Besvikelsen efter att inte ha kommit in på Death From Above’s spelning natten innan förstärktes omgående under morgonen när en hel tallrik filmjölk landade i knät. Enough is enough. Dock får jag en snabb påminnelse om att kvällen innehåller ett band som varit på ”att-se”-listan i nästan sex år – Portugal. The Man. Sista kvällen vid Reeperbahn Festival kom att innehålla både nya bekantskaper, överraskningar samt en rejäl bandbesvikelse.

En osedvanligt vilosam förmiddag med strosande i stadsdelen Winterhude och ett antal koppar blaskigt tyskt kaffe gav rejäl energi inför kvällen. Initialt var idén att ta sig iväg till en förmiddagsspelning med INHEAVEN – gårdagens trevliga överraskning som hade en ny halvtimmesmöjlighet att visa upp sig – men vädret satte istället fart på benen till sjön Alster istället och mer blaskkaffe.

Dagen till ära parades jag ihop med en lokal indiepopdam som visade sig ha god koll på det mesta inom indiepop/-rock och som dessutom kunde köra en historisk guidning av klubblivet i Hamburg, med start från början av 90talet (det visade sig senare att vi varit på samma spelning ’96). Framförallt var dagens sällskap synnerligen kunnig vad det gäller Portugal. The Man och vi kom snabbt överens om att ”In The Mountain In The Cloud” från 2011 är ett musikaliskt mästerverk och deras klar bästa platta.

Kvällen börjar dock med brittiska Everything Everything på den trevliga klubben Uebel & Gefärlich i der Bunker, en gammal betongbunker med anor från andra världskriget och ca tio våningar hög som också inhyser klubben Terrace Hill två våningar upp från Uebel. Vis av erfarenhet från gårdagen drar vi oss dit 40min i förväg men möter en gigantisk kö och frustrationen över att behöva vänta leder till ett par välriktade telefonsamtal. Fem minuter senare tar vi oss in genom en bakdörr på bunkern och vidare mot klubben med hjälp av en personalhiss. Tjänster och gentjänster.
Efter att ha sett Everything Everything som förband till The Joy Formidable förra året fastnade minnet av ett riktigt trevligt liveband på näthinnan. På platta är det dock ojämnt men vissa band kan kompensera med bra liveshower. Everything Everything faller inom samma indiepopkategori som bl.a. Foals och Django Django dock med svagare album i bagaget. Dock kompenserar de genom två fantastiska scenpersonligheter i sångaren Jonathan Higgins och gitarristen Jeremy Pritchard vars samspel är förbluffande bra. Få indieband klarar stämsång så som Higgins and Pritchard och Higgins fantastiskt rika stämma tar sig emellanåt upp i falsett utan några som helst sprickor i rösten. Lokalen är fylld till bristningsgränsen av unga damer och herrar – uppskattningsvis mellan 600-700 pers – utan minsta utrymme till grannen; den unga damen bredvid mig låter dock fotografen låna hennes huvud som kamerastativ för ett par låtar, för att överhuvudtaget ge en möjlighet att plåta. När ”Cough Cough” och ”Regret” körs av redan i början av spelningen börjar dessutom den ungdomliga publiken studsa i takt till musiken och själv ångrar jag valet av en ljusgrå t-shirt som nu har övergått till fläckvis svartgrå. Istället blir det värre när ”Distant Past” och ”No Reptiles” får igång studsandet till sanslösa nivåer med följden att man sneglar mot merch:en för att kunna köpa en hyfsat torr tröja när spelningen är över. Mellansnacket må inte hålla hög kvalitet samt att låtmaterialet är något ojämnt men bandets framtoning på scen väger upp och ger Everything Everything ett klart överbetyg, mycket tack vare en fanatisk tonårspublik.

Efter spelningen blir det en visit till bunkerns takterass för att svalna av och varva ner innan tanken är att bege sig ner mot Docks och Portugal. The Man, men en snabb övertalning senare står vi kvar på samma klubb och spanar in Solstafír som enligt egen utsago lirar post metal/shoegaze metal. Begreppet shoegaze lockar alltid dock har jag en tidigare Solstafír-spelning i minnet från Göteborg 2016 och det var knappast något som imponerade eller lät det minsta shoegaze, möjligtvis bitar av postrock. Publikskiftet är också tydligt och de fjuniga tonåringarna har bytts ut mot ett större gäng långhåriga, skäggiga och korpulenta män runt 35årsåldern som inte alls har samma energi i benen som Everything Everything’s fans. För en oinvigd och helt ointresserad post metal-snubbe som mig är det bara tråkigt men pilsnern är åtminstone billig – 3€ – och eftersom den tyska vännen som propsade på att stanna kvar tröttnar efter 30 minuter så finner vi oss ändå relativt snart på väg mot Reeperbahn igen.

Väl utanför Docks 50 minuter innan Portugal. The Man skall gå på scen ser vi festivalens längsta kö. För att göra en liknelse för en Göteborgs-bo så vore det som att dra upp en linje av folk – tre man i bredd – mellan Pusterviks entré till Ölstugan Tullen på Andra Långgatan utan någon som helst överdrift. Turligt nog ger presspasset tillträde till en separat kö med enbart fyra personer i kö vilket ger en säker entrétillgång men för övriga i entouraget är det uteslutet att ta sig in och de försvinner istället iväg till en annan lokal.

Väntan efter Alaska-baserade Portugal. The Man är över! Äntligen finns möjligheten att ta del av ett band som knappt synts till på en svensk scen tidigare. Senaste plattan, ”Woodstock”, må vara totalt ointressant men plattorna innan dess som tidigare nämnda ”In The Mountain In The Cloud” samt ”Evil Friends”, är två riktigt finfina samlingar låtar. Och självklart övergår förväntan omgående i total besvikelse. En enorm digital backdrop som ger känslan av att titta på ett progressivt rockband från 1970-talet, inget frontljus utan ett band i totalmörker samt, för mig, oförståeligt många coverlåtar av ett band som har ett fantastiskt rikt egenproducerat material. De två första låtarna utgörs av Metallicas ”For Whom the Bell Tolls” och Pink Floyds ”Another Brick in the Wall”. Därtill kör man någon form av potpurri av de flesta låtarna varför personliga favoriter som ”So American”, ”Once Was One” och ”So Young” dyker upp i förvillande mixar som utmynnar i total destruktion av något som annars är satans så bra. Den för kvällen nya bekantskapen tillika Portugal. The Man-proffset med tre tidigare spelningar i bagaget har fortfarande inte stängt munnen efter sjätte låten utan ser helt chockad ut. Efter låt åtta låter hon meddela att det är en chockerande konstig spelning (och då hade hon sett samma band ett halvår tidigare på en liten scen i Hamburg); efteråt blir det ett bottenbetyg. När dessutom ”Don’t Look Back in Anger” dyker upp som tredje sista låten är det nog och vi börjar redan nu dra på oss jackorna.

Efteråt är det svårt att vara nöjd då inget passade in. Dåligt val av scensetting som inte funkar med musikgenren, ljussättningen, låtvalet, bandets framtoning av att vilja gömma sig på scenen etc. – det var bara märkligt. Förutsättningarna på Docks är annars optimala med bra ljud, juste ljusutrustning samt hög scen varför alla lätt kan se spelningen, även om du skulle sitta ner (av någon anledning), men Portugal. The Man tar inte chansen att nyttja lokalens fördelar på något sätt. Frågan är om det inte är bättre att bara lyssna på plattorna.

För att ge sig på ett försök att summera intrycken från Reeperbahn Festival så kan en bra start vara tipset om att planera sina spelningar. Klubbarna ligger förvisso relativt tätt intill varandra, även de som innebär en kort promenad bort från Reeperbahn, men möjligheten att ta sig in på olika klubbar är sannerligen begränsat. De små scenerna medger klart bättre möjligheter att komma och gå som man vill men de etablerade banden kräver ett ställningstagande om lokalval tidigt – eller så får du helt enkelt chansa. Stämningen är dock fantastiskt trevlig runt Reeperbahn. De kryllar av folk som kryssar mellan lokalerna, uppblandat med pensionärsgrupperna som guidas i någon form av stadsvandring tillsammans med klientelet som söker exotiska dansuppvisningar; det är en klart rekommenderbar tillställning. Än mer intressant är valet att till majoriteten satsa på små upcoming-band med någon EP eller möjligtvis ett album i bagaget. Det är svårt för band av sådan storlek av få bra exponeringstid inför större publik men under Reeperbahn Festival har de troligtvis fått chansen att spela inför sin största publik någonsin. Något som svenska festivaler skulle kunna ta efter, dvs. att börja promota svenska småband igen? Matubudet är som brukligt i Tyskland; köttkostcirkeln finns i fyra versioner dock utan att tulla på den veganska kosten. Pilsner finns till rimliga priser men man får se upp med praktikantbartenders som blandar drinkar och sparar på slödrickat. Kommer vi tillbaka nästa år? Ja, för bövelen! Det var en finfin upplevelse. Dock skall det planeras bättre till nästa år.

FOTOGRAF: Wiebke Grunhold

Everything Everything, Uebel & Gefärlich (Hamburg)
Saturday 23/9/2017

Everything Everything, Uebel & Gefärlich (Hamburg)
Saturday 23/9/2017

Everything Everything, Uebel & Gefärlich (Hamburg)
Saturday 23/9/2017

Everything Everything, Uebel & Gefärlich (Hamburg)
Saturday 23/9/2017

Solstafír, Uebel & Gefärlich (Hamburg)
Saturday 23/9/2017

Solstafír, Uebel & Gefärlich (Hamburg)
Saturday 23/9/2017

Portugal. The Man, Docks (Hamburg)
Saturday 23/9/2017

Portugal. The Man, Docks (Hamburg)
Saturday 23/9/2017

Portugal. The Man, Docks (Hamburg)
Saturday 23/9/2017

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras