Pastels, skrammelsmattrande The Wedding Present, vänsterradikala McCarthys starka melodier, Soup Dragons sprittande garagepop och The Smiths-klonen Mighty Mighty. Många av banden hade nog egentligen inte så fasligt mycket gemensamt – förutom att de inte spelade synt eller hårdrock, som ju var den tidens stora genrer.

C86-banden spelade popmusik med punkens ideal, om än förfinade ideal med mindre svineri och mer omtanke och jämställdhet.

Kassetten släpps nu som en trippel-cd-box. Redan 2006 uppgraderades den till cd-formatet med namnet ”CD86”, då med 48 spår i stället för 22 som på originalkassetten. Lite otidsenligt kan tyckas, men med tanke på att merparten av låtarna än i dag inte finns på Spotify är det kanske ingen dum idé ändå.

Och uppenbarligen finns det mer material som borde ha fått plats på den ursprungliga kassetten. För den nya boxversionen, ”C86 – Deluxe edition”, innehåller nämligen sammanlagt 72 låtar, den ursprungliga kassetten är uppdaterad med The Jesus And Mary Chain, Happy Mondays, Talulah Gosh och mycket annat.

Här ska inte stickas under någon stol med att jag själv inte hade en aning om några brittiska popvågor 1986. Ännu mindre att det fanns en agendasättande musiktidning som gav ut en samlingskassett. Vid den tidpunkten var jag tio år gammal och brydde mig mest om vilka skurkar Spindelmannen skulle fajtas med i nästa nummer. På mina kassetter fanns på sin höjd Bon Jovi och Europe. Och det senaste avsnittet av Tracks med Kaj Kindvall.

Men det skulle komma en tid av insikt och förståelse. Då Belle & Sebastians, The Lucksmiths och Hefners första plattor letade sig in i musiksamlingen i slutet av 90-talet. Liksom höjdpunkterna i Sarah Records stall, de fantastiska The Field Mice och Heavenly.

Och som med så mycket annan identitetspräglande populärkultur börjar vi ju oundvikligen söka oss till rötterna. Var det bara inspirationen från The Smiths, Nick Drake och Simon and Garfunkels poppärlor som till exempel gjorde Belle & Sebastian till mina husgudar? Eller fanns det mer där bakom? Självklart fanns det mer.

NME:s bidrag – ett analogt och magnetiskt lagringsband – har inspirerat, banat väg och öppnat dörrar för både sin samtid och för framtiden. För shoegaze, för twee och för svensk 90-talsindie. Jag är djupt imponerad och evigt tacksam.

“And I don’t care at all, leave me alone”, avslutar Bobby Gillespie på Velocity girl.

Men jag bryr mig visst.

 

Om skribenten

Daniel Cannervik

Journalist och kattägare. Bor i Stockholm men har en del av hjärtat kvar i Linköping. Högkvalitativ popmusik och mysig skäggrock får samma hjärta att rusa.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras