En poäng som många drivit långt före mig är vikten av de mindre orterna i utvecklingen av det svenska kulturlivet. Särskilt tydligt har det varit kring den svenska festivalscenen; där storstäderna med något enstaka undantag inte lyckats skapa festivaler som blomstrat och överlevt en längre tid har man tidigare lyckats i Hultsfred, Arvika, Emmaboda och Sölvesborg för att nämna några. De mindre orterna var lika viktiga för att möjliggöra ambitiösa turnéer för etablerade och osignade band, först via folkparkerna och senare via musikföreningar och studentorganisationer.

Teddybears 1994. Foto: Åse Bengtsson Helin

Det är lätt att glömma bort när man från statligt håll promotar det ”Svenska musikundret”, att inget av det hade varit möjligt utan en bredd och gräsrotsinitiativ som skapar en grund för musikskapande att stå på. Utan bredd, ingen topp. Jag är inte först med den tesen heller, men den tåls att återupprepas i oändlighet.

Det är med den bakgrunden vi kan läsa och förstå historien om hur en musikförening i Sandviken växer fram ur ungdomars intresse att göra något musikrelaterat för att göra tillvaron i hemorten mer trivsam, en musikförening som fortfarande lever än idag. Det är dessutom ur Back Beat Bolaget som nationella aktörerna Luger, som idag bland annat arrangerar Way Out West och ägs av Live Nation, bildats. Det är sannerligen en imponerande bedrift.

Union Carbide Production 1987. Foto: Pär Eklund

Författarna Stefan Petrini och Björn Wallsten har på ett grundligt och imponerande sätt lyckats återberätta en historia som kanske inte kan återberättas, för vem minns egentligen allt som skett, minns de rätt (samtidigt är en bra historia roligare att läsa än den exakta sanningen) och går det lägga ihop historierna på ett sätt som går att förstå för en utomstående? Det ska också kommas ihåg att författarna är födda i slutet av 70-talet, båda uppväxta i Sandviken, men de har inte varit med och sett den största delen av denna utveckling med sina egna ögon. Denna typ av historier berättas oftast av någon som var med, men genom att komma in lite från sidan har de genom en stor mängd intervjuer och arkivgrävande kunnat plocka upp många läsvärda anekdoter och händelser, från de tidiga rockbandstävlingarna (med alla, ehum, ”innovativa” bandnamn, eller vad sägs om Lennart Lever, Flämt, Zendrag eller The Snöskotters) via inflyttningen i det gamla ungkarlshotellet med spelningar i det legendariska vardagsrummet, till konflikt med kommunen om möjligheten till en konsertlokal.

Personligen fann jag kapitlet om bildandet av Luger som särskilt intressant, utifrån mitt intresse för musik- och festivalscenen i stort. Det beskrivs hur den stora aktören vuxit från idéer om en turné längs norrlandskusten med bl.a. Billy Bragg sår ett frö till att bli en nationell aktör. De var dessutom tidiga med ”trash metal”-arrangemang och sedan blev de då nationella och internationella storspelare. En parentes, men rolig sådan, är hur författarna med kärlek beskriver hur Luger går från att vara en del av Back Beat Bolaget till att bli mer självständiga med citatet: ”1995 tog de ännu ett litet med påtagligt steg bort från Back Beat Bolaget när Luger flyttade till en egen lokal i Krysset, ovanför dåvarande Intersport”. Det är sannerligen en rätt liten klick som minns Intersports gamla lokal, men det är ett exempel på en väldigt lättsamt och underhållande men likaledes detaljrik bok.

Peter Wahlbeck. Foto: Åse Bengtsson Helin

Boken är snyggt formgiven och det är generöst tilltaget med fotografier, vilket gör det till en mycket bra läsning. Det går att läsa boken från flera perspektiv: för dem som var med är det säkert med ett nostalgiskt skimmer och för oss andra är det en välskriven beskrivning av hur en musikförening skapats, kämpat och överlevt en väldigt omvälvande tid inom musikbranschen. En imponerande bedrift, och ett litet men talande bevis är kanske jag vare sig visste eller trodde att jag någonsin skulle bry mig om Intersports dåvarande lokal i Sandviken!