Äntligen tillbaka Reeperbahn Festival för andra året i rad och ett år där vi på förhand har mängder med band att spana eftersom vi för första gången lyssnat igenom hela line-up:en. Förra året hamnade vi på festivalen mer eller mindre av en slump då vår journalist precis förberedde en flytt till Hamburg och passade på att spana in vad RBF17 hade att erbjuda. Skillnaden då var att vi visste väldigt lite om festivalen i allmänhet och Hamburg i synnerhet och därför troligtvis missade många up-and-coming-akter, ett misstag vi inte tänkte göra om i år.

I år startade allt med helt andra förutsättningar; jag bor i Hamburg sedan ett år tillbaka har vi skapat ett stort nätverk i den lokala musikindustrin och jag har lärt mig den lokala geografin samt hur man snabbast tar sig mellan klubbarna (framförallt vilka klubbar som finns och var de är lokaliserade) till fots, med cykel, med u-bahn, taxi eller till häst.

Vad som också var en stor skillnad var att vi hade planerat intervjuer samt vilka konserter vi skulle covra långt i förväg och vi lyckades klara av två intervjuer samt arton bandfotogallerier och – inte att förglömma – en fantastisk releasepartyfest med Digitalism (dock inte i Reeperbahn Festivals regi) på den klassiska klubben Golden Pudel, med följden att första dagen avslutades kl.06.00 på morgonkvisten efter att ha släpat hem en av Messed!Up Magazine’s – våra kompanjoner i Hamburg – fotografer som fått en och annan vodkashot för mycket.

Dock, låt oss inte gå saker och ting i förväg utan låt oss starta från början av Reeperbahn Festival 2018; detta var dagen som sent ska glömmas med de klart bästa spelningarna och mest spektakulära showerna vi sett på länge med band som The Blue Stones, The Ninth Wave, Bad Nerves och komplett galna Frank Carter-inspirerade Strange Bones.

*****

Som brukligt är det ingen Reeperbahn Festival utan öl och bratwurst på Spielbudenplatz, en centralt placerad ölbordspark mitt framför Docks och St Pauli Klubhaus, en av de största klubbarna på Reeperbahn. Vi hade planerat en start med Messed!Up Magazine-folket men eftersom de flesta av dem är veganer eller vegetarianer och funkar dåligt med den tyska kärleken för köttbaserad kost så passade jag på att vandra ner själv – fotografen var tvungen att ta hand om sin hund – för ett par öl och en bratwurst, för att ansluta till M!UM-folket lite senare (de intervjuade band som tokar och var alltid upptagna).

Efter att fotografen anslutit hakade vi på M!UM till deras första intervju med Strange Bones på Molotow’s bakgård. Molotow, vilket bör nämnas, har blivit något av ett favorittillhåll sedan flytten till Hamburg och har oftast en line-up som är anpassad efter min Spotify-lista.

Strange Bones frontman Bobby Bentham var något av en look-alike till Frank Carter som de också har supportat vid ett par tillfällen hemma i Storbritannien. Fantastiskt trevliga unga pojkar långt från det vansinnesuppträdande de skulle bjuda på senare och en än mer fantastisk och entusiastisk manager i Sophie.

Vis av erfarenhet från förra året så stannade vi kvar på Molotow efter intervjun med tanke på att klubbarna snabbt fylls upp och det är svårt att komma in igen. Man får helt enkelt bestämma sig i förväg vilken klubb som har den bästa line-up:en och stanna eller ha en satans tur och kunna ta sig in på de band man vill se. Dock vet vi från Death From Above’s spelning förra året att ett klubbyte får ödesdigra konsekvenser (där jag fick titta på DFA genom rutan eftersom jag ”bara” skulle se ett annat band på en annan klubb en stund). Det fanns dock mycket att göra mellan banden på Molotow och om man inte ville gå upp i Skybaren så kunde man ta sig ner i källaren och lira Foosball, något som vi på Drefvet praktiserat friskt genom åren (läs våra Way Out West-recensioner från 2017).

Första bandet på scen var The Blue Stones, ett klassiskt tvåmannaset som lirar rock/bluesrock enligt dem själva. Egentligen hade vi tänkt att besöka MNNQNS på headCRASH när The Blue Stones gick på scen men vår fotograf propsade på att vi skulle stanna för att ta en pilsner – och så blev det. Dock, det var inget som vi kom att ångra. Blue Stones frontman Tarek Jafar drar igång med tunga bluesrockriff med rötterna i sjuttiotalet. Låten ”Black Holes (Solid Ground)” är ett stycke historia redan innan de ens har släppt sitt debutalbum.

Jag må ha påpekat mer än en gång att det är oerhört viktigt att ”förkroppsliga” musiken och gestalta den på ett sätt som passar med publikens förväntningar samtidigt som man skapar något unikt. Det är lika viktigt idag som det var på 70-, 80, och 90-talen. Som ni förstår så är det en konst i sig självt att lyckas med detta men Blue Stones har en fantastisk mix av allt och har redan lärt sig att bemästra konsten att uttrycka musiken visuellt. Och Jafar’s personlighet är fantastisk – som besatt av demoner! Blicken och fokuset, och att vara i sin egen bubbla, är slående. In på Spotify och lyssna för bövelen!

Med bara tjugo minuter mellan spelningar finns det knappt tid för att göra något annat än att pusta ut. Man får också avgöra om man vill tillbringa femton minuter i toakön eller plocka in en till öl (vilket oftast innebär att man måste ta sig till toa under spelningen) och vi tog det mogna beslutet att håva in en bricka öl för att hålla upp det goda humöret.

Tjugo minuter senare går The Ninth Wave på scenen på Molotow’s bakgård. Tidigare i år släppte dem skotska trion den fantastiska debut-EP:n ”Never Crave Attention” som vi spelade flitigt på kontoret och vi besökte också deras debut-spelning på Molotow i maj. Det var bra redan då men nu har de fått mycket speltid, främst i Storbritannien och framförallt gjort festivalspelningar, och livemässigt har det gjort enorma framsteg. Det finns en klar hitpotential även om de spelar en typ av ”ljudmatteindierock” som kan uppfattas vara ”för mycket av allt”; lyssna på bara på “Collapsible People”, “Reformation” och “New Kind of Ego”.

Framförallt är det sångaren Haydn Park som gör The Ninth Wave till ett visuellt tilltalande band. Tänk en modern Boy George men som föredrar indierock framför smörig popmusik och med en klassisk röst hämtad från åttiotalet. Med support av bassisten och den andra frontmannen Mille Kidd blir den ett fantastiskt tryck i låtarna. Och som jag påtalade tidigare, de har den bästa trummisen jag har sett på år och da’r!

Tio minuter efter spelningen rör vi oss in mot huvudscenen igen för att spana in Bad Nerves, ett band jag inte hört något alls av i förväg (åtminstone inte något som fastnade) men jävlariminlåda vilken spelning! De startade i 100km/h och fortsatte bara att accelerera! Hade det inte varit för M!UM’s journalist hade jag varit och druckit öl istället.

Det är en rejäl dos punk-inspirerad rock av klassiskt brittiskt snitt men vad som skiljer Bad Nerves från mängden av band, för de kommer fram i mängder varje år, är att de är helt sagolikt bra på scen. Det är Ramones kombinerat med New York Dolls överslätat av ett modernt garagerocksound och frontmannen Bobby Bird både ser ut och rör sig som en ung version av Mick Jagger – fantastisk scenpersonlighet! Någon som vet om Jagger har en okänd son?

Många av låtarna låter likandant eftersom tempot inte förändras överhuvudtaget – det är helt enkelt klassiskt tuta-och-kör – men lyssna på låtar som “Can’t Be Mine” och “Dreaming” så inser du snart att du får svårt att släppa låtarna.

Ytterligare trettio minuter senare var det dags för Strange Bones och förväntningarna var minst sagt höga. Vi har pushat för Blackpool-bandet länge och deras Gallows-liknande spelningar där Bobby Bentham liknar en ung Frank Carter både utseendemässigt men framförallt genom sitt explosiva scenbeteende. Och förväntningarna infriades; det var långt bättre än vad man kan hoppas på.

Bobby Bentham är sällan på scenen efter att första riffet dragits av utan föredrar att vara inne, ovanpå och under publiken större delen av spelningen. Teminologin för att förklara vad som utspelades måste uppfinnas, det går helt enkelt inte att beskriva vad som hände annars. Vi snackar fyra fantastiska musiker som blandar indierock, rock, punk och – hör och häpna – breakbeats. “We the Rats”, “Snakepit”, “Big Sister Is Watching” och den magiska “God Save The Teen” där Bentham får alla att sjunga med i en trallvänlig refräng, är låtar som borde finnas i allas samlingar. Det är helt enkelt omöjligt att beskriva hur bra spelningen var; vi säger bara att ingen får missa en Strange Bones-spelning i framtiden. Frank Carter har fått sin arvtagare (när han väljer att lägga ner).

Klockan är några minuter efter midnatt när Strange Bones går av och för det flesta är kvällen över eftersom den ”riktiga” festivalen börjar först imorgon – första dagen är en warm-up-dag – men för oss andra väntade Digitalism’s releaseparty på Golden Pudel, något som skulle sluta med en kaosartad morgondag och typ trettio minuters sömn. Yeah yeah.

Om skribenten

Dick Magnusson

Energiforskare med förflutet som bandbokare i Klubb Din Mamma och (troligtvis/tyvärr?) ägare av Sveriges största Placebo-skivsamling.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras