På tåget upp mot Stockholm läser jag kollegan Håkans ”Den bästa, värsta bild jag aldrig tog”. Samtidigt har jag setlistan från Pearl Jams senaste spelning i Sverige, den redan nu legendariska Globenspelningen 2012, i hörlurarna. Turen i listan har kommit till Black, vemodballadernas urmoder, och det riktigt isar i hjärtat när jag läser Håkans skildring av tragiken på Roskilde år 2000. Jag var inte där, jag hade ännu inte vaknat fullt ut.

Mer om detta uppvaknade strax, först ett förtydligande: Det här är ingen strikt konsertrecension. Det finns andra som skriver sådana bättre än vad jag gör. Det här är mer ett försök till att förklara varför spelningen i Globen 2012 samt kvällens spelning nämns som de bästa spelningar Pearl Jam någonsin har gjort på svensk mark. Jag ska medvetet ta mig vatten över huvudet, leka invecklingsstörd och vara så där infantilt personlig och bångstyrig så det nästan blir jobbigt (och framför allt pretentiöst). Men det bryr jag mig inte om.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Minst sagt. Tillbaka till år 2000. Slutet av året. Uppvuxen på grunge (sen som jag var plockade jag upp ”Nevermind” först efter 1994, undrar hur det kom sig?) hade jag precis gått in i min ”Kurt Cobain, anno 1992”-period. Trasiga jeans, rött långt flåtigt hår, skäggstubb och dusch varannan vecka. Något saknades dock. Ett eget band. Jag tog saken i egna händer. Om jag var Kurt så var min dåvarande vapendragare Jim. Morrison allså. Vi kallade oss för The Nobodies, ett för övrigt väldigt träffande namnval. Polaren hette egentligen Johan, men Christian och Johan lät inte lika häftigt som Kurt och Jim, men i tanken var vi coola! Pearl Jam fanns alltid med i bakgrunden som inspiration, precis som Soundgarden, Alice in Chains och Mudhoney, men länge var det Nirvana som var störst.  Nu hade jag vaknat.

Ingen av oss kunde spela något vidare. Jag hade tagit lektioner i klassisk gitarr men slutade tvärt när jag blev tvingad till att enbart fingerplocka isländska folkvisor och Johan hade inte ens gjort det. Allt vi hade var en skranglig gitarr, en bas med leopardband, varsin stärkare och en sjuhelvetes lust till att föra oväsen. Det räckte ändå långt – vi hade en känsla. Och där har vi nyckeln till alltihop, nyckeln till Globen 2012 och Friends Arena 2014. Vårt band föll ihop så småningom men den starka känslan av samhörighet finns kvar. Jag lämnade sedermera besattheten av Nirvana, förbannad över att Kurt inte kunde hålla ihop sin skit, och gick istället helhjärtat över till Pearl Jam med Eddie Vedder som obestridlig härförare. Är det någon som kan förmedla känsla genom sin röst, genom hela sin närvaro, så är det Eddie. Jag lyssnade sönder ”Ten”, ”Vs.”, ”No Code” och alla andra plattor, allt jag kom över. Tilläggas kan är att jag har extremt svårt att urskilja textrader i låtar. För mig är sången enbart ett ytterligare instrument. Jag vet väldigt sällan vad låtar handlar om, jag vet bara vilken typ av känsla låten genererar inom mig. Och så gott som varje låt med Pearl Jam får något att röra sig djupt där inne i bröstet.

Globen 2012. Första gången jag såg Pearl Jam. Första gången de var i Sverige på 12 år. Jag köpte biljetter (dyra som satan) på Blocket bara dagar innan. Fick sittplats på våningsplan hemisfären, längst upp i den vita golfbollen, men å vilken spelning! Jag har aldrig varit med om en sådan stämning, dessutom kopplad till ett helt koppel av väldigt starka och personliga minnen (såväl glada som mer nedstämda). Jag fick höra Off He Goes som första extranummer, en låt som alltid påminner mig om den avsaknad av fadersgestalt jag kände som barn och tonåring (det är bättre nu, ingen fara på taket).

Friends Arena 2014. Andra gången jag ser Pearl Jam. Självklart gör jag jämförelser mellan spelningarna, medvetet som omedvetet. Nej, kvällen är inte lika elektrisk och magisk som för två år sedan, men det är bra nära. Riktigt nära. Det är början som ställer till det. Fast det börjar ändå bra. När bandet öppnar med Release ställer sig vartenda hårstrå på kroppen sig rakt upp, det går en fysisk rysning genom hela schabraket. ”Det här kommer bli kalas!” hinner jag tänka. Magiskt. Därefter skyller jag lite grand på setlistans komposition och Friends fucking Arena. Det blir lite segt, lite såsigt och lite ihåligt under de kommande två låtarna, varken bandet eller publiken verkar vara riktigt på tårna. Istället för att köra Sometimes som andralåt skulle de givetvis ha bränt av en valfri rackarökare från säg ”Ten” (det kommer förvisso gott om sådana senare också), en sådan manöver hade fått igång såväl band som publik bättre. Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town är ju ingen partystarter heller direkt. Att sedan bränna av Black redan som fjärdelåt känns som rent resursslöseri. Allsången är mäktig men genast gör sig Globen 2012 sig till minnes – där var allsången och känslan snäppet vassare.

När väl Eddie och grabbarna fått upp tempot finns det ingen hejd – jag lutar mig tillbaka på min pensionärsstol (Elderly Man Sitting far to the Side in a Big Stadium) och bara njuter. Stämningen infinner sig ännu en gång, Pearl Jam når ut till precis alla, vare sig man vill eller inte. Samtliga personer inne i Friends Arena har en personlig koppling till bandet, vare sig det handlar om uppväxt, nedväxt, frånväxt eller bara livet i allmänhet. Eddie ger så mycket från scenen, och får tillbaka minst lika mycket, om inte mer, från publiken. Så trots fotbolls-VM, trots Bråvalla, trots sunkigt Arenaljud, är vi fler personer som upplever Pearl Jam-magi än när det begav sig senast: mäktigt och fascinerande är ord som knappt räcker till  för att beskriva fenomenet. De lovar att komma tillbaka om två år igen. Det gör jag också.


Ps. Vill du snabbt och enkelt få din favoritartists senaste spelning som Spotifylista? Spana in The Set Listener, börja med att ladda ner Pearl Jams spelning på Friends Arena!