Snacka om att vakna upp något konfunderad! Kvällen slutade i någon form av klubbkalas men vägen hem och de nattliga eskapaderna i övrigt är höljt i dunkel, men av något skäl vaknade jag upp med känslan av att det var en förbaskat bra kväll.

Den sista dagen av Reeperbahn Festival 2018 kom att starta något tröttkört men slutade inte förrän efter en fantastisk spelning av Part-Time Friends runt tvåtiden på natten.

*****

För första gången under festivalen var det ingen stress på morgonen, åtminstone inte för Drefvet. Messed!Up gav sig iväg tidigt för att intervjua The Slow Readers Club medan vi strosade ner på stan för att inta en långt frukostbuffé på Café Stark. Därefter blev det en obligatorisk promenad genom Elbtunnel med medhavd kaffe, en timmes vilande på andra sidan Elbe och därefter lunchbuffé. Schemat var nämligen helt tomt fram till att The Slow Readers Club skulle lira på Uebel & Gefährlich under tidig kväll och då passar man på att turista i Hamburg så gott det går; det finns nämligen inte supermycket att titta på.

Efter ett par timmar i parken Planten Um Blomen så hittade vi ner till Uebel hyfsat tidigt och tog ett par öl för att slöstarta kvällen. Tre öl senare så kom TSRC på scen anförda av frontmannen Aaron Starkie.

Tidigare i våras släppte de sitt tredje album ”Build A Tower” som också kom att bli deras genombrott. Manchesterbandet har haft förvånansvärt svårt att nå ut med sina två tidigare album men med det nya albumet, släppt på indie-kreddiga bolaget Modern Sky UK, så har de skapat en egen variant av Editors elektroniska sound men med mycket starkare låtamaterial – och framgångarna har inte låtit vänta på sig. Spelningen vid RBF18 var en del i lansera bandet i övrigt Europa och med tanke på Editors framgångar i Tyskland är det en mycket bra strategi att försöka etablera sig här också.

Spelningen är formidabel och Aaron Starkie har precis den karisma som en sångare behöver ha för att få med sig publiken. Ett smockfullt Uebel & Gefährlich responderar omgående och det går inte säga annat än att det första steget mot att slå igenom i övriga Europa har tagits.

Efter spelningen var planen att ta med Messed!Up för att spana in Pale Honey på Grüner Jäger men de valde att stanna kvar varför vi spatserade iväg de 300 metrarna bort till en av Hamburgs minsta klubbar på egen hand. Och det var sannerligen ingen plats alls inne på klubben.

Redan förra året blev vi varse om hur varmt det kan bli på Grüner Jäger i samband med InHeaven’s spelning och Pale Honey-giget tangerar troligtvis temperaturen från föregående år. Fukten börjar rinna på de kaklade väggarna och bastukänslan infann sig relativt snabbt; för egen del blev det för mycket men jag hade också en hyfsat färsk spelning med Pale Honey i minnet, från Roskildefestivalen några månader tidigare.

Värmeslaget tog oss ner till Café Stark – det var relativt kyligt ute – och vi satte oss ner med ett par stora koppar kaffe för att invänta Part-Time Friends spelning någon timme senare, på Molotow.

Part-Time Friends hade en enormt stor hit för några år sedan med ”Art Counter” som boostades rejält av att den användes in en Citroen-reklam i Frankrike. Därmed fick man ett ett nationellt genombrott. Men det större internationella genombrottet kom med årets singel, ”Street And Stories”, och albumet ”Born To Try”. Tydligen var ”Street And Stories” något de bara ”slängde ihop” på två timmar i en paus när de spelade in plattan – och som kom att bli deras i särklass mest streamade låt på Spotify. Supersöt tuggummi-pop när det är som bäst!

Spelningen är också oerhört bra och riktigt tajt. Många gånger inom indiepop- och indierockvärlden får man ha överseende med bristande skicklighet till förmån för bra låtar men Part-Time Friends har både och. ”Hurricane” och ”Art Counter” får igång folket ordentligt, vilket inte är helt enkelt då många är trötta efter fyra dagar av spelningar (detta var en av festivalens sista spelningar). Men inget slår frenesin när ”Street And Stories” går av stapeln.

Det flippar ur totalt, även på scen. Den inhyrda keyboardisten snurrar in sig laptopkabeln, sliter ner laptop:en på golvet och slår ut det elektroniska backtracket samtidigt som keyboardstativet fäller ihop sig självt och slänger ner en femton kilo tung synth i golvet. Hur man löser det? Man plockar upp synthen och använder den som keytar resten av låten trots att det inte finns axelband eller något annat sätt att hålla den på än med ren skär (vilje-) styrka. Publiken älskade det! Fantatisk avslutning på festivalen!

Medan Messed!Up-folket möter upp bandet för en intervju så slår vi oss ner i baren för en sista öl och försöker summera vad som har hänt – för voi har haft årets trevligaste festivaltillställning, tveklöst.

Vi kommer definitivt att återkomma nästa år och vi kommer definitivt att försöka samarbeta med Messed!Up igen (tack för sovplatser!). Det måste också påpekas hur välorganiserad festivalen är och hur bra klubbarna löser det. Vi pratade med Fenja som är en del av Molotow’s team och även om hon kanske inte höll med på alla punkter så tillstår hon att det är kul att göra.

Ses nästa år!

Om skribenten

Dick Magnusson

Energiforskare med förflutet som bandbokare i Klubb Din Mamma och (troligtvis/tyvärr?) ägare av Sveriges största Placebo-skivsamling.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras