Lastkaj 14
Stormar
(Bells on Records, 2015)

Jag vill minnas att jag någon gång, i en text vars övriga innehåll jag för länge sedan glömt, skrev att trallpunk är en genre där det inte tycks gå att förnya sig. Att utövarna bara tar sikte på några av sina favoriter sedan guldåren och sedan lägger karbonpapper på dessa och på så vis för arvet vidare.

Kanske tvingas jag slutligen se den tesen motbevisad. I alla fall delvis.

lastkaj14stormarDå syftar jag naturligtvis inte på att Lastkaj 14 hastigt och lustigt gått och klätt sig i plojiga piratkläder på sina promobilder, vilket i och för sig är nyskapande i en genre där bandmedlemmar verkar ha för vana att ekipera sig som om de varken känner till uppfinningarna dusch eller tvättmaskin. Utan att orkestern faktiskt gjort ett ärligt försök att utveckla den annars så trångsynta trallpunken.

Detta genom att bestycka sin musik med fiol och dragspel. Det kanske ger en piratkänsla vad vet jag, men lika väl skulle jag vilja härleda det ystra gnidande som förgyller vissa av låtarna till den svenska folkmusiken. Vilket naturligtvis är en högst välkommen utveckling (eller okej, flört med gamla Dia Psalma, so much för nyskapandet). Det förhöjer den snärtiga brygden på ett överraskande vitalt sätt.

Men bortsett från det är det fortfarande trallpunk enligt konstens alla regler som gäller (utom i Gogol Bordello-svängiga En vänskap som aldrig fanns som avslutar kalaset) och Lastkaj 14 har alltid varit en kvalitetssäkrad leverantör av stilen. Det innebär höghastighetsprojektiler (Nycklar och lås), en förfinad känsla för så väl melodier (Blomma utan blad) som refränger (Se på oss nu och Ensamheten) och texter som gör upp med ett samhälle vars utveckling inte är till någons belåtenhet.

”I ett perfekt land skulle alla tjäna 30 loppor i månaden, vara skuldfria och ha hus, familj och hund. Nu är det inte så och på grund av gemene mans oförmåga tvingas Lastkaj 14 ut i krig igen! Någon måste ju för helvete säga vad som är fel och kräva svar”, låter orkestern hälsa.

Där är det i alla fall inget nytt under solen. Lastkaj 14 håller trallpunkens uppjagat politiska fana högt och jag kan andas ut.

Allt är tryggt och hemtamt. Från en genre som inte förnyar sig men verkligen underhåller ändå.

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg