The Lilac Swords
Chapter One
(Egen utgivning, 2016)

”Indiepopen har varit blyg länge. Det är dags att klä den i stora gester och magi.”

Bandets egen programförklaring ber inte om ursäkt för sig. The Lilac Swords lägger ribban högt och deklarerar direkt att ambitionerna är skyhöga. Ny mark ska brytas.

Jag vet inte om indiepopen har varit blyg, det är väl i mångt och mycket en definitionsfråga. Men den har på intet sätt varit lika konceptbetingad som framförallt metalscenen. Hos långhåriga, gitarrälskande speedfantomer har det aldrig varit några konstigheter att göra temaalbum om vettar, drakar, magiska svärd, prinsessor och en svunnen tid som är lika mycket på låtsas som på riktigt.

Inom pop har det varit en helt annan sak (hjärta, smärta, självömkan, ja ni vet). Att lyfta fram termen fantasypop och försöka göra samma sak i en betydligt mindre utstuderad genre är på papperet grymt intressant.

Men går det ens att applicera en sådan formel på ett poptänk?

Svaret på det är ett nja, som ganska snabbt glider över i ett nej. I alla fall om The Lilac Swords ska vara exemplet.

För ”Chapter One” är inte en klassisk indiepop-platta i den meningen att The Lilac Swords har anammat en popformel och sedan bara adderat en fantasystory till den. Försökt bryta ny mark i en oväntad genre. Det här är betydligt mer högtravande än så.

Jag kastas tillbaka till början av 2000-talet när jag lyssnar på det här. Till en tid när orkestrar (företrädesvis från Italien) som kallade sig saker som Labyrinth och Rhapsody (senare Rhapsody of Fire) var ledstjärnor och självupptaget experimenterade med hemmasnickrade genrebenämningar (minns film score metal, fniss).

”Chapter One” låter ärligt talat mest som om man tagit någon av de där power metal-plattorna, plockat bort de distade gitarrerna, de värsta kastrattjuten och sedan dragit ner på tempot. Det här är som en power metal-platta utan metal.

Det vill säga symfoniskt, flörtande med musikal och med en estetik som jag i brist på bättre exempel skulle vilja likna vid något medeltida (det närmsta svenska exemplet från den omnämnda metal-perioden som poppar upp torde vara Mjölbys Falconer).

Jag skulle vilja kalla det väldigt mycket fantasy och inte lika mycket indiepop. Väldigt pompöst, svulstigt och ja, aningen svårtuggat.

Efter idogt lyssnande kan nog inte fastslås annat än att jag gillar idén (som jag gillar väldigt mycket) mer än utfallet. Det hade varit mer intressant om Stockholmarna rent musikaliskt rört sig i en helt annan riktning än det här redan inrutade symfonidrömska.

Men det fanns en publik för de där minst sagt pretentiösa power metal-orkestrarna. Det finns garanterat en publik även för fantasypop i dess mest högtravande form.

Det är ett fenomen som jag mer än gärna ser utvecklas vidare. På mer oväntade sätt.