Fredagsmorgonen inleds med bombnyheten att Liam Gallagher samt Death From Above 1979 – med årets album i bagaget – skall genomföra överraskningsspelningar under kvällen. Vad kan gå fel på dag tre av Reeperbahn Festival?

Dagen börjar dock med en lång promenad runt Elbe för att få en rejäl dos tysk industrisot ner i lungorna. Det som började som en förkylning har troligtvis övergått till ett KOL-liknande symtom. Samtidigt rasar dagens rejäla överraskning in via festivalappen; Death From Above 1979 skall köra ett hemligt gig på Molotow kl.01.40 och genast dras strategin för kvällen upp för att hinna med. Schemat är dock inte supertajt, kollisioner medför att det återigen enbart hinns med tre band innan den hemliga spelningen. På så sätt finns en tydlig liknelse mellan Stay Out West och Reeperbahn Festival då bandkollisionerna är många och möjligheten att ta sig in på de större klubbarna är obefintliga efter en viss tidpunkt. Lärdomen får bli att det helt är enkelt enklare att stanna vid en och samma klubb under hela kvällen.

Först på bandlistan står de Londonbaserade ungtupparna INHEAVEN som i början av september släppte ett självbetitlat debutalbum i rökande indierockanda. Spelningsformatet är därmed av förklarliga skäl anpassat till det relativt begränsade material bandet har hunnit med att producera varför speltiden enbart sträcker sig över 40 minuter. Grüner Jäger är dock en perfekt lokal för ett relativt okänt band att debutera i. Litet, skitet, kaklade väggar (med hänvisning till klientelet som brukar hänga här) men, som med många andra tyska klubbar, en innergård som är tre gånger så stor som själva klubblokalen. Utan att få läsarna att göra några lustiga associationer så uppstår alltid för egen del en hemkänsla vid besök i denna typ av spellokaler. Redan från start, med introlåten ”Baby’s Alright”, tydliggörs ett finfint samspel mellan Chloe Little (bas/sång) och James Taylor (gitarr/sång). Båda blir tydliga frontfigurer eftersom de delar på mickjobbet emedan den andra gitarristen, Jake Lucas, samt trummisen Joe Lazarus – som brukligt med trummisar – får finna sig i bakgrunden. Både Little och Taylor har stora repertoarer av inövade rockposer – Little hittar tydligt sin förebild i PJ Harvey medan Taylor har kombinerat element från ett antal hårdrocksgitarrister sammanfört i en silverpaljettväst. Det är skitigt, det är bra och det är riktigt stökigt debutband. När sedan ”Treats” och den helt fantastiska ”Regeneration” dyker upp drabbas lokalen av ett lätt jordskalv. ”Treats” är dessutom en bullrig blandning av lika delar Pixies, Nirvana och Smashing Pumpkins och skapar ett enormt tryck i publikmassan. Själv får jag ta stöd och hålla upp Littles mickstativ så hon kan sjunga, samtidigt som kroppen måste bredas ut för att hålla massorna i schack; scenvaktsjobbet kommer aldrig bli min grej. På de kaklade väggarna rinner numera kondenserad vattenånga som bildats av den enorma värme skapad av att ha tryckt in 200 personer i en lokal avsedd för 100. Det är upplyftande ungdomsrebelliskt samtidigt som reinkarnationen av 90talets stora stökrocksband från grunge- och shoegazescenen återfinns i de musikaliska influenserna. Har du inte köpt plattan än gör det NU, har du inte sett en spelning så är det dags; INHEAVEN ger hopp om en våg av riktigt bra nya och unga indierockband.

En snabb tur ner till Reeperbahn igen – Grüner Jäger är lokaliserad ca 500m bort – och en snabböl innan två relativt okända band står på listan. Det är dock slående hur mycket folk som befinner sig på Reeperbahn och köerna in till klubbarna är numera hundratals meter långa. Många klubbar stänger också riktigt dörren långt innan köerna betats av till hälften vilket återigen förstärker idén om att det gäller att hålla sig till en klubb alternativt enbart ta sig runt till småkonserterna (även dessa var dock välbesökta då folk som inte kom in på klubbar ville ha något att göra).

Kanadensiska Dear Rouge på klubb Kukuun i Klubhaus St. Pauli låter spännande på platta och drivs framåt av det äkta paret Drew och Danielle McTaggart. Musikaliskt är det mycket 80talspopinfluenser blandat med modern electropop dock med något unikt i soundet. Debutplattan ”Black to Gold” från 2015 bör avlyssnas av alla som har en fot i den elektroniska popvärlden. För egen del går det musikaliskt i rätt nedstigande led från synthpopsplattorna inköpta under 80talet och som samlar damm i hyllan hemma – goda förutsättningar för en bra spelning. De inledande spåren ”Tounges” och ”Black to Gold” slår in öppna dörrar med tanke på att dessa är de två bästa låtarna från plattan. Publiken har dock inte fattat något alls och trots att Danielle går loss i samma Friskis & Svettis-stil som Alice in Videoland-Toril verkar publiken har frusit fast pilsnern i handen. Livemässigt är det riktigt trevligt och kompmusikerna är fantastiska. Killen som växlar mellan synthar och bas är troligtvis konsertens behållning då han har en egen show bredvid bandet. Spelningen hinner dock knappt börja innan den är över. De små klubbspelningarna medger enbart 30min-slot:ar och banden får hitta ett sätt att maximera upplevelsen redan från start. Dear Rouge lyckas bra och skall ha en eloge för att orka med en riktigt trist publik; publiken får klart underkänt.

Kvällens nästa spelning äger rum en våning ner, återigen på Sommersalon. Schweiziska enmansbandet Crimer är ett spännande band utifrån den enda EP som har släppts hittills. Om Dear Rouge flirtar med 80talets elektropopsinfluenser skäms inte Alexander Frei alls för att medge att det är synhtpopen som är basen i Crimers kompositioner. Det blir dock inte alls särskilt kul på scen. En snubbe i vit polo med trummaskin och gitarr. Redan efter en låt börjar det gäspas från flera håll och i tredje låten börjar folk att lämna. Det är inte dåligt – låtar som ”Brotherlove” och ”Bad Face” funkar ännu bättre live än på platta – men scenuttrycket skulle hjälpas mycket av att ha kompmusiker med sig. Få enmansband kan fylla en scen själva och inte ens lilla Sommersalon kan krympas till det utrymme som Crimer kräver. Något trött lämnas haket därför redan i femte låten för att ansluta till ett lokalt tyskt entourage, dock plingar telefonen illavarslande ofta med flash:en att en av polarna i entouraget blivit påkörd av en taxi och sitter i väntrummet till sjukhuset för att kolla om allt är helt på kroppen. En WhatsApp-bild över en sönderskrapad polare med en stor pilsner i handen ger dock känslan av att allt är bra (och så var det).

Därmed travas det direkt mot Molotow redan vid midnatt för att ta sig in inför Death From Above’s spelning två timmar senare – vilket tydligen fler hade tänkt på. Haket hade satt lapp på luckan och påtalade att det knappast kommer uppstå plats under resterande delen av kvällen.
Bara att vända hemåt med andra ord och invänta sista festivaldagen.

FOTOGRAF: Wiebke Grunhold

INHEAVEN, Grüner Jäger (Hamburg)Friday 22/9/2017

INHEAVEN, Grüner Jäger (Hamburg)
Friday 22/9/2017

INHEAVEN, Grüner Jäger (Hamburg)
Friday 22/9/2017

INHEAVEN, Grüner Jäger (Hamburg)
Friday 22/9/2017

INHEAVEN, Grüner Jäger (Hamburg)
Friday 22/9/2017

Dear Rouge, Kukuun (Hamburg)
Friday 22/9/2017

Dear Rouge, Kukuun (Hamburg)
Friday 22/9/2017

Dear Rouge, Kukuun (Hamburg)
Friday 22/9/2017

Dear Rouge, Kukuun (Hamburg)
Friday 22/9/2017

Dear Rouge, Kukuun (Hamburg)
Friday 22/9/2017

Crimer, Sommersalon (Hamburg)
Friday 22/9/2017

Crimer, Sommersalon (Hamburg)
Friday 22/9/2017

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras