Att gå till sängs vid sexsnåret på morgonen samtidigt som knatten hemma studsar upp för att förbereda sig för skolan är ingen start på dagen som jag rekommenderar någon att ta efter och både jag och fotografen pustade ut när en av dagens intervjuer ställdes in då bandet var försenade till Hamburg. Istället hakade vi på till Jolly Roger när Messed!Up skulle intervjua grundarna till Audiolith Records – gratis pilsner och tyskt musiknätverkade var precis vad som behövdes.

Det var också dagen då nätverkande och ölträffar innebar att vi knappt åt något alls vilket slutade med ett vansinnesfrosseri med asiatisk buffé

*****

Jolly Roger är förträffligt lokaliserad i anslutning till Millerntor Arena där, enligt de flesta vi pratade med, Hamburg’s bästa fotbolldlag FC St. Pauli lirar sina hemmamatcher. Vi är dock inga stora fotbollsfantaster och håller oss borta från den typen av diskussioner då det också kan medföra att folk blir osedvanligt upphetsade för att man har fel sympatier. Jag har aldrig hört någon få stryk för att man lyssnar på fel punkband. Kul att få prata med lokala skivbolag också.

Med bara ett par timmar sömn i kroppen utan frukost och ingen mat när klockan slog ett och Messed!Up-folket försvann till en intervju så hittade vi en snabbratwurst på vägen för att få i oss någon form av energi. Lyckligtvis fanns ett asiatiskt buffébord runt knuten och efter att ha tillbringar en och en halv timme på haket inträdde den berömda dagen-efter-tröttheten – men det fanns vare sig tid eller utrymme för detta. Hittade en kiosk och två öl senare var vi i form för dagen.

Jag och fotografen lommande iväg mot headCRASH efter att ha fått en inbjudan av Factory PR Agency och turligt nog fanns det fria drinkar innan kvällens CEEntralparty startade, en kväll med band från Östeuropa.

Och satans vad varmt det var! De första två dagarna av festivalen har bjudit på fantastiskt sensommarväder och det var fantastiskt skönt att spatsera mellan klubbarna på Reeperbahn, dock är inte alla klubbar utrustade med AC och definitivt inte headCRASH – vi snackar 35-gradig värme. Med folk packade i lokalen blev det ännu varmare ju längre kvällen led och för egen del var det omöjligt att stå ut mer än 4-5 låtar innan man fick gå ut och ta en paus med en kall öl.

Moskva-baserade Pompeya har jag lyssnat på i några år och de öppnade kvällen med sin lättsmälta indiepop med inspiration av sjuttiotalsfunk och åttiotalets new wave-prylar. Just under Pompeya var det relativt glest i publiken, inte ens i närheten av hur packat det kom att bli när nästa band, Dope Calypso, gick på scenen. Det är så som Reeperbahn Festival kommer till uttryck: det finns alltid ett annat band runt hörnet och om de har en större fanbase i Tyskland så går folk dit, vilket drabbade Pompeya.

Det var också svensk musikkväll precis bredvid headCRASH, på Pooca Bar, där Westside Music Sweden höll hov med flera band. Tanken var att spana in Göteborgsbaserade Easy October och väl i lokalen var vi ensamma till en början, en kvart innan spelning. Då begås ett klassiskt misstag; ”låt oss gå ut från bastun och ta en öl” föreslår jag. Femton minuter senare går det inte ens att öppna bardörrarna till Pooca Bar eftersom det är superpackat. På något sätt hittar dock fotografen in och lyckas plåta hela spelningen – imponerande.

Medan fotografen stannar kvar passar jag på att ta en paus. Det fanns inget spännande i schemat innan Stereo Honey skulle lira på Kaiserkeller under Grosse Freiheit. Varför inte passa på att äta ännu en gång? Efter detta träffade jag inte fotografen förrän dagen efter men sprang på Messed!Up’s fotograf nere i Kaiserkeller. Med fyrtio klubbar och sextio scener är det omöjligt att har gemensamma scheman och utöver intervjuer och de band vi kommit överens om att covra så skiljer sig mycket åt i smak.

Stereo Honey är ett hyfsat nytt, ungt, falsettsjungande brittiskt indierockband och damen på hemmaplan kan exempelvis inte sluta nynna på ”Angel”. I Storbritannien är de på ”Bands to watch”-listan i år vilket torde hjälpa dom ut på åtminstone en lokal turné och några supportaktsspelningar. Själv har jag lyssnat på Stereo Honey sedan de släppte EP:n ”Monuments” förra året innehållandes redan nämnda ”Angel” samt fantastiska ”Through the Dark”. Ett unikt indierocksound främst pga sångaren Pete Restrick’s falsettsång. Självklart tror man inte att det kan funkar live; på skiva är en sak när man haft tid att förbereda sig i studio, live något annat – men det är grymt starka sånginsatser live.

Restrick är också en fantastisk scenpersonlighet och övriga i bandet framstår som statister. Problemet är den ojämna låtkvalitén, ett vanligt dilemma för många nya band som gjort låtar över tid och där man tydligt kan höra att nyare låtar har en helt annan kvalitet än de gamla, men de gamla behövs för att fylla ut setlist:en. Dock, med indierocktraditionen i blodet i indierockens hemland Storbritannien så är jag rätt säker på att vi får se ett riktigt bra debutalbum i sinom tid. Låtarna finns redan nu och de behöver bara lägga till ett par nya guldkorn för att albumet ska bli riktigt bra.

Glädjen när spelningen var över bestod i en kombination av en mycket bra spelning och att äntligen få sova – men jag hade helt missat att danska Kellermensch blivit bokade i sista sekunden, ett av mina favoritband.

Jag har varit ett stort fan sedan deras självbetitlade debutalbum 2006 och efter ett antal fantastiska spelningar på Roskildefestivalen. När väl den andra plattan, ”Goliath” dök upp nio år senare, 2017, befästes bara bilden av ett band som står för kvalitet. 

Det är svårt att beskriva Kellermensch eftersom det är lika mycket en visuell upplevelse som en musikalisk. Frontmannen Sebastian Wolff är alltid i sin egen bubbla på scen, okontaktbar och i det närmaste besatt av sångtexterna han väser fram. Gitarrer slängs ofta över scenen, mikstativ demoleras och större delen av tiden sitter han på knäna och spelar eller står på bardisken.

Kellermensch är därtill ett niomannaband och intressant i sammanhanget är att Reeperbahn Festival bokat in dom på Häkken, en scen som även är för liten för en trio. Följaktligen placeras orgeln på golvet samt att bassisten Claudio med sin säregna stil vandrar fram och tillbaka framför scenen. Spektakel är ett bra ord för att beskriva spelningen. Organisten tjänstgör även som andre sångare och framförallt growlare, därav svårigheten att beskriva hur de låter musikaliskt och framstår visuellt. Tänk en stor cirkus av personligheter, något av en karnival.

Spelningen är dock helt sagolikt bra från inledande ”Moribound Town” till sista låten där Wolff står på bardisken och väser fram ord som är obegripliga.

Andra dagen är dock slut och det finns helt enkelt ingen energi kvar för något mer. Vi möter upp vår värdinna som plockar oss till lyan strax bakom Docks – centralt och bra – och det tar bara några sekunder innan John Blund kommer på besök.

Om skribenten

Dick Magnusson

Energiforskare med förflutet som bandbokare i Klubb Din Mamma och (troligtvis/tyvärr?) ägare av Sveriges största Placebo-skivsamling.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras