Dekadens? I allra högsta grad. Märkligt? Nej. Vi snackar en första runda vid Reeperbahn Festival i Hamburg, en sjuhelvetesversion av Stay Out West med 59 klubbar och 77 scener blandade i en gigantisk tysk surkålssoppa av musikaliska genrer.

Första kvällen av Reeperbahn Festival är primärt en pre-festivaldag med färre band än under övriga dagar samt band som fortfarande väntar på någon form av genombrott. Sålunda planerades redan tidigt att kvällen skulle handla om att orientera sig bland det enorma antalet klubbar och scener som resterande dagar annars skulle kräva avancerad mental kartkunskap samt en logistisk förmåga som skulle leda till en chefsposition på PostNord. En kvarts resa från Borgweg och man landar direkt utanför the Festival Village vid St Paulis u-bahnstation; därefter är det bara att påbörja travandet ner för Reeperbahn för att lokalisera och markera ut viktiga klubbar inför kommande dagar.

Det är knappast en debutpromenad ner för Reeperbahn, ett flertal tillfällen i början av 2000-talet spenderades vid framförallt minimal techno-klubben The Golden Pudel, men blandningen av dekadens, svulstighet, turistfälla, udda personligheter och dofter som kräver två paket Vicks VapoRub för att kunna utstås skapar alltid en freakshowkänsla – det går aldrig att vara förberedd. Onsdagskvällen är dock ovanligt lugn och präglas av det lokala klientelet uppblandat med en och annan guidad turistgrupp som illvilligt försöker lockas in av inkastare till hak som erbjuder ”exotisk dans”. Själv stormar jag rakt ner mot Spielbudenplatz för att inleda kvällen med en weissbier och hittar direkt två av de viktigaste klubbarna, Docks och Klubhaus St. Pauli, dessutom vägg-i-vägg med varandra. Finfin start, och efter att ha lokaliserat ytterligare tre spelhak på 20 minuter infinner sig känslan ”detta kommer att gå oerhört lätt” uppblandat med det återkommande mantrat ”vad kan gå fel” (allt går fel, alltid).  Där och då överges också planen att dra sig hem i tid för jobbets skull dagen efter; istället gnager ett mantra som en enveten amerikansk polare upprepat dagligen i en vecka ”you have to see First Hate”. När man dessutom står utanför Molotow, funderar över vilket band som skall lira och ser i app:en att just First Hate skall gå på scen en halvtimme senare lämnas planen om tidig uppgång.

Den tidiga ankomsten medger dock möjligheten att se avslutningen av Kid Francescoli i Molotows Skybar, och trappan upp är i stort sett blockerad av folk som vill få en glimt av electroindiepopsnören från Frankrike. Har knappt hört en låt innan sista – och enda? – dängan ”Blow Up” drar loss. Kul? Nej. Dock fyller de den lilla lokalen med folk varför det bör finnas ett gäng som inte håller med i beskrivningen. En kort väntan senare går First Hate på scen i den stora lokalen.

Köpenhamnsbaserade First Hate är en trevlig, ny bekantskap som hittades i samband med årets Roskildefestival där de lirade en av pre-festivaldagarna på en av påläggskalvsscenerna. Roskildeminnet är dock något höljt i dunkel, möjligtvis pga tröttkördheten som kommer av för lite sömn. Vi snackar två unga pojkar, knappt över 20årsstrecket, med en energi som följer av en ålder där varje lem och led fortfarande är hela. Joakim Nørgaard och Anton Falck producerar rejält 80talsklingande synthpop vilken förstärks ordentligt av Falcks karaktäristiska sångstil av bästa synthpopsnitt – en riktigt fräsch 2000tals-kopia av sångare som Clive Farrington (When in Rome), Mark Hollis (Talk Talk) eller Roland Orzabal (Tears For Fears). Sången låter dessutom lustigt nog klart bättre live än på platta. Redan från start lägger Falck i högsta växeln och drar igång ett scenaerobiskt nummer i stil med Future Islands sångare Samuel Herring. Fantastiskt! Lokalen fylls också snabbt upp och snart befinner man sig inklämd mellan en korpulent herre som gnager på en currywurst samt en motorcykelknutte med överarmar som påminner om mina lår. Utgångsläget för att käfta var därmed riktigt dåligt och resten av spelningen får avnjutas under tämligen bedrövliga förhållanden. Turligt nog verkar knutten ha felparkerat HD:n och försvinner i samband med några att de personliga favoriterna, ”A Prayer for the Unemployed” samt ”Copenhagen”, varav sistnämnda inte är en hyllning till hemstaden utan till sångarens gamla lya får vi lära oss. Efter ett antal crossfit-övningar börjar även Falck se sliten ut och temperaturen i lokalen når nivån där t-shirten börjar limmas fast mot överkroppen. Efter ”Girls in the Club” och ”The One” tar åldern ut sin rätt och siktet ställs in på hemresa redan runt halv elva-snåret.

Första kvällen ger dock mersmak tack vare First Hate och väl hemma skickas ett välförtjänt tack till den påstridiga amerikanska polaren, Dave. Fett tack för tipset!

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras