Jag tror det var en söndag. Sent en söndag. Precis när dagen är på väg att byta namn. Jag satt i soffan och ville som vanligt inte att förvandlingen till måndag skulle ske.

Jag satt och knäppte mellan kanalerna på tv:n och jag skulle inte ens under pistolhot kunna berätta vad jag tittade på. Jag tittade men såg inget. Alla sinnen var avstängda eller iallafall i nåt slags viloläge.

Men så mitt i en knäppning så satt han där. Med sin gitarr och tittade under lugg. Han satt där och plockade på sin gitarr och sjöng in i rummet så söndagen förblev söndag flera dygn framåt.. Tiden stannade och jag ville att hela gatan skulle få höra. Så jag höjde. Och höjde.

Reaktionerna är desamma än idag. Varje gång jag hör låten höjer jag. Lite till.. lite till..

Skillnaden på studioversionen är stråkarna som är som den vackraste av soluppgångar. Jag ser den lika klart fast jag blundar det hårdaste jag kan. Jag blir knäsvag. Jag ger mig..

Kommer du höja?

Nå? Höjde du?