Bandkollisioner, för starkt blandade Capirinhas, trevliga tyskar och två riktigt bra spelningar. En summering av dag två Reeperbahn Festival är på sin plats.

Onsdagens pre-festivaldag gav mersmak och med bandschemat i handen såg det ut att bli en synnerligen trevlig andra dag på Reeperbahn. Baasch, Alice Merton, Gold Class, Sarah Klang, Maxïmo Park, SWMRS, The Jack Wood och Loney Dear fanns i måste-schemat, förvisso med viss distans mellan klubbarna, men med ett fräscht långdistanslöpningsbootcamp i ryggen kändes schemat rimligt – innan insikten infinner sig att i stort sett samtliga spelningar kolliderar. Idén att springa mellan klubbarna för att se 4-5 låtar av respektive band kommer av sig snabbt då samma fenomen som drabbar Stay Out West varje år även är ett återkommande problem vid Reeperbahn Festival. Tjugo minuter in i varje spelning klingar app:en till och påtalar att klubbarna är fyllda och att det inte går att komma in förrän till nästa spelning. Åtta spelningar kom därmed att bli tre; Baasch på dagtid följt av kvällsspelningar av Alice Merton och Maxïmo Park, varav sistnämnda var ett högst besvärligt val då Loney Dear körde i St. Pauli-Kirche samtidigt – hur bra skulle det inte vara att höra Emil Svanängens stämma i en kyrka?

Redan på dagtid lirar polska Baasch på en av upcoming artist-scenerna, scener som flitigt bevakades av de stora bolagen – Warner Music var allestädes närvarande vid samtliga spelningar. En förlängd lunchpaus senare ramlar Bartosz Schmidt in vid ettiden till en relativt liten skara besökare (det är trots en arbetsdag). Baasch jämförs ofta musikaliskt med The Knife och elektrobubblandet har sannerligen ett par rötter i samma kruka som syskonen Dreijer men förutom de kalla elektroniska slingorna som präglar The Knife’s, och i allra högsta grad Fever Ray’s, låtar så faller liknelsen i övrigt. För kännare av elektronisk musik så andas Baasch samma electroluft som, exempelvis, Apparat, Coals och Bokka. ”Experimentmusik med refränger” anser en brittisk journalist bredvid mig men att dra det till experimentmusik är att överdriva. Snarare är det riktigt starkt, melankoliskt låtbygge som präglar musiken. Live fungerar det dessutom synnerligen bra. Två rejält aktiva snubbar som halvligger ovanpå den elektroniska utrustningen och tummar på rattarna utan att det påverkar ljudet nämnvärt – men vem bryr sig när det ser snyggt ut? Ännu bättre är livetrummisen som har lyckats knô in ett rejält elektroniskt trumset på en väldigt liten scen – Sommersalon är troligtvis den minsta scenen – och när dessutom en violinist tryckts in mellan synthar och trumset, bakom Bartosz, blir det en fröjd för performance-ögat. ”Flavour Flavour” – klart bästa spåret från senaste plattan – dras igång omgående och följs sedan upp av ”Words Like Bombs” samt senaste singeln ”Kind of Coma”. Violinistens försök att dra på extra med stråken stoppas av det faktum att han skulle dra hästtagel över den elektroniska cymbalen. Bartosz försöker skapa den mörka stämning som präglar musiken men får kämpa mot eländigt dagsljus, till råga på allt solsken, samt glada turistgrupper som i bakgrunden går stadsvandring med guider som tjuter i tutor för att inte tappa bort sina följeslagare. Det är dock en bra start på dagen och det råder ingen tvekan om att Baasch förtjänar en klart bättre timeslot, särskilt med tanke på att vi snackar en fungerande elektronisk liveakt. En bratwurst senare sitter man försjunken på kontoret återigen.

Vid åttasnåret står vi i väntan på Alice Merton inne på Docks, en lokal som i storlek påminner om Nalen med en fin balkong som kom att utnyttjas vid kvällens avslutande spelning. Den inlånade fotografen från Drefvets Hamburg-filial informerar om historik och dekadenta berättelser från ungdomsåren och en del av lokalens glamour försvinner snarast.

Merton har en intressant bakgrund med tysk-brittiska föräldrar, uppväxt i Kanada, bosatt i Berlin med eget skivbolag som snart lanserar hennes debutalbum och har i detta nu en dunderhit i Tyskland med singeln ”No Roots”. Lite senare kommer jag att träffa två synnerligen trevliga tyska herrar som tagit sig 15 mil enbart för att få höra just ”No Roots”. Själv håller jag ”Hit the Ground Running” oerhört högt i singer-songwriterlistan vilken också kom att bli kvällens inledningsspår. Det är inte svårt att hitta associationer till artister som Feist när man hör Merton. Scenspråket är helt fantastiskt bra därtill. Fyra kompmusiker i trendriktigt svart och Merton själv i helvit kimono-liknande utstyrsel. Det är heller inte många sekunder som hon står still vid scenkanten utan Merton studsar emellanåt omkring i bästa Thomas Öberg-anda och ger knappast intrycket av att vara en relativt orutinerad 24årig albumdebutant. Publiken är dessutom med på noterna från start vilket torde båda gott inför albumsläppet. Förhoppningsvis insåg de som jag att ”No Roots” knappast är hennes starkaste låt, snarare att kommande album kommer innehålla tio ännu bättre låtar. Uppfräschande spelning och äntligen en singer-songwriter som bidrar med något nytt. Riktigt trevligt visuellt. Kan vi hoppas på ett Sverige-besök i framtiden? Way Out West bör hålla ögon och öron öppna.

Efter att ha tillbringat en halvtimme med två långväga och oerhört trevliga tyska besökare tillika ”No Roots”-fans är det läge att fylla på energidepåerna i den timmeslånga pausen innan Maxïmo Park skall gå på samma scen. Alternativen är många och utbudet snarare en kontrast till Way Out Wests veganprofil; här snackar vi wurstar i trettioåtta olika storlekar och smaker, och förvirringen leder till ännu en bratwurst som smyckas ut med en Capirinha, uppenbarligen komponerad av praktikant som inte kommer bli långvarig i barbranschen – sprit och socker räcker tyvärr inte. Pausen leder dock till ett gäng nya tyska FB-bekantskaper som fortfarande ser svenskar som något exotiskt men jag avlåter mig från att imponeras och fortsätter till Maxïmo Park.

Maxïmo Park har jag alltid haft en skum relation till. Varannan platta är bra, ett album är riktigt bra – ”Too Much Information” – emedan övriga är tvivelaktiga kompositioner. Senaste albumet ”Risk to Exist” är ren tortyr. Därmed är spelningen är riskbeslut särskilt då man är medveten om att Loney Dear – en erkänt bra liveartist – står på scen bara 1.5km längre bort. Rädslan kommer dock på skam redan när sångaren Paul Smith kommer in på scen och på klassiskt indiepopmanér slänger runt mickstativet som om det vore en trollstav. ”Risk to Exist” strömmar ut i en smockfull lokal där publiken omgående börjar studsa runt. För egen del sätter återkommande idrottsskador stopp för att delta i studsandet men även från balkongplats osar det svett redan efter fyra låtar. Inledningsvis körs enbart låtar från senaste albumet ”Risk to Exist” men det verkar enbart vara jag som är irriterad över detta faktum; kvinnan bredvid Drefvets tyska fotograf vevar igång armarna på ett sällan skådat sätt varför fotografen kräver skydd för att överhuvudtaget kunna plåta. När två raka favoriter ljuder från Duncan Lloyds gitarr – ”Leave This Island” och ”Drinking Martinis” – slutar det som brukligt: skor och sockor slängs iväg för att kunna få maximalt golvfäste (med följden att den tyska, vevande damen hoppar av en tånagel omgående – men vem bryr sig) och därefter sitter man fast i indiepopvevandet fram till slutet en timme senare. Smith’s spastiska scenrörelser och Lloyd’s gitarrharmonier i samspel ger en härlig scendramaturgi där man hålls i ovisshet om vad som skall hända under nästa låt. Det är proffsigt, på gränsen till perfektionistiskt och ger känslan av att Maxïmo Park är ett band som vet hur publiken smörjas för att få till en finfin lubrikation mellan fötter och golv. Önskan om att få höra ”Brain Cells” blir dock enbart en förhoppning men vad gör väl det då de sista två låtarna spenderades med att leta upp var skor och sockor tog i vägen. Detta är inte bara bra, det är tamejfan en av årets topp-tio-spelningar hittills. Där och då vet jag inte vad som skall bräcka Maxïmo Park som bästa Reeperbahn Festival 2017-spelning; där och då hade heller inte festivalledningen släppt fredagens två hemliga akter – Liam Gallagher samt Death From Above 1979.

FOTOGRAF: Wiebke Grunhold

Alice Merton, Docks (Hamburg)
Thursday 21/9/2017

Alice Merton, Docks (Hamburg)
Thursday 21/9/2017

Alice Merton, Docks (Hamburg)
Thursday 21/9/2017

Alice Merton, Docks
Thursday 21/9/2017

Maxïmo Park, Docks (Hamburg)
Thursday 21/9/2017

Maxïmo Park, Docks (Hamburg)
Thursday 21/9/2017

Maxïmo Park, Docks (Hamburg)
Thursday 21/9/2017

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras