Det är någon som äter något med vitlök i på den buss jag sitter och skriver detta. Lukten letar sig lättsamt fram till min rad av säten. Soppa tänker jag spontant, vem fan äter soppa på bussen? Kall? Men det luktar ju varmt.

Jag tror bestämt obestämt att det är den där doften vi försöker skapa med vår musik. Vitlöksdoften på bussen, mitt på E4:an, mitt emellan två halvstora städer, mitt emellan dag och kväll-jaget.
Triggern, doften som smakar, som låter, som vaknar och väcker.
Det må kanske låta banalt, men det jag fiskar efter är tankebanorna som kommer efter triggern. De vill vi göda.

Fisk, rimlig ingrediens, men det luktar varken saffran eller fisk. Har löken svettats ordentligt? Undrar om det är lite lite blod i, hon kanske hackade sig i tummen, ush vad jag hatar hacka mig i tumme-tanken, potatis, förvånande hur mycket potatis det är i indisk mat. Undrar om jag nånsin kommer lära mig att göra en bra Palak paneer, varför frågar jag aldrig om hjälp, hur mår jag egentligen, var ska jag ta vägen?

Det är där vi trivs. I nyfikenheten bortom nyfikenheten, i lugnet i att inte behöva se efter, där, där det verkligen är tanken som räknas. Valet att vandra fritt ner i grottan, halka och falla, med flit. Ett fall ner i ovissheten, ner i grunden, ner en bit under botten. Minst två ytor till vad som brukar kallas för verkligheten.
Vi hoppas att vi kan knuffa andra ner i det trivsamma fallet, ner till friheten.